”Vänster­partiets uppgift är att på medellång sikt bryta högerns grepp över politiken och skapa en bred koalition för att bygga ett mer jämlikt samhälle.” Så inleder Aron Etzler sitt bidrag till den pågående debatten om Vänsterpartiet och regeringsfrågan i Flamman.

Behovet att bryta högerns grepp över politiken är akut och efter 40 år av borgerlig offensiv kräver den rejäla och självkritiska diskussioner.

För att bygga ett jämlikt samhälle krävs två saker: en politik som leder dit och en rörelse som kan genomdriva den. Vi är nog överens om mycket i hur ett politiskt program för en sådan förändring skulle kunna se ut.

Men vår tids faror och problem kräver att det i dag härskande ekonomiska systemet, kapitalismen, utmanas med djupa reformer och tvingas vika för en demokratisk socialistisk ordning. Det finns inte plats för någon period av samarbete med de politiska krafter vars primära uppgift är att upprätthålla kapitalismen. Oavsett om de kallar sig konservativa, liberaler eller ”mitten”.

Borgerligheten har aldrig lämnat ifrån sig varken makt eller rikedom om de inte stått under mycket kraftfullt tryck. Bakom såväl rösträtt och välfärdsstat som 70-talets stora reformer låg det strejker på arbetsplatserna och stora radikala rörelser i hela samhället. Det kommer inte att behövas mindre kraft i dag. Vi utesluter inte överens­kommelser med borgerliga partier i enskilda sakfrågor, det vi utesluter är gemensamma program. Gång på gång har vänsterpartier tvingats bli kapitalismens förvaltare när de satt sig i regerings­samarbete, på riksnivå så väl som kommunalt.

Vi avfärdar inte att släppa fram en regering som utgör ”det mindre onda” och kan även tänka oss att delta i en regering där vi är i minoritet, men bara under sådana styrkeförhållanden att denna regering vidtar åtgärder som går mot kapitalets makt.

Aron avfärdar det som ”verklighets­främmande att tro att någon hyser ’drömmar’ om regeringssamverkan” i dag. När Nooshi Dadgostar i GP säger att ”det krävs fyra partier på våran sida, V, S, MP och C, för att regera landet” är det möjligen drömmar men framför allt en högst konkret målsättning om att regera tillsammans med borgarna i Centern.

Vi delar Aron Ezlers tanke om behovet av en ”bred koalition” men misstänker att vi menar olika saker. Det Aron talar om är uppgörelser med partier som vill gå i motsatt riktning än vi.
Den breda koalition som är vägen framåt är i stället allianser av arbetare, tjänstemän, småbrukare och alla andra som försöker försörja sig på sitt eget arbete kring krav som förenar oss. Mellan alla oss vars krav på ett anständigt liv, fritt från förtryck av alla slag kolliderar med kapitalets krav på ständig expansion och ökad makt.

I en sådan bred koalition har politiska partier en roll, både för att ge rörelsen en parlamentarisk röst och att bistå med erfarenheter från tidigare strider och perspektiv framåt. Inte främst för att bygga sina egna organisationer, utan genom att tillsammans med arbetskamrater och grannar, oavsett var dessa står partipolitiskt, organisera så starka rörelser att de blir ett verkligt hot underifrån mot kapitalmakten och dess politiska representanter.

Detta, att bidra i organiserandet av denna stora koalition för att förändra styrke­för­hållandena i samhället, ser vi som Vänster­partiets främsta uppgift, på kort och lång sikt.