“För många aktivister var det ett slut, men för mig var det en politisk pånyttfödelse”

MATHIAS WÅG, journalist och ansvarig utgivare för tidskriften Brand. 2001 var han aktiv i Afa och deltog i planering och protester:

– För många aktivister var de ett slut, men för mig var det en politisk pånyttfödelse. Det fick mig att bli aktiv i globaliseringsrörelsen och jag blev mer ideologiskt intresserad. Mycket hände på 90-talet, men det var isolerat från varann, och så var det rätt dött på vänsterteori. 2001 möttes allt och konvergerade. I januari startade World social forum i Brasilien, protesterna i Genua under sommaren och så Göteborg i september. Det blev en heterogen sammansättning, en rörelse av rörelser, som krockade helt med det globala systemet. Både protesterna mot G8 och EU-toppmötet mötte repression. Det året slutade med finanskrisen och revolten i Argentina, som födde mycket av det vi står i i dag. Vi har global frihandel men inte längre amerikansk hegemoni, snarare ekonomisk nationalism och en kamp om resurserna. Det går inte längre att driva på samma frihandelshets som nådde sin peak 2001.

– En annan sak som rörelsen har fått med sig sedan dess är att man i både Göteborg och Genua började experimentera med massolydnad, att få många att delta i olydnad. Det är det som stora delar av klimatrörelsen vilar på i dag.

“Det är svårt att hävda att vi vann något i striden mot globaliseringen”

LAILA VIANDEN, krönikör och ledarskribent i bland annat ETC och Flamman:

– Händelserna i Göteborg 2001 var på många sätt traumatiska och det är svårt att hävda att vi vann något i striden mot globaliseringen i dess nyliberala form. Men jag bär med mig flera positiva saker. På ett personligt plan var den kamratliga gemenskapen nog det viktigaste. Under de massiva demonstrationerna var också känslan av att vara helt omsluten av proteströrelsen helt otroligt mäktig. Vi var så många!

– Historiskt kommer och går den här typen av massmanifestationer. Under de senaste åren har vi bland sett dem på Tahrirtorget, i Hong Kong och med BLM i USA. Det ger hopp och energi, och jag glädjer mig åt att se det hända fler gånger.

“När förväntningarna på dialog brister – då blir det katastrof”

HANS ABRAHAMSSON, freds- och konfliktforskare vid Göteborgs universitet och engagerad i Attac 2001. Var budbärare mellan regering, polis och aktivister, och delaktig i arbetet med att upprätta en dialog mellan parterna:

– Händelserna utgör på ett sätt mitt yrkeslivs största magplask. Jag begrep inte ansvaret vi hade. Jag trodde att Göran Persson menade allvar i att han och Håkan Jaldung [insatschefen under Göteborgshändelserna, red. anm] hade makt att kunna genomföra en dialog med de unga människor som var i Göteborg. Men vi hade inget utrymme för vad vi skulle göra om det visade sig att de ljög. Det var en total felbedömning. Varken Jaldung eller Persson hade makt när USA:s militär sa att det fanns terrorister på Hvitfeldtska och att man borde låsa in dem. När de då gjorde det så gick ju dialogen åt helvete för folk blev  förbannade. Polisen provocerande fram motvåld. Det är en stor lärdom jag tar med mig. Om man får ett löfte att få göra sin röst hörd och sedan bli berövad det utrymmet, när förväntningarna på dialog brister, då blir det katastrof.

– Jag tror att våldet under protesterna i Prag, Genua, Washington och Göteborg ledde till att medelklassen i Europa tog avstånd från den typen av politiska yttringar så att vi inte fick lokal politisk förankring som form för kritik mot nyliberalismen. När den väl drabbade dem under finanskrisen 2008 så gick de inte till vänster utan till höger i stället.

“Jag har aldrig varken förr eller senare skämts så mycket för min stad”

KRISTINA ALSTAM, forskare vid Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet. Deltog inte själv i protesterna, men bodde i Göteborg under tiden:

– Det jag bär med mig är samtalet efteråt – hur staden och samhället valde att minnas händelserna som till sist mynnade ut i att en ung man blev mycket allvarligt skottskadad. Jag minns min isande bestörtning över rubriken jag läste i Göteborgs-Posten efter kravallerna och jag citerar fritt ur minnet: ”Vi har ett namn för dem [demonstranterna] här i Göteborg – vi kallar dem bös”. Jag har aldrig varken förr eller senare skämts så mycket för min stad.

– Alldeles särskilt minns jag också rosorna som så småningom delades ut till polisen. Jag minns att jag tänkte att den som beslutat om dessa rosor inte bara kan vara omedveten om hur man med den typen av symbolik, den typen av efterspel, signalerar en omedvetenhet om hur man med gesten markerar vilka perspektiv som ska bevaras för historien; det är som om den personen aktivt vill frammana en retuscherad historieskrivning. Dessa två markörer står fortfarande ut för mig som ett slags hån av det demokratiska samtal som, åtminstone på pappret, utmålades som en möjlighet under toppmötet i Göteborg.