Som Brasiliens president Jair Bolsonaro och hans tidigare amerikanska motsvarighet Donald Trump har visat är ”populistiska” regeringschefer dåliga på att hantera pandemin. Det beror på minst tre saker. Den första är deras fäbless för demagogi och nationalistiskt skryt, som får dem att förkasta de begränsningar som all hälsopolitik är behäftad med till förmån för ”disruptiva” strategier. Den andra är deras förakt för experter, vilka de utmålar som företrädare för etablissemangets ”vetande” och som får dem att föredra recept som torgförs av charlataner. Den tredje är deras storhetsvansinne som gör att de viftar bort minsta protest och väljer att omge sig med inkompetenta ja-sägare som antingen inte vågar säga sanningen eller som inte har någon aning om vad sanningen är.

Denna cocktail, som har lagts till Indiens redan undermåliga sjukvårdssystem, vars finansiering aldrig har överstigit fem procent av den årliga statsbudgeten (att jämföra med Sveriges 8,5 procent), ligger till grund för premiärminister Narendra Modis misslyckade hantering av pandemins andra våg.

Modi inledde året med sitt sedvanliga nationalistiska skrävlande när han vid det världsekonomiska forumet i Davos förklarade att Indien hade besegrat covid-19 och att landet nu skulle ”leda” världen ut ur tunneln tack vare ”hans” vaccin (varav ett är det svensk-brittiska Astra Zeneca). Indien inledde en ”vaccindiplomati” som var både generös (målet var att bidra mer än något annat land till Covax-initiativet för att förse fattiga länder med vaccin) och ogenomtänkt, eftersom landet i slutet av mars hade exporterat 68 miljarder doser samtidigt som bara 120 miljoner indier av 1,34 miljarder hade vaccinerats. Detta var orsaken till att all vaccinexport drastiskt stoppades den 30 mars.

Regeringens förakt för vetenskapen gjorde att expertkommittéen som är tänkt att rådgiva premiärministern inte kallades till ett enda möte mellan januari och april 2021, trots att den andra vågen började i slutet av februari. I stället lät hälsoministern godkänna flera mediciner baserade på den ayurvediska traditionen som av principiella skäl omhuldas av hindunationalister, trots läkarkårens protester. Vad värre är valde regeringen att följa astrologernas rekommendation och tidigarelägga festivalen Kumbh Mela – en vallfärd som äger rum vart tredje år till fyra heliga platser längs Ganges- och Yamunafloderna – med ett år. Mellan mitten av mars och mitten av april deltog över sju miljoner människor i vallfärden. Endast några tjänstemän vågade hävda att säkerhetsreglerna följdes.

Utöver läkarna som har fått se sjukhusen fyllas till bristningsgränsen har ingen protesterat, varken i statsförvaltningen eller i de alltmer regeringskontrollerade medierna. Regeringens förmåga att förneka verkligheten motsvaras bara av dess beslutsamhet, som har stärkts av valkalendern och de fyra regionalvalen som var inplanerade i april. Av dem upptog valet i Västbengalen mest av Modis tid, samtidigt som antalet smittade började krypa uppåt: att vinna denna bastion för oppositionen utvecklades till en besatthet för premiärministern. Ambitionen har förmodligen aldrig varit en så dålig rådgivare som denna gång.

Kommer hälsokrisen under våren 2021 att utgöra en vändpunkt? Ekonomiskt har den snarare förstärkt de tendenser som har existerat sedan 2017: Indiens kräftgång fortsätter i termer av både krympande tillväxt och växande statsskuld, som redan hade hoppat från 74 till 90 procent av BNP mellan 2019 och 2020 efter den första vågen och som väntas fördubblas till 2025.

Det skulle dock kunna bli en politisk vändpunkt. Regeringspartiet Bharatiya Janata Party (BJP) misslyckades inte bara med att vinna valet i Västbengalen, där dess ärkefiende Mamata Benerjee (som står till vänster) valdes om: i delstaten Assam krympte dess majoritet, i Tamil Nadu besegrades dess allierade av en kandidat från Kongresspartiet och i Kerala vann de inte ett enda mandat. Dessa val har även inneburit att klassfrågan, och i mindre utsträckning kastfrågan, har återkommit som utslagsgivande faktorer i röstningen på bekostnad av religionstillhörigheten, som hittills har gynnat den hindunationalistiska majoriteten. Dessutom ökade antalet kvinnliga röster, även det till förfång för BJP. Kanske ännu viktigare är att Modis popularitet har sjunkit under 50 procent för första gången sedan hans tillträde den 26 maj 2014.

Det är dock för tidigt att dra några slutsatser av denna utveckling. Det är tre år kvar tills Modis andra mandatperiod tar slut, och han skulle kunna återvinna sin popularitet. Hans image som stark man skulle stärkas igen så fort stridigheterna med Pakistan eller Kina återupptas, men han anstränger sig också för att inte behöva stå till svars för någonting genom att framställa sig som en landsfader, höjd ovan partipolitikens larmande hop. Ett tecken på detta är hans nya långa hår och skägg, samt en ny retorik som påminner om en hinduisk gurus.

Samtidigt fortsätter medier, i synnerhet tv-kanaler, att tala om andra saker än den pågående pandemin och att sprida regeringens propaganda. Denna desinformation förklaras av rädslan för ekonomiska repressalier och de gemensamma intressen, och i vissa fall till och med ideologiska samsyn, som finns mellan medierna och regeringen. Hur långt låter sig indierna luras, i synnerhet av de officiella siffrorna som kraftigt spelar ned pandemins mänskliga kostnad? Vissa journalister anstränger sig för att öppna deras ögon, i vissa fall med risk för livet – speciellt när de undersöker situationen i krematorierna.(2)

Sist men inte minst är oppositionen inte redo för strid. Den saknar en ledare och en strategi, för att inte tala om ett program. Till exempel konkurrerar flera av de partier som samlades för att underteckna ett brev till premiärministern med kravet att han ska byta strategi i pandemifrågan om väljare i flera indiska delstater. Denna typ av handikapp behöver dock inte vara förödande om medborgarnas enda önskan bara vore att göra sig av med regeringen utan att ägna alltför mycket uppmärksamhet åt kvaliteten på dess alternativ – som skedde 1977 när Indira Gandhi slängdes ut efter tjugo år och en månad av despotiskt undantagstillstånd.

Upprepningen av ett sådant scenario är dock beroende av den valmässiga kampen som blir alltmer orättvis. De stora medierna erbjuder en ofta partisk bevakning och valmyndigheten, som har till uppgift att organisera valen, har förlorat sitt oberoende. Dessutom är BJP:s ekonomiska resurser, som i hög grad kommer från mäktiga oligarker, långt större än oppositionens.

Endast internationella påtryckningar skulle kunna förändra något. Europaparlamentet antog en resolution som gav stort utrymme åt frågan om mänskliga rättigheter inför toppmötet med Indien den 8 maj, och USA:s president Joe Biden kommer säkerligen inte att visa sig lika medgörlig som Trump.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander