Efter veckor av regeringskritiska protester valde Tunisiens president Kais Saied söndagen den 25 juli att avskeda landets regering, stänga parlamentet i 30 dagar och införa undantagstillstånd. Han lät även häva ledamöternas immunitet och återuppta de rättsprocesser som många av dem har haft hängande över sig. Västerländska regeringar har gjort upprörda uttalanden och det regerande islamistiska partiet Ennahda anklagar honom för att försöka gripa makten själv i en statskupp, likt Egyptens diktator Abdel Fatta al-Sisi som avsatte en demokratiskt vald islamistisk regering 2013.
Det verkar finnas visst fog för den oron. Saied valdes till ny president 2019 efter att hans föregångare Beji Caid Essebsi avlidit. Den partilöse juridikprofessorn som specialiserat sig på konstitutionell rätt sågs då som ett säkert kort, eftersom han inte var befläckad av den korruption som präglat den tunisiska politiken sedan den arabiska våren 2011. Hans torra stil gav honom smeknamnet ”Robocop”.
Men Saieds motstånd mot korruption innebär inte nödvändigtvis att han är en bättre garant för att landets svaga demokratiska principer upprätthålls.
– Han är inte demokrat. Han har sagt att han inte vill ha en parlamentarisk demokrati, utan en demokrati baserad på folkomröstningar. Han har sagt att homosexuella är manipulerade av västerländska regeringar, säger Mohamed Chérif Ferjani, ordförande för African Center for Peace Studies vid Timbuktu-institutet i Dakar, till Flamman.
– Men han har folket på sin sida. Alla ville att regeringen skulle avgå, tillägger han.
Den bilden bekräftas av Khadija Mohsen-Finan som är professor i statsvetenskap vid Sorbonne-universitetet i Paris.
– Saied har sagt sig vilja bekämpa korruptionen, återta de förlorade pengarna, sätta stopp för straffriheten och styra landet ansvarsfullt. Det var det som tunisierna ville, säger hon till Flamman.
Saieds besked kvällen den 25 juli möttes mycket riktigt av jubel på gatorna i Tunis och andra städer. Tutande bilkaravaner med flaggor fyllde stadskärnorna och unga demonstranter hamnade i våldsamma konfrontationer med polisen. Frågan är varför ett folk välkomnar ett kuppartat avskedande av en regering som de själva röstat fram.
Sedan den arabiska våren, vars gnista tändes i just Tunisien i december 2010, har landet setts som en sällsynt ljusglimt i en annars allt dystrare arabvärld. Medan Egypten föll tillbaka i despotism och Libyen, Syrien och Jemen sjönk ned i inbördeskrig, tog Tunisien trevande steg mot folkstyre. I oktober 2011 vann islamistpartiet Ennahda makten i landets första demokratiska val sedan diktatorn Zine El-Abidine Ben Ali störtats. Partiets moderata islamism gjorde att västerländska kommentatorer, till skillnad från vid Muslimska brödraskapets seger i Egypten ett år senare, välkomnade resultatet som en demokratisk triumf. The Economist utnämnde landet till den enda demokratin i arabvärlden och den nationella dialogkvartetten som hade utarbetat den nya grundlagen tilldelades Nobels fredspris 2015.
Men sedan dess har utvecklingen inte varit så positiv som många västerländska bedömare har gett sken av, menar Ferjani.
– Revolutionen 2011 var en revolution mot korruptionen, men det blev bara värre efter det. Orsaken till att Tunisien sågs som en framgångssaga var att vi inte hade någon Sisi som Egypten, eller något krig som Libyen, eller någon Bashar al-Assad som Syrien. Men regeringen har inte gjort något annat än att berika sig själv sedan den kom till makten, säger han.
Som ett exempel på hur regeringens progressiva reformvilja överskattas utomlands nämner Ferjani frågan om jämställdhet. När den nya grundlagen till slut antogs 2014, efter att regeringen föreslagit tre andra, hyllades den världen över för att den ger manliga och kvinnliga medborgare samma ställning och rättigheter. Det var dock inte regeringens förtjänst.
– Frågan om jämställdhet var väldigt viktig för folk. Kvinnor krävde full jämställdhet. Men islamisterna föreslog en skrivning som sade att kvinnan bara var ett ”komplement” till mannen. Det krävdes stora demonstrationer för att de skulle dra tillbaka den och anta den nuvarande skrivningen, säger Ferjani.
Vad gäller den ekonomiska politiken har den inte heller utvecklats nämnvärt sedan diktaturens dagar. Enligt Ferjani har regeringen slagit in på samma liberala väg som Ben Ali, det vill säga antagit samma politik som ledde till att upproret utlöstes 2011.
– De säger att Tunisien är det lyckade exemplet efter den arabiska våren, men de ser inte hur folket lider. De blundar till exempel för det faktum att landet skickar unga män till Syrien för att bli terrorister, med regeringens goda minne. Ingen förstår situationen här, säger han.
Som exempel nämner han en episod när den qatariska kanalen Al-Jazeera nyligen gjorde ett reportage i landet utan att verka förstå att de slagord som hade klottrats på de vandaliserade partikontoren tillhörande Ennahda runt om i landet var riktade mot regeringen.
Till detta kan fogas en i stort sett misslyckad hantering av covid-19-pandemin som hittills har krävt nästan 20 000 liv. Resultatet är enligt Khadija Mohsen-Finan ett i stort sett avskytt regeringsparti.
– Ennahda har infiltrerat alla delar av den politiska, byråkratiska och rättsliga apparaten. De har reproducerat diktaturens vanstyre på alla plan. De anses också skyldiga till att ha beställt morden på två vänsterpolitiker 2013. De är därför avskydda av många, säger Mohsen-Finan.
Den bakgrunden kan förklara, om än inte legitimera, president Saieds handlingar. Huruvida Saied gjort sig skyldig till statskupp eller inte är på många sätt en teknisk fråga.
– Ur en konstitutionell synpunkt är det en statskupp. Men mot vad? Revolutionen sveks av regeringen, så man kan inte anklaga presidenten för att ha gjort en kupp mot den, säger Ferjani.
Eftersom regeringen länge hade blockerat upprättandet av en konstitutionsdomstol fanns det dock ingen annan utväg, menar han:
– De låste systemet för att det inte skulle finnas någon annan utväg än denna. Det är en kupp men inte mot en juridiskt legal ordning. Det är en icke-demokratisk maktdemonstration, men inte antidemokratisk. För det krävs först en demokrati.
Frågan på allas läppar är nu vilken väg utvecklingen kommer att ta. Kommer Tunisien att följa sina grannländer mot våld och autokrati, eller är detta ett eldprov för det unga folkstyret? Enligt Ferjani har i alla fall risken för inbördeskrig redan försvunnit.
– När Ennahda märkte att bara ett par hundra kom till parlamentet för att demonstrera mot kuppen sade partiledaren Rachid Ghannouchi åt anhängarna att stanna hemma. De uppmanar i stället till nationell dialog, säger Ferjani.
Risken återstår dock för ett ”egyptiskt scenario”, det vill säga att Saied behåller makten själv. Presidenten har ännu inte utnämnt en ny premiärminister, vilket han har lovat att göra. Det är heller inte bestämt om nästa parlamentsval kommer att tidigareläggas. Saied har inte slagit fast något slutdatum för undantagstillståndet och han har redan gjort gester mot medierna som väcker viss oro, enligt Ferjani.
– Hittills har ingen arresterats och inga partier förbjudits. Men det kan ändras. Folket måste kräva en färdplan så att övergången inte blir för lång. Presidenten har redan förbjudit vissa journalister från att bevaka möten, vilket är oroväckande eftersom han heller inte döljer sin odemokratiska agenda. Han har även sagt att jämställdhet mellan könen saknar stöd i Koranen. Bara för att man är emot islamisterna bör man inte ge carte blanche åt presidenten.
Tunisiens politiska system
Presidenten väljs i direkta, separata val, och är statschef men inte regeringschef. Det innebär dock inte att presidenten inte utövar någon makt. Tunisiens system präglas av en ”dubbel exekutiv makt”, där den verkställande makten delas mellan premiärministern och presidenten. Presidenten är bland annat ansvarig för försvars- och utrikespolitiken, och utnämner personer till viktiga ämbeten såsom generaler, diplomater, centralbankschefen och stormuftin. Presidenten kan avsättas i ett riksrättsförfarande. Denne kan dock även under ”särskilda omständigheter” enligt artikel 80 i grundlagen avsätta regeringen – vilket Saied gjorde den 25 juli. Enligt Khadija Mohsen-Finan följde Kais Saied dock inte protokollet till punkt och pricka, då han varken konsulterade regeringen eller parlamentets talman innan han gjorde bruk av artikeln. Hon ifrågasätter även om ”särskilda omständigheter” faktiskt förelåg. Trots detta menar hon att Saieds handling inte var en statskupp, utan använder i likhet med de flesta tunisier hellre begreppet “maktdemonstration”.
