Vanligtvis badar Malmö Konst­hall i ljus tack vare sin nordiskt luftiga arkitektur. Nu är den mörklagd, och jag befinner mig som i en kapsel. Jag tänker att det nog är bra, eftersom det hjälper mig mentalt att ta mig till en annan kontext och tid. En förflyttning som kräver nollställning. När ”Leonilson” dök upp i mitt flöde första gången trodde jag att det handlade om en svensk, för mig hittills okänd konstnär, med det bekanta namnet Leo Nilsson. Det stämde inte alls. José Leonilson var en konstnär som levde 1957–1993 i São Paulo och vars händelserika och produktiva liv förkortades av sjukdom. Det här är hans första utställning i Europa.

I en monter ligger en kubik­decimeterstor kub, handsydd i ljusblå sammet. Kuben, som annars brukar stå som symbol för rationalitet och abstraktion, väcker här helt andra känslor. Säckig, solkig och mjuk och med sömmarna synliga i en mörkare blå tråd i prydliga stygn, signalerar en intimitet som inte tycks avsedd för det offentligas värderande blickar. I stället står jag inför ett magiskt ”något” laddat med någons kärleksfulla omsorg. På mjukiskubens ovan­sida är namnet ”Leo” skrivet. En tärning har kastats, ett namn har dykt upp i spelet.

Den konstvärld José framträder i i det sena 70-talets Brasilien, präglas av en demokrati­våg och avståndstagande från militär­diktaturen. Efter politiska kamper, kollektiv organisering och mångtusenhövdade rörelser, frodades en längtan efter ett annat språk, ett vars styrka ligger i det viskande, det skabbiga och det som vid första anblicken fram­står som obetydligt och irrationellt fram­improviserat. Tillsammans med andra konstnärer i den miljön, formades en våg som kom att kallas ”Geração 80” (”Generation 80”).

José Leonilson föddes i en fattig, kristet religiös familj. Med sin mörka hud och homo­sexualitet fann han sig dubbelt marginaliserad. Utställningen ”Drawn” på Malmö konsthall visar verk från de sena ton­åren till hans för tidiga död. Främst dras jag till de lekfulla teckningarna som påminner om humoristiska rebusar, en sorts marginaliseringens tragi­komiska dags­verser. Konst­hallens enorma salar gör tyvärr inte detaljerna och intimiteten någon tjänst och även de broderade, djupt berörande objekten och teckningarna riskerar att kännas utkastade i tomheten.

Icke desto mindre är mötet med José Leonilsons omskakande och lämnar efter sig en intensiv erfarenhet. I flera av hans verk i början av 90-talet syr han in pärlor och stenar som får symbolisera stjärnor. När livet inte går att hålla kvar återstår möjligheten att sy fast himlen. Den som befinner sig i eller kan ta sig till Malmö har all anledning att bekanta sig med ett utomordentligt rikt konstnärskap.