En ny bro till Bolivia ska få fart på handeln och knyta Sydamerika närmare samman. I den brasilianska gränsstaden Guajará-Mirim hoppas även Bolsonaros anhängare på ett uppsving. Men urfolken befarar att bron ska bana väg för fler markstölder.
På söndagskvällen väntar passagerarna i en trist biljettexpedition på färjan över Mamoréfloden till Bolivia. Från en tv dånar ett av Brasiliens oräkneliga underhållningsprogram. Ute på den kolsvarta floden syns ett ljus, och en liten ranglig båt puttrar mot hamnen. Ett kvarter längre upp leder samtidigt en mellanhand betalande kunder genom ett hål i ett stängsel till en illegal överfart, förbi tullen och den federala polisens kontor.
En Toyota Hilux med en Flávio Bolsonaro-dekal över bakrutan står parkerad intill det förfallna, en gång så praktfulla museet. Där står tåget som är stadens symbol. Men härifrån har inga tåg gått på över ett halvt sekel. Guajará-Mirim återfick aldrig den betydelse staden hade när gummit och järnvägen gjorde den till en port till Amazonas. Sedan dess har årtiondena gått i väntan på nästa uppsving. Nu hoppas invånarna att en bro, som ingår i Lulas planer på att knyta Latinamerika närmare samman, ska vända stadens öde.
Förra veckan besegrade Lula den radikala högerdynastins arvtagare – en dundrande seger för demokratin i världen. Flávio vägrade däremot att erkänna valresultatet och flydde till USA. Lulas seger bromsar också Trumps försök att dominera Latinamerika, åtminstone för tillfället.
Även högerledare i Trumps säkerhetsblock ”Shield of the Americas” gratulerade honom.
– Det visar att de fortfarande har ett eget handlingsutrymme, även om de står på USA:s sida, säger statsvetaren Mauricio Santoro.
Bolivias Rodrigo Paz var en av de första. Men här vid gränsen blir bron som Lulas regering bygger ett prov på det regionala samarbete han länge förespråkat. Själva brobygget har han också drivit på för under lång tid.
Guajará-Mirim speglar den sydamerikanska råvaruekonomins uppgångar och fall. Gummit gav Amazonas dess första stora boom. I slutet av 1800-talet stod Brasilien för merparten av världens gummi, och rikedomarna finansierade operahuset i Manaus.
Brons historia sträcker sig tillbaka till 1903, då Bolivia genom Petrópolisfördraget avträdde Acre till Brasilien. I utbyte lovade Brasilien att bygga Madeira–Mamoré-järnvägen och ge bolivianska varor fri passage genom landet. Tusentals arbetare dog under bygget av det som kom att kallas ”Djävulens järnväg”.
Men redan 1876 hade engelsmannen Henry Wickham smugglat ut frön från gummiträd ur Brasilien. Inom några årtionden pressade billigare och effektivare brittiska plantager i Sydostasien undan produktionen från Amazonas utspridda, vildväxande träd.
Det spelar ingen roll vilken regering vi har, vår kamp fortsätter.
Priserna rasade omkring 1912, samma år som järnvägen, byggd för att frakta gummi, stod färdig. Den var föråldrad nästan innan den hade tagits i bruk. Henry Fords försök att odla eget gummi i Amazonas, plantagestaden Fordlândia, gick i stöpet på 1940-talet – en historia som skildras i Greg Grandins bok Fordlandia. Brasiliens militärdiktatur lade ned Madeira–Mamoré-järnvägen 1966 och föredrog att dra vägar genom Amazonas. Det var dess sätt att knyta samman regionen.
Här i Rondônia ledde vägarna till kolonisationsprojekt som lockade nybyggare från hela Brasilien. Många blev lurade eller dog i det hårda klimatet, medan skogen höggs och brändes ned. Delstaten är uppkallad efter marskalk Cândido Rondon, militäringenjören och upptäcktsresanden som själv delvis hade urfolksbakgrund och försvarade urfolkens rättigheter.
I dag är Rondônia en av de delstater där stödet för Bolsonaro är som starkast. Flávio Bolsonaro vann i samtliga kommuner, och Marcos Rogério, en konservativ allierad till Bolsonaro, valdes till guvernör redan i första valomgången.
– Flávio fick 59 miljoner röster. De där försvinner inte i första taget, säger Mario Sergio Lima på Medley Advisors.
Skogen i Rondônia får i dag inte bara ge vika för boskapsuppfödning, utan i allt större utsträckning också för soja. Det är en starkt mekaniserad monokultur som kräver enorma arealer och säljs billigt per ton, främst som djurfoder. Enligt officiell statistik har delstatens sojaareal mer än fördubblats sedan 2018, till nästan 700 000 hektar.
Flávios bror Eduardo Bolsonaro började faktiskt sin utbildning inom den federala polisen här i Guajará-Mirim 2010, innan han gick vidare till studier i österrikisk nationalekonomi vid Mises Institute Brasil. Även han flydde till USA förra året och lobbade på för att Trumpadministrationen skulle införa sanktioner mot Brasilien. Nu har han återförenats med sin bror.
Staden har också en stor urfolksbefolkning som lutar åt Lula.
– Vi kan föra en bättre dialog med Lula. Men det spelar ingen roll vilken regering vi har, vår kamp fortsätter, säger Erica Wari.
Hon företräder invånarna i urfolksterritoriet Igarapé Lage, där den federala polisen förra månaden slog sönder ett nätverk av illegala skogsavverkare.
Lulas seger räcker inte i sig, säger hon. Konservativa och bolsonarister gick starkt framåt i senaten och guvernörsvalen, även i Rondônia. Hon fruktar att markspekulationen kring brobygget och jordbruksindustrins expansion ska leda till fler intrång i hennes folks territorium, av illegala skogsavverkare och markroffare.
Sedan har vi narkotikahandeln. Bolivia är världens tredje största kokainproducent och ett allt viktigare transitland för drogen på väg till Europa.
Guilver Ponez, 45, är evangelikalt kristen och egenföretagare. Han säljer glass och popcorn från sin cykelkärra och beklagar att staden redan har blivit farligare. Tre gånger har han rånats under knivhot. Nu bär han själv kniv.
– Brasiliens största problem i dag är säkerheten. Brottsligheten är utom kontroll, säger han.
Bolsonaroanhängarna Carlos och Rosaria driver en – fantastisk – grillrestaurang och förmedlar markaffärer i trakten. Han kallar sig ”ultrahöger”, hon bär en tröja med texten ”Gud, familj, fosterland”. De berättar att intresset från markköpare har ökat kraftigt på sistone, tack vare brobygget.
– Det kommer att sätta fart på den lokala ekonomin, säger Carlos.
På andra sidan floden har Bolivias mittenhögerpresident Rodrigo Paz tagit landets första lån från Internationella valutafonden, IMF, på två årtionden. Han vill göra Bolivia till Brasiliens väg ut till Stilla havet för råvaror på väg till Kina.
För Lula är bron ett projekt han länge talat varmt om. Hans regeringar har förespråkat en ”logistisk stat”, som driver fram infrastruktur med hjälp av offentliga banker och samarbeten med privata företag.
Bron betalas med offentliga medel: 421 miljoner brasilianska real. Men kritiker menar att det framför allt är privata jordbruksföretag som vinner på den, däribland brasilianska markägare som anklagas för att tränga undan bolivianska småbönder.
Vid gränsen finns också en svart marknad för bränsle. Smugglare säljer bolivianskt bränsle vidare i Brasilien, och kriminella grupper som PCC uppges utnyttja transportnäten för narkotikasmuggling.
Att knyta samman Latinamerika innebär alltså fler hinder än de geografiska på en av världens mest variationsrika kontinenter. Företagslobbyer och maffior ställer också samarbetet inför svåra utmaningar. Det blir ett prov på Lulas beslutsamhet – och på vilka resultat hans politik kan ge.
