I en artikel om skönlitterära berättelser  om kvinnliga författare skriver forskaren Gabriella Åhmansson om olika patriarkala strategier att bildligt talat ”mörda” kvinnliga konstnärer. Det vill säga att tillintetgöra dem som skapande subjekt. När jag ser Isabel Anderssons film om Lena Nyman tänker jag att en av våra främsta och mest folkkära skådespelare definitivt utsattes för ett mordförsök som åtminstone delvis lyckades.

Andersson berättar historien om en enligt många sällsynt begåvad skådespelerska – Ingmar Bergman kallade henne ett geni – som istället för att få ägna sig helhjärtat åt sin konst redan tidigt kände sig tvungen att nästan banta sig själv till döds, bland annat med hjälp av utskrivet amfetamin, och som ändå fick utstå spott och spe för sin ”tjocka” och ”ointelligenta” kropp.

Historien om ett eskalerande missbruk och en tämligen tidig död 2011 är vid det här laget relativt välkänd och narrativet  om den undergångsdömda kvinnan riskerar onekligen att bli stereotypt och platt. Och visst finns även här något av en klichébild av både den gråtande kvinnan och clownen, men i stort sett lyckas Isabel Andersson förse porträttet med nytt syre.

Själva konstnärskapet, inklusive Nymans sätt att föra in arbetarklasskodad stockholmska i teaterns finrum, får ta plats liksom det politiska engagemanget. Jag undrar dock över valet att precis på slutet åter föra in hennes ungdomskärlek i handlingen och låta honom ta upp så pass mycket utrymme. Kunde det inte ha fått sluta med en av Nymans sista konstnärliga triumfer, när hon spelade med Kristina Lugn på Teater Brunnsgatan Fyra? Det känns också ganska tröttsamt att den älskade hunden Kaxe implicit kopplas ihop med avsaknaden av barn.

Trots detta är Lena en fin och stundtals storslagen (och storslaget tragisk!) film. Stycken ur Nymans dagböcker varvas med intervjuer med skådespelarkollegor till ett effektivt och vackert urval av arkivbilder. Det är trots allt viktigt att ha med sig att ”mordförsöket” på skådespelaren Lena Nyman bara lyckades delvis. Om det vittnar alla de rolltolkningar som hon lämnat efter sig, från Ingrid Bergmans svårt funktionshindrade dotter i Ingmar Bergmans Höstsonaten till Lovis i Ronja Rövardotter, och som Isabel Andersson lyckligtvis påminner oss om.