Konstnären Lars Vilks omkom under söndagen med de poliser som var ansvariga för hans personskydd i en kollision med en lastbil utanför Markaryd. När vi nu skriver hans eftermäle får inte den kritiska diskussionen ge vika.
Under söndagseftermiddagen avled en av vår tids mest omtalade konstnärer, Lars Vilks, tillsammans med två poliser, när deras bil kolliderade med en lastbil i motsatt körriktning. Poliserna kom från personskyddsgruppen, som i över tio år ansvarat för Vilks livvaktsskydd då han stått under dödshot från radikala islamister.
Det dröjde inte många minuter innan händelsen blev föremål för konspirationsteorier i sociala medier. Detta enfant terrible, vars enorma drivvedsrike Nimis på den skånska kusten blivit turistattraktion och nationalskatt, och som till följd av sin teckning av profeten Muhammed som en rondellhund 2007 haft ett pris på sitt huvud.
Rondellhunden, omöjlig att kringgå i samtidshistorien, var ett verk av och i sin tid – bara sex år efter att 11 september radikalt förändrat narrativet om islam som ett hot mot det västerländska samhället, och frågan om yttrandefriheten var i full färd med att kidnappas av högertroll och populister. Verket följer en anti-muslimsk tradition – helt i linje med arvet från 11 september – men förblir också ett stående exempel på hotet från totalitära krafter av våldsbejakande islamister. I Köpenhamn 2015 sköts en person ihjäl och flera skadades i ett terrorattentat där Vilks var måltavla och ytterligare ett par gånger utsattes han för seriösa mordförsök.
Därför har också Lars Vilks fortsatt att vara en omöjlig figur i den svenska offentligheten. Hans verk sätter fingret på hur svårt samtiden tycks ha att få syn på och begripa sin egen islamofobi, och hur intrikat det problemet är. Att både skydda muslimer som en utsatt grupp i samhället och samtidigt värna om den svåröverskådliga yttrandefrihetens premisser.
Olyckan är förstås ofattbart tragisk, för Lars Vilks och polisernas nära och kära. Likaså de sista åren av hans liv, där ett överhängande dödshot begränsade hans liv och relationer. Krutröken har ännu inte skingrats, olyckan ska utredas och sorgen sörjas.
Därefter kan vi tala om den ännu bara anade, men ändå tydligt ensidiga tonen i Lars Vilks eftermäle. I dödsrunorna framträder en helgjuten försvarare av liberala värden, snarare än en relativt oberäknelig konstnär, vars verk bör öppna för kritisk diskussion.
Låt Vilks vara omöjlig även i efterlivet – så att samtalet om hur konsten speglar och samspelar med tiden och politiken kan fortgå.
