Tranemo har skaffat sig en kommunpoet. Han heter Jimmy Alm och ska dikta om kommunen i ett årslångt projekt som beviljats 894 000 kronor från statliga Kulturbryggan. Man hör hur det grymtar i kommentarsfälten och bland twittertrollen, till och med Bulletins spjutspets Carolin Dahlman utgjuter sig om detta enligt henne politiska trams. Det är förstås slående förutsägbart att den borgerlighet som inte yppat ett ord om kulturpolitik sedan de tog fascismen i hand (hur skulle Moderaterna annars kunna kohandla bort kulturpolitiken i ett eventuellt regeringssamarbete med SD?) nästan alltid motsätter sig satsningar som gör livet lättare för konstnärer. 

Även Aftonbladets Lena Mellin är ute och svingar om att pengarna borde gå till något annat. Tranemos poet är ett småskaligt och stillsamt vansinne, tycker hon. Är man välvilligt inställd kan man tänka att det är ett uttryck för vad hon själv anser att konsten ska vara – ett stillsamt och småskaligt vansinne i motsats till en produkt som ska tjäna redan på förhand bestämda syften – men så är det ju förstås inte.

Vill man dock tala om vad konsten ska vara, vilken funktion den ska ha, så utgör statligt finansierade Jimmy Alms dikter om kommunens verksamhet ett vettigt diskussionsunderlag. Jimmy Alm får pengar att leva för, och kommunens invånare får se sin kommuns byråkratiska processer, den lokala pizzerian och lokala företag omvandlas till poesi. 

Förra helgen såg jag ett litet utsnitt av konstnären Ingela Johanssons verk om konst som omsorg, i ett större projekt om hur konstnärslöner (som avvecklats successivt sedan 2010) sett ut genom historien. Hon tar exempel på hur vårdverksamheter anställde konstnärer på 70- och 80-talen för att möta behoven hos inlagda funktionsnedsatta barn och ungdomar. Så kan samhället också förhålla sig till konsten. Ingela Johanssons projekt kommer vara del av den kommande utställningen Phantom of the commons på Tensta konsthall i Stockholm, som tematiserar nedmonteringen av välfärden.

Det slår egentligen huvudet på spiken. Kritiken mot Tranemos poet – kommunen blev tvungna att samla till krismöte och de svor dyrt och heligt att de ”inte anställt nån kommunpoet” – kan bortom högertrollen koncentreras till en fråga: hur mycket konst anser vi att samhället har råd med, när våra grundläggande välfärdsinstitutioner har urholkats i decennier?

Pengar till kultur upprör, inte minst på landsbygden. Som Jimmy Alm själv konstaterar koncentreras kulturpengar, liksom de flesta andra pengar, till storstäderna. I många landsbygdskommuner, som dras med avfolkning, nedlagda skolor och ett svajigt skatteunderlag, finns ett starkt politiskt motstånd mot satsningar. Som ett nytt badhus till barnen (Hällefors), ett offentligt konstverk (Lilla Edet) eller en HBTQ-certifiering i skolan (Ånge). 

Det är visserligen inget nytt att högern varken vill ha välfärdssatsningar eller en nyskapande kultur, och inte heller att de vill få oss att tro att de står i motsats till varandra. Men kanske belyser kritiken mot kommunpoeten i Tranemo vad som händer när ett samhälle är svältfött på såväl en tillräcklig skola, omsorg och förskola som nya badhus, offentliga konstverk och HBTQ-certifiering. Det är långt ifrån ett småskaligt vansinne att först kräva bröd och sedan rosor. Även om jag själv gärna vill se att vi får båda och på momangen.