Hur tycker januaripartierna att en fruktstund i förskolan ska effektiviseras? Kan statsministern förklara hur man byter en tung nattblöja snabbare? Kan Per Bolund förklara hur socialtjänstens arbete med familjer i behov av stöd kan bli mer ekonomiskt effektivt än det redan är i dag? Detta är frågor som bör ställas till socialdemokrater, miljöpartister, centerpartister och liberaler som i september i år presenterade ”en sjujäkla satsning på välfärden” men som fortsatt driver en politik vars konsekvenser innebär åtstramning och ytterligare ”effektiviseringar”under 2021.

I en debattartikel (SvD, 9/11) skriver Kommuninvests expertgrupp (Kommuninvest är en samarbetsorganisation för Sveriges kommuner) att ”det finns en stor pedagogisk utmaning att upprätthålla budgetdisciplin i och med de stora tillskott som kommunsektorn har fått för 2020 och 2021”. Budskapet i debattartikeln är att varken tillskotten från staten eller höjda kommunalskatter kommer räcka – nu gäller det alltså att hålla i pengarna. Man konstaterar kallt att det kommer att vara ett pedagogiskt problem för kommunpolitiker att deras ekonomier går med överskott samtidigt som de skär ned och ”effektiviserar”. Rådet till landets kommunpolitiker är alltså att man inte ska använda pengarna som de ökade anslagen från regeringen och samarbetspartierna gjort upp om. För mer resurser innebär, enligt Kommunivests experter, att budgetdisciplinen inte blir lika lätt att upprätthålla och ”effektiviseringarna” inte blir lika lätta att motivera. Den permanenta åtstramningspolitik som krävs för att tvinga fram ”effektiviseringar” handlar i grunden om en helt skev människosyn. Kommuner ska piskas till disciplin precis som hemtjänstens medarbetare ska piskas till att springa snabbare genom ständig underbudgetering av verksamheten.

Resultatet av den “sjujäkla” satsningen kommer alltså bli att många kommuner lägger pengarna på hög, och inte alls stimulerar ekonomin som det var tänkt. För hur ska kommuner kunna lägga pengar på bestående och permanenta satsningar i välfärden när man inte vet om kostnaderna täcks nästa år?

För vänstern uppstår såklart målkonflikter i ett sånt här läge. Ska man vara de som i alla fall stoppar utförsäljningar av bostäder och nedläggningar av fritidsgårdar – men samtidigt går med på ”effektiviseringskrav” och besparingar på livsviktig verksamhet?

Runt om i Sverige sliter nu vänsterpolitiker både i opposition och majoritet för att bromsa utvecklingen. I Kumla har Vänsterpartiet lagt en egen budget där man höjer skatten med fem öre för att på det viset stoppa nedskärningar och sparkrav som annars väntar verksamheterna (Nerikes Allehanda, 15/11). I Sundsvalls kommun sitter V med i den styrande majoriteten. Där har man i budgeten för 2021 gått med på besparingar på bland annat administration och skolmåltider (SVT, 9/6). Detta försvarar partiföreningen med att man har stoppat utförsäljningar av allmännyttan och stängningar av fritidsgårdar.Ett minst sagt knivigt läge.

Att göra den breda vänstern och arbetarrörelsen relevant i varje kommun i Sverige är ingen liten uppgift. För att kunna ta sig an uppgiften krävs det att vänsterns parlamentariker gör mer än att argumentera för att ”utan oss blir det värre”. Man måste höja ribban. Men ingen ska tro att det är enkelt. För att hoppa av ett majoritetssamarbete (och därmed låta en glad höger besluta om utförsäljningar av allmännyttan, nedläggningar av fritidsgårdar och skolor), behöver man ha ett alternativ. Att höja kommunalskatten är såklart det ansvarsfulla att göra i kommuner där den är låg. Men det är inte det bästa ur fördelningssynpunkt. Det blir dessutom svårt att motivera när regeringen sänker alla statliga skatter.Däremot går många kommuner med mycket stora budgeterade överskott, och skär ned och ”effektiviserar” för att kunna fortsätta ha det så. Överskotten i kommunerna handlar om att ta höjd för att egenfinansiera vissa investeringar för att i sin tur kunna hålla skuldsättningen nere. Detta för att inte sätta kommunen i en ohållbar situation om räntorna skulle stiga i framtiden.

Ovanstående är samband och händelser som inte är helt lätta att förstå och förklara för väljarna. Men det som är lätt att förmedla att de här överskotten har ett pris. Ställa överskott i kommunkassan mot nedskärningar i livsavgörande verksamhet är effektivt. För vänstern måste det centrala vara att exemplifiera och förklara att problemet ligger hos staten och den politik som regeringen och januaripartierna står för. Säger man att det kommer en “sjujäkla satsning på välfärden” förväntar sig människor att den kommer göra skillnad. Förtroendet för demokratin eroderar när det visar sig vara tomma ord.Vänstern måste, på väldigt bred front, återuppliva devisen att endast det bästa är gott nog åt folket. Men vi måste också omtolka ”det bästa”till ”det bästa vi kan uppnå” genomen rationell och rättvis organisering av samhällets produktiva förmågor, snarare än ”lite mindre dåligt än alla andra.”