Hell hath no fury like a woman scorned, brukar det heta. Helvetets alla fasor är intet mot en sårad kvinna. Ungefär så har också uppsnacket inför Cissi Wallins och Maria Svelands metoo-dokumentär De rättslösa gått.

Under söndagen sändes den till sist, omklippt och runttumlad på ett ängsligt SVT. Den som förväntade sig hämndlystna feminister blir synnerligen besviken. De rättslösa återvänder till det #metoo-upproret började i: kvinnornas berättelser om våldtäkterna de utsatts för och erfarenheterna från rättssystemet som omgärdat dem. Med bland vittnesmålen finns också ett antal forskare, som bland annat berättar om hur rättssystemets föreställning om hur ett trovärdigt brottsoffer ska bete sig står långt ifrån verkligheten. En nationalekonom berättar om samhällskostnaderna: enorma när det psykiska lidandet resulterar i sjukskrivning och arbetslöshet.

Det är, krasst uttryckt, gamla nyheter. Sådant feminister pratat om i årtionden. Sådant metoo gav kollektiv röst till. Men vi verkar behöva ta det en runda till, och De rättslösa gör det intimt men sakligt.

På Instagram har Cissi Wallin beskrivit situationen för kvinnor efter metoo som värre än vad den var före. Från Wallins perspektiv är det möjligen begripligt. Förtalsdomarna är fler än våld­täkts­domarna. Många vill, av olika skäl, betrakta metoo som ett stort misslyckande.

Jag tror att man har fel.

Det finns ett skydd i det kollektiva berättandet. Det skapar ett kulturellt medvetande och det blir svårare att rakt av avfärda det individuella vittnesmålet. Allt fler kvinnor vet vad som är en våldtäkt. Blåmärken har fått namn. Den bottenlösa tomheten ord. Skulden rätt ansikte. Utan språket går det inte att protestera och ensam står man maktlös inför både förövare, myndigheter och politiken. Men sen då?

Berättandet kan frigöra och skapa gemenskaper på det privata planet. Men vad händer med politiken? I dokumentären presenteras siffror från Brå, lika sanna före som efter metoo: 10–20 procent av alla våldtäkter anmäls. Av dessa leder tio procent till åtal. Av dessa leder fem procent till att förövaren fälls.

Debatten i metoos efter­dyningar har handlat om publicistiken och rättssäkerheten för anklagade. Ord står mot ord. Så som rättssystemet ser ut blir det svårt. Borde beviskraven sänkas? Borde yttrandefrihet trumfa gällande förtalslagstiftning?

Vi är många som försvarar principerna för rättsstaten och ser den som grunden för ett demokratiskt samhälle. Men att säga det är att i samma andetag säga att kvinnor, även jag, får offra oss för det högre goda. Det lämnar en usel eftersmak i munnen.

Så börjar vi om ännu en gång där vi började. I berättandet, statistiken och forskningen. I väntan på att politiken ska ge oss bättre svar.