”Det har varit krig och människor har sett så många hus störta samman att de nu inte längre känner sig trygga hemma, som förr då de alltid var lugna och trygga.” Så skriver Natalie Ginzburg i den på svenska nyutkomna essäsamlingen Små dygder från 1963. Präglad av vetskapen om att ingenting är henne givet i efterkrigstidens fascistiska Italien tar hon avstamp i vardagliga ting – trasiga skor, engelska kaféer, spargrisar, tystnad – för att skriva och tänka om människans villkor.

Språket i Små dygder präglas av stor klarhet och lätthet, även när ämnena är dunkla och tunga. I essäerna gestaltas vardagsnära händelser ur författarens liv – men de lyfter sig över det triviala genom att låta berättelserna reflektera över frågor om liv och död, lycka och olycka, kärlek och förlust. I en av de vackraste och mest sorgtyngda texterna, ”Vinter i Abruzzerna”, skildras en episod då hon tillsammans med sin make och sina barn tvingats i exil för att undvika förföljelse. Hennes man, som är av judisk börd och dessutom antifascist, dödas bara månader senare i ett fängelse i Rom. Hon skriver: ”Men det var den tiden som var den bästa i mitt liv och först nu, när den har glidit ifrån mig för alltid, först nu vet jag det.” Det är passager som denna som gör Små dygder till en storslagen uppvisning i den personliga essäns konst.

Ginzburg lyckas, utan att förlora i komplexitet, balansera mellan det specifika och det allmänna. Genom samlingen ställs läsaren, som titeln skvallrar om, inför frågor om dygd och moral. I en av hennes mest effektiva essäer, även den med titeln ”Små dygder”, skriver Ginzburg med patos om barnuppfostran. Fostran, menar hon, handlar om att lära sina barn stora dygder framför små. De stora dygderna ”springer fram ur en instinkt i vilken förnuftet inte talar” och det bästa i oss ”finns i denna stumma instinkt och inte i vår självbevarelsedrift som resonerar, dömer och överlägger med för­nuftets röst”. Konkret innebär det här att för­äldrar måste lära sina barn generositet och lik­giltig­het inför pengar, mod och förakt för fara, uppriktig­het och sannings­kärlek, kärlek till sin nästa och försakelse, en önskan om att vara och veta. Jag tar Ginzburgs led­ord med mig i hopp om att få låta dem ljuda i relationen till mina egna framtida barn.

Natalia Ginzburg skriver från en position som kvinna under Mussolinis regim. En regim i vars ideologi mannens överlägsenhet var central och som aktivt motarbetade kvinnors frigörelse. I essän ”Mitt yrke” skildrar hon sitt kall, författarskapet, och dess komplicerade förhållande till föräldraskapet. Ginzburg rör sig ledigt mellan olika sociala positioner – mor, vän, hustru och inte minst författare – och sviker aldrig sin egen blick på världen. Genom att hävda sitt arbete som intellektuell även under den mest förtryckande av regimer skapar hon ett rum av frihet för sig själv, vilken i sig kan ses som en motståndshandling.

I dag, dryga 60 år senare, lever vi i Sverige under ett statsskick som skiljer sig från diktaturens Italien. De flesta svenskars förutsättningar är radikalt annorlunda från Ginzburgs, även om många av oss har färska erfarenheter från krig och förtryck. De frågor som väcks i Små dygder visar emellertid att skillnaderna till stor del är ytliga. Vi behöver fortfarande vårda våra relationer, fostra våra barn, förhålla oss till pengar och arbete, lycka och olycka. Små dygder är en bok att hålla i handen genom livet. Och den är ingenting annat än mästerlig.