Egentligen skiljer sig Haiti och Afghanistan ifrån varandra på alla punkter. Men den gemen­samma upplevelsen av utländska interventioner har gjort länderna till tvillingar. Den 7 juli 2021 mördades Haitis president Jovenel Moïse av en grupp som förmodligen bestod av tidigare officerare i den colombianska armén. Efter flera månaders utredning och häktning av ett fyrtiotal personer har det fortfarande inte kunnat fastställas vilka hjärnorna bakom operationen var. Sist en haitisk president mördades var 1915. Då hade amerikanska soldater invaderat landet och skulle bli kvar i 19 år. Direkt efter mordet på Moïse bad den ställföreträdande premiärministern Claude Joseph om att USA skulle återvända till Haiti, medan Washington Post framhöll behovet av att skicka en fredsbevarande FN-styrka till landet ”för att hindra en kaotisk utveckling som skulle kunna få fruktansvärda konsekvenser” (7 juli 2021).

Lite över en månad senare, den 14 augusti, ödelades halvön Tiburon i sydöstra delen av ön av en jordbävning med en magnitud på 7,2. Dagen efter föll den afghanska huvudstaden i talibanernas händer. Om längden på de amerikanska ockupationerna fick vissa observatörer att dra paralleller mellan de båda länderna – Afghani­stan gick nyligen om Haiti i tävlingen om den längsta ockupationen i USA:s historia – är likheterna större än man först kan tro.

Attentaten den 11 september 2001 gav USA:s president George W. Bush och hans neokonservativa gelikar den möjlighet de drömde om. Med hänvisning till kriget mot terrorismen utgjorde invasionerna av Irak och Afghanistan klassiska exempel på ”nationsbyggande” – upprättandet av en nation från utlandet. Men Bush-­administrationen stannade inte där. Den 29 februari 2004 tvingades Haitis president Jean-­Bertrand Aristide att avgå i en statskupp som stöddes av USA, Frankrike och Kanada. Han hade valts fyra år tidigare med en förkrossande majoritet av rösterna (och med ett röstdeltagande på nästan 70 procent). Trots att Frankrike hade upphört med allt militärt samarbete med USA i protest mot invasionen av Irak, valde landet att samarbeta med USA i Haiti. När Aristide väl avlägsnats och tvingats i exil i Centralafrikanska republiken landsteg franska trupper vid sidan av de amerikanska i landet, innan de ersattes av FN-­operationen Minustahs blå hjälmar – ytterligare ett försök till nationsbyggande.

Officiellt var operationens mål att bygga upp ett fungerande juridiskt system, upprätta en polisstyrka, övervaka val och garantera den politiska stabiliteten. Men det var i själva verket en militäroperation. I flera års tid gjorde Minustah-styrkorna insatser mot de delar av huvudstaden Port-au-Prince där stödet för president Aristide var som störst, i syfte att krossa motståndet mot kuppen 2004. Under en räd mot kommunen Cité Soleil i februari 2007 avfyrade FN-soldaterna mer än 20 000 skott och dödade flera civila. Det var inte en isolerad händelse.

Vissa kommentatorer menar att den dubbla krisen som drabbade Haiti under sommaren 2021 gör det befogat att beskriva landet som en sönderfallande stat, på samma sätt som Afghanistan. Men det är framför allt en ”assisterad stat”: formad av utländska interventioner som, genom ”hjälp”, förlänger en form av ockupation. Liksom i Afghanistan från och med 2001 – när USA spenderade miljardtals dollar för att återupprätta impopulära afghanska ledare – har varje haitiskt val sedan 2004 ägt rum under utländska makters kontroll, med USA och internationella organisationer som FN och Organisationen för Amerikas stater OAS i spetsen. Efter den förödande jordbävningen den 12 januari 2010, till exempel, valde den haitiska regeringen att skjuta upp valen som skulle ha hållits i februari och mars. Men givarländerna tvekade inte inför att kräva att de skulle hållas redan i november, trots att en miljon människor fortfarande saknade bostad. Den första omgången ägde rum under katastrofala förhållanden. I stället för att rekommendera att åter skjuta upp valen i väntan på att läget skulle förbättras, eller ens att rösterna skulle räknas om, rekommenderade en delegation från OAS ledd av experter från USA, Frankrike och Kanada att de officiella valresultaten skulle ändras, så att den konservativa kandidaten och méringuesångaren Michel Martelly skulle ta sig till den andra omgången. Efter att Barack Obamas administration hotat med att dra in sitt humanitära bistånd som landet var beroende av valde de haitiska myndigheterna att acceptera ”rekommendationen”.

När president Moïse svors in i februari 2017 var hans mandat lika svagt. Han hade visserligen vunnit valet hösten 2016 (som hölls efter att presidentvalet 2015 hade ställts in efter misstankar om omfattande valfusk), men med ett valdeltagande på knappt 20 procent: den nya statschefen fick 590 000 röster av omkring sex miljoner väljare (hela befolkningen är elva miljoner). Demonstrationer, avgångskrav och anklagelser om korruption vid maktens topp följde på resultatet. Till få personers förvåning möttes landets nya ledare av ett starkt motstånd.

Till skillnad från den afghanska regimen som stöddes av USA överlevde den haitiske presidenten lätt efter att de utländska trupperna lämnade landet när Minustahs mandat gick ut i oktober 2017. Det finns ingen beväpnad motståndsgrupp som motsvarar talibanerna i Haiti. När hans mandat gick ut den 7 februari i år (ett datum som fastställts av grundlagen) kunde Moïse räkna med stödet från USA, FN och OAS för att hålla sig kvar vid makten. Detta stärkte uppfattningen hos stora delar av befolkningen att det är givarländerna och inte haitierna själva som väljer landets ledare.

Men efter jordbävningen 2010 kom löften om bistånd från hela världen, på totalt 10 miljarder dollar (vilket motsvarade Haitis dåvarande BNP). Antalet blåa hjälmar som var stationerade i landet ökade samtidigt från 7 000 2004 till 12 000. Eftersom de amerikanska beslutsfattarna ansåg att en modern stat inte bara kan byggas på militär styrka användes humanitärt bistånd för att försöka ”återuppbygga” Haiti… utan haitierna. Enligt de ideella organisationerna, utvecklingsindustrialisterna och de internationella organisationerna som anlände efter katastrofen hade endast ”experter” som utbildats i väst den kunskap och de resurser som krävs för att ”återuppbygga och förbättra” ett land som de ansåg vara instabilt och efterblivet.

På så sätt har mindre än tre procent av det amerikanska biståndet gått till haitiska organisationer under de tio år som gått sedan jordbävningen – samtidigt har över hälften gått till en handfull företag som ligger i den federala maktens omkrets mellan Washington DC, Maryland och Virginia. Detta har gjort att tusentals västerlänningar i dag lever på ”bistånd” som det egentliga mottagarlandet bara ser en bråkdel av. Oavsett om projekten är framgångsrika eller inte fortsätter pengarna att rulla.

Genom att utmanövrera lokala organisationer får den internationella hjälpen till följd att staten som den är tänkt att ”bygga” i stället försvagas. I Haiti är ungefär 80 procent av de grundläggande offentliga tjänsterna, som vård och utbildning, beroende av ideella organisationer, religiösa föreningar eller privata företag. Vad gäller nationella industrier lider de av sitt beroende av den humanitära sektorn för sin import. Inom jordbrukssektorn har de aktörer som mottar amerikanskt bistånd inte rätt att köpa lokala produkter. Med andra ord fungerar de pengar som kongressen har öronmärkt som humanitärt bistånd som subventioner av amerikanska produkter. Efter nästan 20 år av nationsbyggande lider hälften av haitierna av matosäkerhet – lika många som före insatsernas början. Kan någon vara förvånad över att så många haitier försöker fly landet i jakt på ett bättre liv?

När över 10 000 haitier i september 2021 anlände till USA:s södra gräns i hopp om att kunna överlämna en asyl­ansökan hoppades de förmodligen att de skulle åtnjuta samma flyktingstatus som president Joe Biden gav 37 000 afghaner efter de amerikanska truppernas misslyckade tillbakadragande från Kabul. Bilder visade hur hästburna gränspoliser attackerade familjer som just korsat floden Rio Grande. Vissa använde sina hästtyglar som piskor, som under slaveriets dagar. Inom loppet av en vecka genomförde Biden-­administrationen en av de största utvisningsoperationerna av asylsökande som ägt rum de senaste årtiondena, när över 4 000 haitier deporterades.

USA:s särskilda utsända i Haiti, Daniel Foote, reagerade med att lämna sitt uppdrag, bara två månader efter att han utsetts. ”Jag vägrar sammankopplas med det inhumana, kontraproduktiva beslutet av den amerikanska regeringen att utvisa tusentals haitiska flyktingar”, skrev han i sitt avgångsbrev.(2) Det är inte betydelselöst att Foote, liksom många andra diplomater som anländer till Port-au-Prince, också hade jobbat på amerikanska ambassaden i Kabul, där han ansvarade för distributionen av utländskt bistånd. Likheterna mellan de två länderna, som ofta är osynlig för allmänheten, undgår sällan utländska ämbetsmän.

Foote protesterade inte bara mot utvisningarna. Han var bedrövad över att hans rekommendationer hade ignorerats eller förvanskats och drog en direkt parallell mellan de tusentals haitiska flyktingarna och USA:s politik i landet: ”Jag tror att Haiti aldrig kommer att uppnå stabilitet så länge medborgarna inte anses värdiga att själva välja sina ledare i jämlika och öppna val.” Han uppmanade också omvärlden att sluta behandla landet som en ”marionettdocka i händerna på internationella aktörer”. ”Man kan bara skrämmas av denna illusion av allsmäktighet som övertygar oss om att det är upp till oss att, ännu en gång, utse segraren”, avslutade han.

Han anspelade på det senaste utländska intrånget i Haitis politiska angelägenheter. Precis efter mordet på president Moïse tog Joseph över som premiärminister. Han hade dock avgått två dagar tidigare, efter att presidenten meddelat att han skulle ersättas av läkaren Ariel Henry, vilken ännu inte hade hunnit tillträda. I den mån som Moïses egen legitimitet borde ha varit skäl till försiktighet kunde dessa två pretendenter bara uppfattas som kontroversiella. Än en gång fattade USA och FN beslutet åt haitierna genom att stödja Henry.

För över 200 år sedan lyckades en slavbefolkning jaga iväg de franska kolonisatörerna och grunda den haitiska nationen. Sedan dess har utländska makter, allierade med en liten lokal elit, ständigt försökt kontrollera landet – en vilja som de senaste 20 åren och den ”assisterade staten” som de gav upphov till bara är det senaste uttrycket för. Men dessa försök har alltid mött ett starkt motstånd. När amerikanska soldater kom för att ockupera landet 1915 möttes de av en bondemilis, kallad Cacos. Efter statskuppen 2004 och stationerandet av FN-soldater inledde beväpnade civila grupper ett gerillakrig i huvudstaden för att bekämpa inkräktaren. USA, FN och EU har förlorat all trovärdighet i deras ögon. Numera kritiserar till och med de som välkomnade USA:s intervention 2004 de utländska insatserna och kräver att haitierna ska få bestämma själva. Samtidigt som givarländerna skyndade att ge sitt stöd till Ariel Henry har hundratals organisationer som representerar samhällets stöttepelare – från bönder till kvartersorganisationer, via den privata sektorn – enats om ett gemensamt program för att resa sig mot de internationella aktörernas makt och vägra att den assisterade staten görs permanent. Kampen om Haiti är inte över än.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander