På sin 84-årsdag, den 26 februari 2022, gav den ryske författaren Aleksandr Prochanov en live-intervju från cockpiten på ett stridsflygplan som flög över Ukraina. Under honom höll hans dröm om att återupprätta det sovjetiska imperiet på att ta form med våld: ”Jag flyger över den svarta ukrainska jorden som de ryska stridsvagnarna korsar medan de reparerar den fruktansvärda skada som begicks mot den ryska historien 1991. (…) I dag gifter vi oss på nytt med Ukraina”.(2)
Prochanov är en av de mest framträdande ”nationalpatrioterna”. Denna idéströmning bildades direkt efter att perestrojkan infördes (1985–1991) i opposition mot de ”västtillvända” (zapadniki) och ”liberaldemokraterna”. Den samlade intellektuella som var nostalgiska över det ryska imperiet och det politisk-militära etablissemanget som motsatte sig de liberaliseringar som den siste sovjetiska ledaren Mikhail Gorbatjov hade satt igång. Under hela 90-talet var Prochanovs tidning Zavtra (Imorgon) en samlingspunkt för oppositionen mot den ryske presidenten Boris Jeltsin. Bland de stående skribenterna fanns stalinister, nationalister, rojalistiska ortodoxa präster och traditionalistiska muslimer. Den eurasiatiska tänkaren Alexander Dugin, som hävdar att Ryssland har en specifik civilisation särskild från västerlandet, den national-bolsjevikiske författaren Eduard Limonov eller Kommunistpartiets ledare Gennadij Zjuganov figurerade också. Denna eklektiska blandning samlades runt en hårdför kritik mot den postsovjetiska demokratin, de ekonomiska liberaliseringarna, oligarkernas makt, västifieringen av samhället och den amerikanska hegemonin över världsordningen. ”Jeltsin har dödat 2 200 000 ryssar” löd rubriken på en artikel i Zavtra 1995 som anklagade Jeltsins ekonomiska politik för att ha resulterat i ett ”folkmord” på det ryska folket.
Nationalpatrioterna delar ett gemensamt mål: återupprättandet av en stark stat som kan sammantvinna olika perioder i den ryska historien och länka samman tsarimperiets traditionella och andliga värderingar med Sovjetunionens militära och teknologiska makt. Även om gruppen förblev i opposition plockades en del av dess idéer upp av statsledningen när Tjetjenien-kriget bröt ut 1994. Regimen försökte konstruera en ny statspatriotism kring kampen mot separatismen. 1996 tillsatte Jeltsin en kommission med uppdraget att definiera det postsovjetiska Rysslands ”nationella idé”.
I slutet av århundradet ledde flera stora händelser fram till att liberalismen och västerlandet kom att förkastas och att patriotismen ökade i den ryska opinionen: finanskrisen 1998 och den brutala devalveringen av rubeln, utvidgningen av Nato till Ungern, Polen och Tjeckien, Natos bombning av Serbien 1999 utan FN-mandat, samt det andra Tjetjenien-kriget. I denna kontext trädde en ny generation intellektuella fram – de Ungkonservativa. Dessa nya ”hökar” var alla födda på 70-talet och kände inte samma nostalgi över Sovjetunionen som de äldre nationalpatrioterna. Men dessa specialister på religiös filosofi, politisk konservatism och nationalism som utbildats vid Moskvas statliga universitet (MGU) tog över deras kritik mot globaliseringen och deras vilja att främja den ryska statens suveränitet och dess stormaktsstatus.
I politiken utgjorde Vladimir Putins maktövertagande år 2000 en konservativ vändpunkt. Den nye statschefen satte sig för att förstärka centraliseringen av staten och återupprätta ”maktens vertikala led”. Från och med 2004 började de ryska hökarna ombes bidra till den ideologiska kontraoffensiven som Kreml inledde mot de västtillvända ”färgrevolutionerna” i det postsovjetiska området. Vladislav Surkov, biträdande presidentstabschef och regeringspartiet Enade Rysslands chefsideolog, myntade 2006 konceptet ”suverän demokrati” för att rättfärdiga den ryska statens auktoritära karaktär. Dugin och Prochanov bjöds in av partiet för att hålla konferenser för den regeringstrogna ungdomsrörelsen Nashi (Våra) och Molodaja Gvardija (Unga gardet). Deras karriärer tog genast fart. Dugin utsågs till professor i filosofi vid Moskvauniversitetet 2006. Prochanov blev snabbt en återkommande gäst i de debattprogram som presenterades av den kända regimvänliga journalisten Vladimir Soloviev på kanalen NTV. De Ungkonservativa höll i sin tur en diskussionsklubb inom partiet, Ryska klubben, vars uppdrag var att formulera ett regimvänligt svar på den etniska Kreml-kritiska nationalism som fått vind i seglen.
2007 gjorde Putin bruk av hökarnas diskurs på ett mer öppet sätt än tidigare. I talen nämnde han idéer som ”andlig säkerhet”, som kopplar samman försvaret av den ryska religiösa identiteten med frågan om nationell säkerhet. ”Den ryska federationens traditionella religioner och den ryska kärnvapenarsenalen är två saker som stärker den ryska staten och skapar de nödvändiga förutsättningarna för att garantera landets interna och externa säkerhet”, sade han den 1 februari 2007 framför en publik av ryska och utländska journalister. Samma år, vid säkerhetskonferensen i München, markerade hans fördömande av den unipolära världsordningen en antivästlig vändpunkt i utrikespolitiken.
Den tidigare premiärministern Dmitrij Medvedev höll fast vid den aggressiva utrikespolitiken när han blev president 2008. Det rysk-georgiska kriget sommaren 2008 ökade Rysslands isolering från västerlandet och utlöste en genomgripande moderniseringsreform av de väpnade styrkorna. Under resten av hans mandat höll Medvedev dock hökarna borta från den inre kretsen av rådgivare. I deras ställe gavs liberala ideologer utrymme att påverka politikens riktning: omstart av relationerna med väst, stärkandet av rättsstaten och modernisering av ekonomin.
Efter de stora demonstrationerna mot valfusket vintern 2011–2012, valdes Putin om i maj 2012 under vad som hade utvecklats till en legitimitetskris för regimen. Inom eliten fick de så kallade ”siloviki” – företrädare för säkerhetstjänsten och armén – övertaget på bekostnad av teknokraterna(3). Denna utveckling gynnade de konservativa, som återigen fann sig i rollen som leverantörer av ideologiskt stöd åt det auktoritära systemet. Samma år grundade Prochanov Izborsk-klubben. Med inspiration från det medeltida slottet i byn med samma namn nära gränsen mot Estland ser sig klubben som en ”mäktig politisk och ideologisk koalition av patriotiska statsmän, en imperiell front som motsätter sig manipulationerna från utländska inflytandecenter”.(4)
Med ett 60-tal medlemmar från olika professionella miljöer – intellektuella, akademiker, politiker, entreprenörer, journalister, artister, kyrkliga ämbetsmän och medlemmar av säkerhetstjänsten – är dess syfte att formulera ”en patriotisk statspolitik som kan appliceras i alla sfärer av det nationella livet”.(5) Bland medlemmarna finns inflytelserika personer, såsom ekonomen Sergej Glazev som var Putins rågivare i den eurasiatiska ekonomiska integrationen mellan 2012 och 2019, metropoliten Tichon Sjevkunov som ryktas vara Putins personliga biktfader, journalisten Mikhail Leontjev som leder oljebolaget Rosnefts analytiska avdelning, samt Nobelpristagaren i fysik Jaurès Alferov som avled 2019. Klubben stöds av högt uppsatta medlemmar av den politiska eliten: Andrej Tourchak, tidigare guvernör i Pskov och numera generalsekreterare i Enade Ryssland, och kulturministern Vladimir Medinskij deltog personligen i invigningsceremonin.
Deras idéer började nu få större genomslag. Putin meddelade i sitt årliga tal till den federala församlingen i december 2012 att de ”andliga” och ”traditionella” värdena skulle stärkas som svar på vad han såg som en ”demografisk och moralisk kris” i landet. Det innebar i praktiken att man året därpå antog en lag mot ”främjandet av icke-traditionella sexuella identiteter” och en annan som kriminaliserade blasfemi. Vid det internationella forumet vid Valdai 2013, som samlade internationella experter och ledare, definierade Putin Ryssland som stående i opposition till västerlandet, som enligt honom befann sig i moraliskt och kulturellt förfall och hade glömt sina ”rötter” och sina ”kristna värden”. Izborsk-klubbens vice ordförande, journalisten och statsvetaren Alexander Nagornij menade att detta var ”de idéer, värderingar och koncept som de ryska patriot-suveränisterna har närt i flera år”.(6)
Izborsk-klubbens inflytande kulminerade under den ukrainska krisen 2014. Kreml delade medlemmarnas tolkning av den pro-europeiska Majdan-revolutionen: det var en operation orkestrerad av väst för att stoppa integrationen av Eurasien.(7) Putin gav dem också rätt när han rättfärdigade annekteringen av Krim, där prins Vladimir och det ryska Kievriket konverterade till den ortodoxa tron år 988, med ”dess civilisatoriska och till och med sakrala betydelse som är ovärderlig för Ryssland”.(8) I juli 2014 hyllade Dmitrij Polonskij, ministern för inrikespolitik, information och kommunikation i den nya Krimrepubliken, Prochanovs och hans klubbmedlemmars bidrag: ”Vi anser att era åsikter har spelat en nyckelroll i händelserna under Krim-våren”.(9) Den ryska armén erkände även klubbens strategiska roll när man döpte ett bombplan med precisionsmissiler till Izborsk och dekorerade det med klubbens logga.
Men när det separatistiska upproret bröt ut i Donbass i östra Ukraina valde den ryska regimen att officiellt ta avstånd från Izborsk-klubben, som nu ansågs för radikal i sitt stöd till de väpnade grupperna. Inför de kostsamma västerländska sanktionerna vägrade Kreml att erkänna de folkomröstningar om självständighet som hölls i Folkrepublikerna i Donetsk och Lugansk. I motsats till det bidrog klubben aktivt till att främja konceptet ”Novorossia” (Nya Ryssland) som namn på Donbass, för att legitimera områdets integration i Ryssland. Klubben står särskilt nära de figurer som grundade den självutropade Folkrepubliken Donetsk: guvernören Pavel Gubarev, premiärministern Alexander Borodai och försvarsministern Igor Strelkov, som alla är tidigare skribenter i Prochanovs tidning Zavtra. Under sommaren 2014 bistod klubben dem med politiska råd och organisatoriskt stöd, samt bidrog till framtagandet av en grundlag.
Den 5 september valde Kreml att ersätta republikernas regeringar med nya eliter som accepterade att underteckna Minsk-protokollet med Ryssland och Ukraina, ett avtal som avser att återintegreras Donbass i Ukraina med en ”särskild status av lokalt självbestämmande”. Den isolerade Izborsk-klubben beklagade denna återgång till den diplomatiska vägen. Den argumenterade i stället för en ”total militär operation” utförd av en ”befrielsearmé” bestående av frivilliga volontärer från privata militära grupper och stödd av missileld mot strategiska mål.(10) Klubben upprätthöll även regelbundna kontakter med separatisterna i Donbass genom sin lokala antenn i Donetsk. I maj 2015 presenterade Valerij Korovin där sin bok Slutet på projektet Ukraina, som argumenterade för att Ukraina är ett ”artificiellt historiskt subjekt skapat av Lenin”, och som är inkapabelt att bli ”en fullständig Stat”.
Även om hans idéer inte officiellt plockades upp fick de stöd och finansiering av makten. 2015 tog Izborsk-klubben emot 10 miljoner rubel (då ungefär 1,5 miljoner kronor) av presidentkansliet för att formulera en ”doktrin för den ryska världen”. Den publicerades 2016 och förutsåg ”skapandet av ryska intressesfärer” för att konkurrera med västerlandet på Balkan och i Svarta havet. I texten framfördes argumentet att ryssarna i Ukraina skulle vara utsatta för ”russofobi” från den ukrainska regeringen som hamnat under ”nynazisters inflytande”.
Snarare än att helt anamma ett ideologiskt system präglades Putins auktoritära regim fortfarande av en viss politisk flexibilitet. Riktningsändringen som gjordes efter parlamentsvalen i september 2016 gav åter liberaldemokraterna initiativet. Vjatjeslav Volodin, en antivästlig radikalkonservativ och informell stödpunkt för Izborsk-klubben, flyttades från posten som vicedirektör för presidentstaben och fick i stället den mindre inflytelserika posten som ordförande för Duman. Hans efterträdare, Sergej Kirjenko, som var premiärminister under den ekonomiska krisen 1998 och tidigare chef för kärnenergibolaget Rosatom mellan 2005 och 2016, tillhör snarare den liberala och teknokratiska eliten. Under hans ledning har den Ryska presidentiella subventionsfonden vid två tillfällen avslagit ansökningar om finansiellt stöd från Izborsk-klubben.
Sedan förgiftningen och gripandet av oppositionspolitikern Alexej Navalnyj i slutet av 2020 har Putin mer öppet omfamnat en hårdare statsideologi. Hans artikel från juli 2021 om ”ryssarnas och ukrainarnas historiska enighet” bygger på Izborsk-klubbens idéer som presenterar Ukraina som en ”produkt av den sovjetiska eran”, som styrs av eliter som ”ser mellan fingrarna med nynazister” och upphöjer russofobin till ”statspolitik”. Åtta månader senare markerade krigsutbrottet en utveckling av det ryska politiska systemet. Den auktoritära hybridformen, som sammanbinder flera olika ideologiska fraktioner, har gett vika för en extremt repressiv regim med en imperialistisk och krigisk statskultur. En av Izborsk-klubbens grundare, den tidigare kulturministern Vladimir Medinskij, ledde den ryska delegationen som skickades för att förhandla om fred med Ukraina.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
