Det ligger två decimeter snö på marken så vi får lämna bilarna och fortsätta till fots på skogsbilvägen upp längs berget Nunasvaaras sluttning i Norrbotten. Vi går genom stavatallskog. Träden är ganska smala, men laven som växer på tallarnas grenar vittnar om att detta är gammal skog. Efter en kilometer kommer vi till en kal yta. Trots att marken har jämnats till syns en fördjupning. Här har en bit av berget tagits bort. På några fläckar är marken bar och där sticker den mörka, grafithaltiga berggrunden fram. Det här är en av de platser där företaget Talga Resources har provbrutit grafit, i en fyndighet som enligt företaget har den högsta halten i hela världen.

Vår vägvisare till platsen är Per-Anders Nutti, ordförande i Saarivuoma sameby, en av de same­byar som berörs av den planerade gruvan.

– Vi har våra renar på andra sidan Vittangiälven, så vi berörs inte direkt av gruvan. Men om det blir störningar i det här området så måste renarna som finns här ta vägen någonstans. Det innebär att betet mycket snabbt kan ta slut inom angränsande områden. Vi vet också att de har varit på andra sidan älven och prospekterat, så det verkar som om fyndigheten fortsätter där, säger han till Flamman.

Läs mer: Den gröna framtiden i Gällivare 

Grafitfyndigheten utanför Vittangi är känd sedan länge, men den började undersökas på allvar när det australiska företaget Talga tog över undersökningstillstånden för tio år sedan. Från början var planen att den höghaltiga grafitmalmen skulle användas till att framställa grafen, ett extremt tunt skikt av grafit som har egenskaper som förväntas få en rad olika användningsområden framöver. För detta krävdes relativt små mängder grafit. Tanken var att det skulle sågas ut block som skulle fraktas till en anläggning för vidareförädling.

Men när bilindustrin på allvar började satsa på elbilar förändrades förutsättningarna. Det krävs mycket grafit i elbilarnas batterier. För några år sedan lämnade företaget in en ansökan om att börja bryta 100 000 ton grafit årligen i dagbrottet Nunasvaara södra. Den anrikade grafiten ska transporteras till Luleå, där den ska vidareförädlas för batteriindustrins behov. Men innan ens det första tillståndet har beviljats har bolaget börjat arbeta med en ny tillståndsansökan för att bryta 500 000 ton i tre underjordsgruvor som ligger längs en några kilometer lång linje från den första gruvan. Ändå är detta bara början. På sin hemsida meddelar företaget att man hittills bara har undersökt tio procent av den 15 kilometer långa fyndig­heten.

Det är detta som oroar de same­byar som är direkt berörda av projektet.

– Vi har motsatt oss planerna på gruvan från första början. Den skär av hela den östliga änden av samebyns marker. Ungefär en sjättedel av vårt vinterbete går förlorat, säger Aslak Allas, ordförande i Talma sameby.

Tomas Kuhmunen från Gabna sameby fortsätter:

– Vi har redan transporterna från dolomitgruvan i Masugnsbyn och från gruvan i Kaunisvaara genom vårt område. Grafitgruvan gör att det blir ännu mer trafik. Redan i dag ska man ha väldigt mycket is i magen för att flytta renar öster om E45:an.

– Området mellan Torneälven och E45 kommer i princip inte att gå att använda eftersom vägen från gruvan skär rakt igenom det, fyller Karin Kvarfordt Niia i.

I det lilla samhället Vittangi som ligger i närheten av det planerade gruvområdet märks också oron för miljöeffekterna av verksamheten. Påverkan på vattnet i Torneälven är en farhåga som förts fram. I början av oktober genomfördes den första demonstrationen på länge i samhället.

– Det kom 120 personer. Både unga och gamla. Det är den största demonstrationen någonsin i Vittangi. Det är ett uttryck för den oro som planerna på gruvan har skapat i samhället, säger Urpo Taskinen, Vittangibo som är aktiv i Naturskyddsföreningen.
Talga har en helt annan syn på projektet. Bolaget menar att det går att minimera störningarna för rennäringen.

– För att undvika konflikten med rennäringen kommer vi att bryta under sommaren när renarna inte finns i området, säger Cen Rolfsson, presschef vid Talga.

De tre samebyarna som är berörda är motståndare till gruvverksamheten. Hur kommer ni att hantera detta?

– Det är en komplex fråga. De koncessioner vi har i området har godkänts av den svenska staten. Vi försöker att ha en dialog. Jag tror att mycket av den oro som finns går att ta hand om genom information.

– Vi gör pågående och systematiska vattenmätningar kring hela området som både visar hur vattenkvaliteten är i dag, och projektet är också särskilt designat så att spillvatten fångas upp och renas, även om det är samma mineraler som tas upp som också redan finns i älvarnas stenar. Om gruvan skulle påverka vattnet skulle vi se detta direkt och fånga upp vattnet. Men vår bedömning är att vår verksamhet oavsett kommer att ha en väldigt liten påverkan.

Gruvplanerna i Vittangi är bara ett exempel bland många på att både batterifabriker och förnyelsebar energi kräver enorma mängder metaller. Bara batterifabriken Northvolt i Skellefteå behöver omkring fem procent av världsproduktionen (2019) av kobolt och grafit och tio procent av all litiumproduktion – och det var innan beskedet kom om att produktionen skulle utökas med ytterligare 50 procent. Någon ny beräkning av materialbehoven har bolaget inte lämnat. Enbart i Europa finns det i dag planer på att bygga omkring 30 batterifabriker fram till 2030.

Flera av de metaller som behövs i de nya industrierna finns i norra Sverige. När det gäller koppar, som behövs vid all form av elektrifiering, finns det i dag närmare tio fyndigheter i Norrbotten och Västerbotten där det är aktuellt att starta gruvor. Planerna på en stor nickelgruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby har legat i skrivbordslådan under några år, men har nu fått nytt liv när priserna stigit. Talga Resources undersöker även en koppar- och koboltfyndighet i närheten av grafitfyndigheterna. Kring många av dessa planerade gruvprojekt finns skarpa konflikter både vad gäller miljörisker och markanvändningen.

I den malm som skickas från Malmfälten sitter järnatomerna ihop med några syreatomer. För att få rent järn är den traditionella processen att använda kol, vilket avger stora mängder koldioxid som en oönskad restprodukt. När LKAB nu i stället ska använda vätgas blir restprodukten i stället H2O, det vill säga vatten. Klimatvinsterna blir därmed mycket stora. LKAB:s beräkningar säger att utsläppen i stålverken som använder den järnsvamp som LKAB kommer att leverera kommer att minska utsläppen med 35 miljoner ton årligen. Som jämförelse uppgår alla utsläpp i Sverige till ungefär 50 miljoner ton årligen.

Den andra sidan av myntet är att framställningen av vätgas kräver förnyelsebar el i sådana mängder att det kan framkalla svindel. Den siffra som LKAB anger – 55 tera­wattimmar per år – säger kanske inte så mycket, men det motsvarar ungefär fyra gånger så mycket som elproduktionen från hela Lule­älven eller över 4 000 moderna vindkraftverk.

– Med den tekniska utvecklingen inom vindkraft blir verken större och effektivare och behovet av yta alltså mindre. Dessutom sker det allt fler etableringar till havs, och det pågår också en del intressant inom området flytande havsbaserad vindkraft, där verken alltså inte skulle behöva stå på botten nära land, säger Anders Lindberg, presschef på LKAB.

– För de kommande 10–15 åren finns dessutom ett överskott av elenergi i norra Sverige och Norge som skulle räcka till de första stegen av vår omställning. Där är utmaningen i stället kraftnätet, att få energin till rätt plats, säger han, och fortsätter:

– Med detta sagt är vindkraften, precis som alla andra energislag, inte utan sina problem och konflikter, och detta har vi stor respekt för. All utbyggnad måste förstås ske med hänsyn till berörda sakägare, och det är ju en av de stora utmaningarna i omställningen till ett grönare samhälle. För om alla säger att det inte får ske någon nyetablering just där de bor eller verkar, ja då blir det ingen omställning för mindre klimatpåverkan.

LKAB:s planer är de mest energi­krävande, men även batteri­fabriken Northvolt i Skellefteå, H2 Green Steels stålverk i Boden och en planerad konstgödselfabrik kräver stora mängder el. Lägger man ihop elbehovet för de riktigt stora industriprojekten i Norrbotten och Västerbotten landar summan mellan 80 och 90 terrawattimmar.

En nyligen publicerad forskningsrapport med titeln ”Hållbara investeringar – hur mycket grön omställning har vi (inte) råd med?” av Arena idé krånglar till det hela ytterligare. Forskarna Eva Alfredsson och Mikael Malmeus har beräknat hur stora koldioxidutsläpp de investeringar som görs i samhället orsakar. Även om man använder forskarnas resultat mycket försiktigt kommer investeringar på 700 miljarder kronor i Norrbotten att orsaka utsläpp på över 20 miljoner ton koldioxid. Det är alltså långt ifrån självklart att alla investeringar som planeras ryms inom en i dag mycket begränsad koldioxidbudget.

Så kan denna ekvation gå ihop? Hur ska det bli möjligt att ställa om fordon från fossila bränslen till eldrift och få bort kolet ur stålframställningen utan att skenande behov av metaller och elkraft undergräver syftet med omställningen? En del av svaret kanske finns i en annan stor investering som LKAB planerar och som har hamnat lite i skuggan av satsningen på den vätgasbaserade framställningen av järnsvamp.

– Vi ställde oss frågan vad vi ska göra av vårt gruvavfall. I dag läggs det mesta bara åt sidan. Vår plan är att börja framställa ett koncentrat som innehåller fosfat och sällsynta jordartsmetaller. Vi kommer att kunna tillgodose 30 procent av hela EU:s behov av jordarts­metaller och fem gånger Sveriges behov av mineralgödsel, konstaterar Anders Lindberg.

LKAB är först ut, men kartläggningar som Sveriges geologiska undersökning (SGU) har gjort visar att det finns stora metalltillgångar i gammalt gruvavfall. Forskare vid Linköpings universitet har visat att även gamla soptippar och ledningsnät i städer som inte längre används skulle kunna bli framtida gruvor.

När jag frågar medlemmarna i Gabna sameby ger de en annan infallsvinkel på frågan.

– Det gäller för samhället att prioritera vilka verksamheter som är rimliga att satsa på. Facebooks serverhall i Luleå är en verksamhet som kräver mycket el, men inte är helt nödvändig, säger Tomas Kuhmunen, och fortsätter:

– Det skulle gå att lösa problemet om samhället gjorde skillnad mellan sådant som behövs för arbete och det som bara är rekreation. Till exempel används drönare allt mer inom renskötseln. Samtidigt säljs det massor av drönare som bara är leksaker och ofta snabbt hamnar i soporna. Det gäller att se över all konsumtion. Det borde vara de lågt hängande frukterna om man vill minska resursbehoven.

Arne Müller

Journalist i Umeå som bevakar industriprojekt i norra Sverige.