Har du varit i Norrbotten? (Du kanske till och med bor där – grattis i så fall.)
Som du kanske vet har Flamman sin bakgrund i Malmfälten, det gruvtäta området i Gällivare med omnejd. Och nu har jag äntligen fått resa dit.
Jag åkte dit på inbjudan av Region Norrbotten, tillsammans med tre andra journalister, och på tre intensiva dagar besökte vi stålbolaget SSAB i Luleå, Försvarsmakten i Boden, samiska museet Ájtte i Jokkmokk, småföretaget Gefa systems i Gällivare, samt stadshuset och LKAB:s järnmalmsgruva i Kiruna. Jag hann till och med besöka Flammans minnesmärke i Luleå.
Problemet är bristen på infrastruktur, inte minst bostäder.
Tyngst av allt var dock malmgruvan, där vi fick åka till den djupa delen 1 365 meter ned. Här såg man krafterna i omlopp: gravsänkan som drar ned allt mer av Kiruna i gruset, en berggrund i ständig rörelse och de ofantliga mängder malm som forslas ut för 1,50 kronor kilot – men ändå ger intäkter på 100 miljoner om dagen.
Vi kördes runt på de 50 asfalterade vägmilen under mark, inspekterade de fem meter långa diamantborrarna som förbereder för sprängningar, såg ”processporr” i form av en automatiserad nedsläppning av malm till de djupare schakten, och träffade allt från maskinförare till gänget som fjärrstyr vissa lastvagnar med xbox-kontroller.
Här bryts minst 80 procent av all järnmalm inom EU, och gruvan motsvarar 0,5–0,8 procent av Sveriges bnp – vilket innebär att den skapar jobb till minst 50 000 människor inklusive underleverantörer och andra regionala effekter. Och bäst av allt: allt detta ägs av staten. (När det gäller utlandsägda gruvbolag är jag inte lika begeistrad.)
Därför är det lokala gruvmotståndet begränsat. Det enda parti som nationellt bedrivit gruvkritik är Miljöpartiet, som fick 0,44 procent eller totalt 61 röster i hela kommunen. (Bra därför att Amanda Lind pressades för sin inkonsekventa position i Dagens Nyheter i morse.) Det som finns är kritik mot den nya Per Geijer-fyndigheten som innehåller en av Europas största koncentrationer av sällsynta jordartsmetaller.
Gabna sameby, vars flyttleder överlappar med området, har sagt ”blankt nej” till planerna och kräver större inflytande över processen. LKAB menar i sin tur att påverkan blir begränsad och att renarna endast passerar området två gånger per år. Samtidigt är bara 10–15 procent av Sveriges samer med i en sameby med renskötselrätt, och många samer jobbar i andra näringar, inte minst i gruvorna – inklusive renskötare som vill bekosta lastbilar och skotrar.I övrigt framstår gruvmotståndet som en storstadsposition snarare än en lokal vänsterlinje. Det lokala Vänsterpartiet kräver att gruvornas infrastruktur byggs ut, inte minst den eftersatta och enkelspåriga Malmbanan som fraktar malmen upp till norska hamnstaden Narvik. Fackförbunden är också positiva, då både staden och regionen har höga löner och i princip bara frivillig arbetslöshet.
Problemet är i stället bristen på infrastruktur, inte minst bostäder. Våra ciceroner menade att man rentav flyger in personal till Espresso House i Kiruna, och när människor inte bor där de jobbar bidrar de varken till skatteintäkter eller folkliv.
Så att det finns en växtvärk råder det inga tvivel om. Och här kommer vi till regionens syfte med att kalla upp oss. Nämligen att det skrivs mycket om den industriella omställningen i norr, men att kunskaperna ofta saknas. De personer vi träffade, som IF Metall-ombudet och tidigare socialdemokratiska riksdagsledamoten Emilia Töyrä, återkom ständigt till att småkommuner tvingas ansvara för gigantiska processer: dåliga järnvägslinjer, trånga hamnar, bostadsbrist och i Kirunas fall till och med flytten av en hel stadskärna.
Detta samtidigt som de värden som produceras i regionen är av nationellt intresse – centrala naturresurser och som ger Sverige stabila intäkter och lägre arbetslöshet, en militär försvarslinje mot Ryssland, samt fossilfri elproduktion och sällsynta metaller som är viktiga för både omställningen och oberoendet mot Kina.
Ger vi Norrland tillräckligt tack?
Svaret är förstås nej. Som Jonas Algers (grattis till nya jobbet på Katalys!) ständigt påpekar i Flamman måste staten kliva in för att bygga ut infrastrukturen, inte minst Malmbanan och hamnen i Luleå. Där ligger dessutom SSAB:s stålverk som tar fram världens kanske främsta högkvalitetsstål, och som nu tillsammans med LKAB planerar att ställa om stålproduktionen – med innovationer som kan påverka omställningen i hela världen.
Om man ska tro LKAB har de (det vill säga staten) samtidigt erbjudit Kiruna kommun att bekosta och bygga alla bostäder som behövs. Men politikerna har velat styra processen själva, något bolaget menar att de inte klarar av. Det katastrofala badhusprojektet, vars nota skenat till 1,37 miljarder, verkar antyda att de har en poäng.
Men i så fall: vilken småkommun hade klarat allt det här?
Det här var några av mina tankar efter den intressanta resan i norr. Jag hann inte komma in på minoritetsfrågan och rätten till marker för rennäring, jakt och fiske denna gång. Men jag ska följa upp den antingen i en nyhetstext eller i ett kommande brev.
Vad är dina tankar om allt detta? Älskar du också (gemensamt ägda) gruvor – och hur kan utmaningarna lösas?
