På innerkonvolutet till Modernistas nya utgåva av filosofen Frantz Fanons epokgörande manifest Jordens fördömda från 1961 finns ett citat ur boken: ”När vi gör uppror är det inte för en specifik kultur. Vi gör uppror helt enkelt för att vi, av olika skäl, inte längre kan andas.”
Orden leder omedelbart tankarna till Eric Garners sista ord innan han kvävdes till döds av en polis i New York 2020, och som kort där på blev Black lives matter-rörelsens slagord mot den rådande ordningen.
Men det som slår mig är också med vilken självklarhet Fanon uttryckte sig som representant för en rörelse. Boken färdigställdes ett drygt halvår innan Algeriet vann sin självständighet från Frankrike, och Fanon var under större delen av det algeriska självständighetskriget skribent vid El Moudjahid, den algeriska nationella befrielserörelsen FLN:s tidning som startade som en bulletin för motståndskämpar.
Utöver att skriva för en revolutionär rörelses främsta medium var han ambassadör i Ghana för den provisoriska algeriska regeringen. Som sådan medverkade han på konferenser i flera afrikanska städer, och som stationerad i Tunis efter att ha utvisats från Algeriet av de franska myndigheterna, verkade han som psykiater och behandlade såväl torterare som deras offer under det eskalerande kriget.
Fanons empiri var med andra ord internationell snarare än lokal, även om hans arbete påbörjades utifrån kontrasten mellan hans erfarenheter i Martinique i franska Västindien där han växte upp och befrielsen av Frankrike under andra världskriget.
Jordens fördömda är Fanons mest kända bok och den blev närmast mytologisk åren efter hans död, då avkoloniseringen tog fart internationellt och allt mer upphörde att enbart vara en fråga om formellt självstyre, och även en fråga om vilken ordning som skulle råda i de före detta kolonierna, det vill säga, det blev en frontlinje i Kalla kriget.
På 1960-talet var världen äntligen mogen för det budskap som kondenserades i boken. Där insisterade han på kraften i självorganisering för självständighet och det moraliskt riktiga i att inte sky några medel för att uppnå den, yrkade på solidaritet mellan olika befrielserörelser, avfärdade Europa som ett självklart positivt exempel för en ny ordning, samt vände Europas egna idéer mot dess dominans.
Boken mottogs omedelbart som en bibel för avkoloniseringen. Antagligen bidrog Jean-Paul Sartres ökända förord, som inte ingår i Modernistas utgåva. Den är däremot försedd med ett nyskrivet efterord av Shakram Khosravi, professor i socialantropologi på Stockholms universitet, och väl är det. Jag har alltid läst Sartres inramande ord som i huvudsak vända till en europeisk publik, vilka skänkte boken en air av exotism. Som om vitsen är hur vi (publiken) ska förstå dem (de revolterande), och appellera till skuldkänslor över europeisk vit överhet.
Den betydelseförskjutningen sker kanske främst genom Sartres frasradikala förståelse av Fanons analys av våld, där våld snarast ses som ett ideal snarare än något som är oupplösligt förknippat med kolonialism och själva processen av avkolonisering. Fanon må ha tyckt att det var transformerande när koloniserade tog till vapen mot väpnat förtryck, men det är väldigt få rader i läkaren Fanons texter som explicit hyllar våld. Fanon vänder sig ju inte till kolonialmakterna, utan till befrielsekämpar bland de koloniserade folken, och han använder Hegels herre-slav-dialektik så som Toussaint L’Ouverture och de andra haitiska revolutionärerna använde den franska revolutionens maxim frihet, jämlikhet, broderskap som hävstång för att mobilisera mot slaveriet.
Utöver det föredömliga flytet i Per-Olov Zennströms översättning – det gör det till en fröjd att läsa Fanon och gång på gång drar jag en lättnadens suck över känslan för nyanser i Zennströms val av uttryck – så är efterordet av Khosravi den stora behållningen med Modernistas utgåva. Där placeras Fanon i vår samtid, och det bekräftar bara bokens storhet att den med så små tillägg passar så väl för att analysera dagens samhälle och internationella relationer. Khosravi pekar på hur den kan hjälpa oss navigera kring och analysera alltifrån IS, Nafta, EU och den globala konflikten om resurser mellan Nord och Syd.
Fanon tonar ned den ortodoxa marxismens beskrivning av arbetarklassen som den revolutionära kampens huvudsubjekt. I stället är det kolonialismens grepp – mentala grepp – över städernas befolkning han belyser. Trots det lästes Fanon som skyddshelgon av revolutionära grupper som valde stadsgerillans väg.
Men när kolonialismens formella grepp har släppts och striden övergått till vad självstyret ska medföra, har arbetarklassen trätt i förgrunden i många länder på den afrikanska kontinenten. Både i strejk- och demokratirörelser, men även mot en splittrande stamnationalism.
Därför var det inte förrän den mäktiga fackliga centralorganisationen COSATU tog ledningen över rörelsen mot apartheid som den sydafrikanska statens auktoritet grusades. Regimens tidigare förluster var i första hand moraliska och i Angola, Namibia och delar av närområdet militära, men det var den sydafrikanska arbetarklassen som slog mot systemet på ett sätt som fick de internationella sanktionerna att framstå som myggbett i jämförelse.
På samma sätt vann den algeriska självständighetskampen sitt internationella erkännande först med den generalstrejk som FLN utlyste i januari 1957. Det är inte sagt för att insistera på någon evig ortodox marxistisk sanning om arbetarklassen, utan för att insistera på att vi håller blicken på vilka som kämpar, vilka som kommer kämpa och vilka intressen som politik kan organiseras kring. Ingår de med migrantbakgrund – med eller utan papper – i den kamp som kan ta lärdom av Fanons mer än 60 år gamla skrift?
Ett av de mest givande dragen med Fanons analys är hur mycket den förebådar en postkolonial politikerkast, med en korruption och en servilitet gentemot det globala kapitalet. Eller enklare uttryckt, hur den nationella befrielsekampen bär på embryot till politisk kamp i de nya nationerna.
Förut fanns något vördnadsfullt i en del läsningar av Jordens fördömda, som sällan gick i polemik eller kamratlig dialog, utan nöjde sig med att referera till Fanon som en auktoritet som bekräftade upprorets moraliska legitimitet. Något som medfört många missade tillfällen. I Sverige har dessa kunnat undvikas genom den så kallade förortsrörelsen, och när nu Jordens fördömda ges ut är det efter att hundra- eller tusentals fördömda aktivister i Botkyrka, Biskopsgården, Rosengård, Gottsunda och Järva organiserat sin politiska praktik med utgångspunkt i bland annat Fanon.
Min främsta invändning, om det ens kan kallas invändning, mot att det är just Jordens fördömda som återutgivits är att det hade varit fantastiskt om Fanons mindre kända och mer strategiska skrifter som L’An V de la Révolution Algérienne eller den postumt utgivna samlingen Pour la Revolution Africaine översattes till svenska. Så att vi kunde ta mer välgrundade krafttag mot exploaterande och förtryckande strukturer här och globalt.
Jordens fördömda
Frantz Fanon
Modernista
Översättning: Per-Olov Zennström
