Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Med anledning av att Nooshi Dadgostar i TV4 i lördags morse i princip uttryckte att vårt partiprogram inte längre gäller och att vi inte längre är emot kapitalismen,
så vill vi markera å det starkaste mot det. I Vänsterpartiet är det kongressen som bestämmer, inte partiordföranden eller ens partistyrelsen ensam. Därför borde det enda rimliga svaret i TV4 varit att vårt nuvarande partiprogram visst gäller, men att det kommer revideras 2024 på det sätt den programkongressen önskar.
Det hade också varit ett bra tillfälle att få prata i tv på ett pedagogiskt sätt om systemkritik. Att öka de socialistiska inslagen i samhället på bekostnad av kapitalismen – och på sikt se socialismen växa fram – menar vi kan sägas utan att det skrämmer bort vanligt folk. Tvärtom. Vem vill inte se en bättre finansierad offentlig välfärd? Vem vill inte se en starkare psykiatri, minskade klassklyftor, fler bibliotek eller gemensamt ägda banker som inte skinnar oss på pengar? Vem tycker det är rimligt att beslut över ekonomin tas av en liten rik elit? Vänsterpartiet ÄR ett socialistiskt och antikapitalistiskt parti, att hedra detta borde inte förskräcka oss och våra partiföreträdare utan snarare inspirera. Vi ska stå starkt i vår ideologi.
Niklas Vanhainen, Vänsterpartiet Hammarby-Skarpnäck
Showan Shattak, Vänsterpartiet Malmö
Marcus Wallin, Vänsterpartiet Alingsås
Robert Armblad, Vänsterpartiet Växjö
Monika Roll, Vänsterpartiet Hässelby-Vällingby
Thea Holmlund, Vänsterpartiet Hägersten
Aron Bengtegård, Vänsterpartiet Hägersten
Nora Björklund, Vänsterpartiet Hägersten
Jonna Sandin, Vänsterpartiet Älvsjö-Fruängen
Jesper Sahlén, Vänsterpartiet Lund
Henric Axell, Vänsterpartiet Hägersten
Nathalie Söderberg, Vänsterpartiet Eskilstuna
Rasmus Cedergren, Vänsterpartiet Tyresö
Regeringens uranplaner hotar Storsjön – och demokratin
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Regeringens avsikt att tillåta uranbrytning i alunskiffer runt Storsjön hotar både vattentäkter, produktiva skogs- och jordbruksmarker – och demokratin.
Prospekteringen efter kritiska metaller i området har pågått länge. Ett av bolagen, det australiensiska Aura Energy, har under åratal sökt metaller i markerna. När priserna föll och uranbrytning förbjöds i Sverige 2018 lämnade bolaget efter sig läckande borrhål och skrot. Året därpå stämde de svenska staten på 17 miljarder kronor för uteblivna intäkter.
Nu, i takt med ökad digitalisering, AI:s framväxt och energiomställningen, har intresset för uran och andra metaller åter ökat. Redan i dag är över 50 000 hektar runt Storsjön inmutade för prospektering – en yta som växer i takt med nya ansökningar.
När den nuvarande regeringen tillträdde flyttades miljöfrågorna till Näringsdepartementet. Kärnkraften har utpekats som lösningen på framtidens energibehov, och regeringen menar att nya gruvetableringar krävs för att utvinna uran i Sverige. Lagändringar som åter tillåter uranbrytning planeras träda i kraft i januari 2026.
När frågan låg ute på remiss bjöds gruvbolagen Aura Energy och Mawson Gold in för att yttra sig. I sina utlåtanden föreslog de att det kommunala vetot skulle begränsas eller tas bort helt. Regeringen har varit otydlig om sina avsikter: miljöministern har antytt att vetot kan avskaffas, medan näringsministern säger att det ska vara kvar. I juli kom dock en promemoria där regeringen föreslår att uranbrytning ska klassas som ”kärnteknisk verksamhet” i stället för ”kärnteknisk anläggning” – ett språkligt skifte som i praktiken kringgår det kommunala vetot och går gruvbolagen till mötes.
Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet.
För att ytterligare påskynda gruvetableringar har regeringen inrättat ett ”accelerationskontor” som ska korta tillståndsprocesserna. Samtidigt arbetas det för förändrade miljöregler på bekostnad av miljöhänsyn, och regeringen har lagt fram förslag om att lägga ned mark- och miljödomstolarna. Allmänhetens insyn i så kallade ”nettonollprojekt” föreslås också minska, en tydlig inskränkning av offentlighetsprincipen och därmed av demokratin.
Aura Energy har nu ansökt om bearbetningskoncession i Oviken, invid Storsjön. Området består av alunskiffer, och både Storsjön och Näkten – två viktiga vattentäkter – ligger i direkt anslutning. Över 50 000 hushåll får sitt dricksvatten från Storsjön.
Erfarenheten av brytning i alunskiffer är mycket begränsad. Där det har skett har konsekvenserna blivit förödande. Ranstadgruvan i Sverige och Talvivaara i Finland är två exempel där mark och vatten förstörts under oöverskådlig tid. Det finns i dag ingen beprövad metod som gör brytning i alunskiffer säker.
Trots detta vill regeringen jämställa alunskiffer med andra malmer. SGU:s generaldirektör Anette Madsen har i en radiointervju sagt att det vore bra med en gruva i Oviken, och att ”metallerna ligger där de ligger” – och därför måste miljöhänsynen prioriteras ned. Det är anmärkningsvärt och oroväckande.
Kommunerna runt Storsjön har gått samman och, med starkt folkligt stöd, sagt nej till gruvplanerna. De menar att brytning i alunskiffer innebär för stora risker för vatten och ekosystem. Kommunalråden har upprepade gånger bjudit in miljö- och näringsministern till dialog – utan svar. Regeringen har valt att ignorera inbjudningarna.
Samtidigt pågår ett nära samarbete mellan regeringen och internationella exploateringsbolag. Lobbyismen växer, medan lokala politiker och medborgare marginaliseras. Regeringens politik innebär inskränkningar i det kommunala vetot, minskad insyn genom ökad sekretess och beslut i slutna rum – ofta med utländska bolag som motpart. Att ingen av regeringens 24 ministrar bor i Norrland gör inte saken bättre: de kommuner som berörs direkt får allt svårare att påverka beslut som rör deras egen framtid.
Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet. Exploateringen skulle förstöra en i dag levande och fungerande bygd under oöverskådlig tid. Med dagens regelverk skulle staten inte ens äga råvarorna som bryts – de skulle säljas på världsmarknaden och i praktiken behöva köpas tillbaka.
Detta är inte grön omställning.
Det är inte demokrati.
Det är kortsiktig exploatering och girighet.
Vi kräver att regeringen stoppar planerna på gruvdrift i Storsjöbygden och respekterar det kommunala självstyret, den lokala demokratin och framtida generationers rätt till rent vatten och fungerande ekosystem.
Global Scaffolders toppen av isberget: ”Samma jävla skit”
Byggnads stämde nyligen ställningsbolaget Global Scaffolders på över 100 miljoner. Men fackliga utredare och småföretagare, som försöker hålla ställningarna i en allt rangligare bransch, ser hur alltför många vinner på systematiskt fusk för att något ska ändras under fasaden.
– Jag bryr mig inte om pengarna. Det enda jag vill är att den här personen inte ska få sätta sin fot i Sverige överhuvudtaget, berättar Jari Viitakangas sammanbitet.
Han låter frustrerad, och ursäktar sin ”inte jätteformella språkliga profil”. Det är fem år sedan han tog av sig ombudsmanshjälmen, och började granska byggställningsföretag på heltid åt Byggnadsarbetarförbundet.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Fler vattenmeloner, färre Meloni
Något har hänt i Italien. Under helgens demonstration i Rom samlades över två miljoner människor för att protestera mot kriget i Gaza.
Vi möts upp vid bilen klockan fem på morgonen på Piazzale Loreto i Milano, platsen där Mussolinis kropp en gång hängdes upp. I går myllrade den enorma rondellen av människor, nu står allt stilla. Vi börjar den sex timmar långa resan till Rom för att delta i den nationella demonstrationen mot folkmordet i Palestina. Meloni har lämnat huvudstaden; hon är på väg till Assisi för att hålla ett tal.
Vid motorvägsinfarten till Rom stoppas vi av polisen och tvingas köra in på en park. Flera poliser bär civilkläder, en har en t-shirt med texten I love NYPD. Det är soligt och vi slår oss ned i gräset. Vi är hundratals, och folk sitter i grupper och spelar italiensk dub på högtalare. Efter 40 minuter av att vänta, köra runt och få våra väskor kollade deklarerar en trött polis: ”Ni har blivit kontrollerade.”
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Kjell Rautio: Socialdemokraterna är inte värda min röst längre
Efter 50 år som socialdemokrat sade jag i våras upp medlemskapet. Ett parti som tillåter välfärdslobbyism är inte värt mitt engagemang – eller min röst i nästa val.
Efter den senaste S-kongressen i Göteborg sade jag upp mitt partimedlemskap i det socialdemokratiska partiet. Droppen var nog när kongressombuden inte orkade dra en tydlig gräns mot att ledande partiföreträdare inte ska tillåtas exploatera det kollektiva förtroendekapitalet, som partimedlemmar sliter ihop vid dörrknackningar och torgmöten, genom att ta uppdrag år lobbyföretag med hemliga kunder. Men mitt beslut är mer sammansatt än så och har dessutom vuxit fram under en lång tid.
Under 1980- och 1990-talet fjärmade sig S-ledningen steg för steg från den jämlikhetsinriktade reformpolitik som tände mitt politiska engagemang i slutet av 1970-talet. Efter modet på Olof Palme har socialdemokratin successivt tömts på de jämlikhetsambitioner som låg bakom grundandet.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Jag tog pillret – och blev någon annan
P-pillren gav kvinnor frihet – men också panikångest, nedstämdhet och förändrad sexlust. Ändå tar vården inte våra erfarenheter på allvar.
Är du följsam, lilla vän? Tar du dina p-piller som du ska?
Omkring var tionde kvinna1 som tar p-piller blir trots det på smällen inom ett år. Det beror inte på att pillret brister, utan på att kvinnan brister i det som inom vården kallas för ”följsamhet”. Hon slarvar. Hon glömmer. Hon kanske får för sig att sluta ta dem under en period. Och så går det som det går.
Är det alltså bara kvinnans fel?
Den vanligaste anledningen till att sluta med hormonella preventivmedel är biverkningarna. De vanliga, flertaliga och ibland fruktansvärda fysiska, psykiska och sexuella biverkningarna, alltså.
Trots det tas kvinnors upplevelser inte alltid på allvar av vården. Målsättningen, står det i praktikan för barnmorskors preventivmedelsrådgivning, ska vara att rekommendera ”ett säkert graviditetsskydd med bästa möjliga följsamhet”. Bäst följsamhet har, föga förvånande, hormoner som avsöndras från plastbitar inuti patienten: p-stav och spiral. ”Spiral är ett förstahandsalternativ för kvinnor i alla åldrar.
Ja, om preventivmedlet sitter inuti din kropp garanteras nog en god följsamhet.
När du träffar en barnmorska för preventivmedelsrådgivning kommer hon att rekommendera hormonspiral, alternativt någon annan hormonell metod. Om du säger att du hellre vill använda kondom kommer hon att visa dig en tabell som visar hur ofta det misslyckas. Hon kommer att försäkra dig, liksom jag och många andra har blivit försäkrade, att dessa metoder är säkrare.
Säkrare betyder alltså att de ger ett bättre skydd mot graviditet. Inte att de skulle vara bättre för dig i övrigt. För ett tag sedan spreds ett avslöjande på Tiktok som chockade många unga kvinnor: deras preventivmedel kunde orsaka cancer! Och p-piller klassas faktiskt som ”grupp 1 cancerogen” enligt Världshälsoorganisationen, tillsammans med bland annat asbest och rökning.
En forskare på Karolinska Institutet nyanserar skandalen för SVT: p-piller kan orsaka bröstcancer, men minskar samtidigt risken för andra cancerformer. Hon tillägger: ”Alla är överens om att p-piller är bra för de kvinnor som har ett behov av att skydda sig från graviditet”. Alla? Hon hänvisar till Världshälsoorganisationen, Europeiska läkemedelsmyndigheten och USA:s folkhälsomyndighet. Men alla kvinnor är uppenbarligen inte överens?
Bara 28 procent av kvinnorna i fertil ålder i Sverige använder i dag hormonella preventivmedel, och jag har svårt att föreställa mig att de övriga 72 procenten aktivt försöker bli med barn. Vi är många som väljer bort p-piller, spiraler, stavar och ringar av andra skäl. Ofta är det kanske bara en diffus magkänsla av att vi inte riktigt vet vad de syntetiska könshormonerna gör med våra kroppar.
Det vet vi inte heller. Jag visste åtminstone inte det innan jag satte in hormonspiral, och det gick käpprätt åt helvete. Men det fick mig att läsa på, och nu kommer jag aldrig att vara lika följsam igen.
Det som presenteras för kvinnor som en frigörelse kan också beskrivas som en strukturell press till en medicinering som försämrar livet. Det är rätt osannolikt att du skulle få cancer av hormonella preventivmedel. Men de förändrar vem du är, på sätt som du antagligen inte fullt ut känner till.
Att p-pillret har förändrat världen råder det däremot inga tvivel om.
Utan underdrift kan det kallas för en av 1900-talets mest betydande uppfinningar. P-pillret är världens första medicin som masstillverkats i icke-terapeutiskt syfte. En så kallad ”livsstilsmedicin”, som inte botar sjukdom utan förbättrar livet. Sedan ”the pill”, pillret, som det ofta bara kallas på engelska, lanserades 1960 har det hyllats som en feministisk och sexuell revolution. Bara genom att svälja en liten kapsel kunde kvinnor äntligen slippa skräcken för att bli på smällen, och därigenom bli fria till att studera längre, göra karriär och själva välja vilka de skulle gifta sig med. 1970-talets knullfester hade varit otänkbara annars.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Så kan Palestinarörelsen vinna mediestriden – del II
Mitt förra brev blev en oplanerad djupdykning i Björn Afzelius låtskatt. Ni vet hur det kan bli.
Men brevet gav många intressanta svar. Vissa rynkade på näsan åt Afzelius och Myrdal som diktaturkramare. Andra påpekade att det var vanligt att jämföra kapitalismen med en bläckfisk. Nu ska jag inte djupdyka i vad som är höna och ägg där, och syftet var ändå inte att brännmärka någon. Givetvis fortsätter jag att lyssna på all fin gammal progg.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Därför älskar högern den stora staten
När KD och L talar om att förstatliga vården och skolan låter det som systemkritik. Men i själva verket är det skenbara krafttag för att rädda vinsterna.
”Paradigmskifte i vården” – visst låter det underbart.
Löftet kommer dock från Ebba Busch som haft tre år på sig att genomföra skiftet. Under denna tid har man lyckats uppnå de längsta vårdköerna sedan mätningarna inleddes, samtidigt som KD när de tillträdde kallade köerna ”olagligt långa”. Man har dessutom minskat antalet vårdplatser, och enligt Socialstyrelsen uppnår endast tre av landets 21 regioner riktvärdet. Samtidigt ser fyra av tio unga vårdarbetare det som osannolikt att de kommer att jobba kvar i branschen hela livet.
Inte konstigt att Ebba Busch utlovar krafttag. Eller att hon, som hon säger till Aftonbladet (27/6), söker ”förnyat mandat för lite frejdiga vårdreformer”.
Lika djupgående förändringar utlovas av Simona Mohamsson, som leder Tidösamarbetets andra småttingparti Liberalerna.
I Almedalen dundrade hon så hårt mot skolkapitalet att jag nästan hörde Academedias champagneglas spricka på hotell Clarion Wisbys terrass. ”Svensk skola är inte vilda västern”, sade hon. ”Till er som plundrar eleverna på en bättre framtid har jag en sak att säga: ni ska väck! Jag och Liberalerna kommer alltid sätta barnen före börsbolagen.”
Resultatet är en stat som sväller med nya byråkrater, medan inga nya resurser skjuts in till golvet.
Visst får man rysningar. Men även om Liberalerna har gläntat på dörren till ett villkorat vinststopp för skolor som inte sköter sig, som om inte hela systemet är riggat för att gynna koncernerna, vill de inte se något generellt vinstförbud. I stället visar sig deras mest dramatiska förändring vara densamma som hos Ebba Busch: förstatligande.
Men företagen inom vård och skola gör inte fel för att de är olydiga. De gör vad de är satta att göra: generera vinst åt sina ägare. Det gör man genom att välja billigare patienter respektive elever, och minska personalkostnaderna. Det är därför allt färre lärare är behöriga, särskilt på friskolor där bara två av tre har rätt utbildning, och där man medvetet anställer lärare som inte kan svenska.
Ett av Tidöavtalets centrala syften är att bevara vinsterna i välfärden, där några av Sveriges mäktigaste investerare just nu har stora intressen. Det är ingen attraktiv roll för påstått idédrivna partier som Liberalerna och Kristdemokraterna. Så Simona Mohamsson och Ebba Busch vill desperat visa att de faktiskt kan utlova förändring. Och den största förändring man kan utlova utan att göra upp med vinstintresset, den kraft som bryter sönder Sveriges offentliga sektor, är ett tomt återförstatligande.
För oss som tycker att staten är ett utmärkt verktyg för att göra livet bättre för medborgarna låter detta lockande. Men resultatet är en stat som sväller på mitten, med alla nya byråkrater som behövs för att ge bolagen verkningslösa näsknäppar, medan inga nya resurser skjuts in till golvet.
Timbro gav precis ut en bok med en liknande systemkritik, med den vänsterkittlande titeln Vad gick snett med kapitalismen? Där visar Financial Times-kolumnisten Ruchir Sharma att påstått antistatliga högerregeringar från Ronald Reagan och framåt ökat statsskulderna minst lika mycket som vänstern, och att svaret är att ge marknaden ännu friare spelrum.
Men det är så nyliberalismen fungerar. Den levererar inte bara försämrad välfärd, avstannad tillväxt och hög arbetslöshet. Utan även en stat som växer i takt med företagens ständigt nya finter. Det är den byråkratiska överbyggnad som Ebba Busch och Simona Mohamsson nu kallar ökad statlig kontroll.
Resultatet är samma nattväktande högerstat i nya byxdressar: svag mot företagen, stark gentemot medborgarna. Det som skulle vara ett paradigmskifte är bara ännu en meningslös powerpoint-revolution.
Från revolution till radiobunker: den bolivianska vänsterns uppgång och fall
Han var kokabonden som blev hela kontinentens vänsterikon. Nu sitter Evo Morales barrikaderad i djungeln medan hans livsverk faller sönder.
Djupt inne i den bolivianska djungeln i regionen Chapare ligger ett träfort vid byn Lauca Ñ, med palissader som hämtade från den europeiska medeltiden. Utanför murarna står hundratals kokabönder och bybor beväpnade med träspjut och egenbyggda plåtsköldar. I ett utsiktstorn vakar en man med pilbåge i hand. De vaktar alla en radiostation dit Evo Morales, Bolivias ikoniska vänsterpresident mellan 2006 och 2021, har tagit sin tillflykt undan den sittande presidenten Luis Arce, som tidigare var hans egen finansminister.
Det är maj 2025, drygt tre månader innan Bolivias regeringspartiet Mas förlorar makten till högern för första gången på 20 år. Hur blev det såhär?
För att förstå det måste man gå tillbaka till guldåldern. När Evo Morales valdes till president första gången 2005, var det som en av de sista krusningarna på den Rosa vågen av vänstersegrar som hade svept över Latinamerika sedan slutet av 1990-talet. I Bolivia var det dessutom en symboliskt viktig seger när kokabonden Morales blev den första presidenten ur aymarafolket, som dominerar det bolivianska höglandet.
Som i många grannländer var detta starten på en period av historisk ekonomisk utveckling för folkflertalet. Morales förstatligade olje- och gasindustrierna och spenderade vinsterna på nya välfärdsprogram. Mellan 2006 och 2018 sjönk den extrema fattigdomen i Bolivia från 38 till 15 procent medan den skyhöga ojämlikheten för första gången började minska.
Samtidigt växte en ny medelklass fram bland aymarafolket, vilket märks på de speciella husen i höglandsstäderna som är byggda i ”nyandinsk” stil. Dessa så kallade cholets – en sammanslagning av ordet för urbaniserade aymarer cholos och det franska ordet för stuga chalet – hämtar främst inspiration i urfolkens bildvärldar, men inkorporerar ibland även statyer av superhjältar som Batman och Stålmannen i fasaderna.
Enligt den argentinska journalisten och författaren Pablo Stefanoni (bilden), som skrivit flera böcker om Mas och Morales, bar denna glansperiod också på fröet till sin egen undergång.
– Mas var en väldigt viktig erfarenhet och ett kraftfullt uttryck för den bolivianska vänsterns enighet, men denna enighet konstruerades kring Evo Morales ledarskap, säger han till Flamman.
Denna fixering vid Morales person skulle bli ett politiskt problem när tillväxten började avstanna.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
Trumps fredsplan är ett skämt – och det bästa palestinierna kan hoppas på
Miljardärer som förvaltare, Tony Blair som guvernör och lyxhotell på ruinerna av Gaza. Donald Trumps plan är grotesk, men i ett läge där alla andra vägar är stängda framstår den ändå som det bästa man kan hoppas på.
Tony Blair som kolonial guvernör, lyxstrand längs kusten, amerikanska miljardärer i en teknokratisk övergångsregering. Detaljerna i den 20-punktsplan för fred i Gaza som Donald Trump presenterade tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu förra veckan framstår som en ren provokation.
Kravet på att Hamas släpper den återstående gisslan i utbyte mot eldupphör och 250 livstidsdömda palestinska fångar samt 1 700 palestinier som greps efter den 7 oktober, accepterades av gruppen redan under helgen. Men där tog samsynen slut.
Planen föreslår att en teknokratisk ”fredsstyrelse” – bestående av amerikanska miljardärer med sionistiska sympatier, ledd av Trump själv, bistådd av ingen mindre än Tony Blair – ska styra Gaza under interimperiod. För alla med minnen som sträcker sig längre tillbaka i tiden än 20 år, och med någon som helst kunskap om regionen, är just det namnet inte något man i första hand förknippar med fred i Mellanöstern. Förslaget överraskade arabiska representanter, och det var inte förvånande att Hamas skulle förkasta det.
Utöver provokationen i att ens nämna Tony Blairs namn i sammanhanget är det större problemet att ett styre utan palestinskt deltagande underminerar resten av ett eventuellt avtal: om ingen palestinsk representation finns på högsta nivå i Gaza kommer Israel fortsatt kunna hävda att de inte har någon förhandlingspartner när nästa kris uppstår och självsvåldigt bestämma hur den ska lösas. Vi vet nu vilken avgrundsdjup katastrof det kan leda till.
Att bygga lyxbostäder för rika turister på palestinska massgravar är tydligen fortfarande en helt acceptabel idé i maktens globala korridorer.
Listan innehåller dessutom något som kallas ”Trump economic development plan”, en plan för att återuppbygga Gaza som på många sätt liknar den vulgära ”riviera”-plan Trump föreslog förra året, denna gång med en särskild ekonomisk frihandelszon. Att bygga lyxbostäder för rika turister på palestinska massgravar är tydligen fortfarande en helt acceptabel idé i maktens globala korridorer. Att detta skulle utgöra ett seriöst försök att långsiktigt återuppbygga en sönderbombad enklav är omöjligt att ta på allvar.
Vad gäller tillbakadragandet av israelisk militär ska det ske successivt i enlighet med det schema som Israel, USA och andra länder kommer överens om, fram till en ny säkerhetsperimeter kring hela Gaza. Oklarheten i de formuleringarna gör det möjligt för Israel att tolka skrivningen som de vill, och innebär inga garantier för Gazas invånare.
Kravet på att palestinierna ska ”avradikaliseras” genom en interkonfessionell dialog hade varit lättare att smälta om de inte hade utsatts för folkmord av en regering vars ministrar anser att muslimer och kristna är mindre värda än judar.
Men trots dessa brister innehåller planen flera förbättringar jämfört med tidigare förslag. Den slår fast att Israel inte kommer att ”ockupera eller annektera Gaza” – en viktig princip även om ingen liknande garanti finns för Västbanken, som Israel de facto håller på att lägga under sig genom statsunderstödda bosättarattacker.
Med tanke på det hopplösa läget är detta sannolikt det bästa förhandlingsunderlaget gazaborna kunde hoppas på.
Enligt punkt 18 ska återuppbyggnaden av Gaza och den Palestinska myndigheten skapa ”en trovärdig väg till palestinskt självbestämmande och statsbildning, vilket vi erkänner som det palestinska folkets strävan.” Det är en uppenbar röd linje för Netanyahus regering, och skrivelsen är inte värd mycket så länge inga gränser finns definierade i text, men det är ändå förvånansvärt långtgående med tanke på vem som är avsändare.
Vidare kräver planen att Rafah-övergången öppnas i båda riktningar samt att den kontroversiella Gaza Humanitarian Foundation – som har skött utdelningen av bistånd sedan i våras och som anklagas för krigsbrott – ska ersättas av FN-myndigheter, Röda halvmånen och andra aktörer som ”inte är kopplade till någon sida”.
Kanske viktigast av allt är att Trumps plan slår fast att ”ingen kommer att tvingas lämna Gaza och ifall någon gör det kommer de att kunna återvända.” Denna garanti mot etnisk rensning kommer de arabiska parterna sannolikt att hålla hårt på i de pågående förhandlingarna om avtalet. Slutligen ska en internationell ”stabiliseringsstyrka” skapas i samarbete med ”arabiska och internationella partners”, ett förslag som ekar av den tidigare idén om en arabisk eller regional ”fredsbevarande” styrka i Gaza.
Med tanke på det hopplösa läget är detta sannolikt det bästa förhandlingsunderlaget gazaborna kunde hoppas på, vilket Hamas beslut att acceptera det första kravet vittnar om. Trumps hot om att släppa lös Israels militär igen om Hamas inte accepterar planen indikerar inte direkt att de pågående förhandlingarna har den mest produktiva inramningen. Men Hamas politiska kapital är sinande och gisslan är vid det här laget snarare en belastning än ett trumfkort. Rapporter om att Trump ska ha överraskat Netanyahu med delar av planen signalerar dessutom att den inte har tagits fram med värnandet av Bibis personliga intressen som högsta prioritet.
De pågående förhandlingarna i Egypten mellan USA, Israel, Hamas och flera muslimska länder står därmed inför många hinder. Hamas har gått med på att lägga ned vapnen i utbyte mot amnesti och fri lejd för sina medlemmar, men de har förkastat kravet på att göra det omedelbart och kräver att Israel drar sig ur Gaza först. Det lär Israel aldrig acceptera, liksom kravet på att en helt palestinsk övergångsregering ska styra remsan. Netanyahus utrymme för att kompromissa är litet, med tanke på hans fascistiska allierade. Att Israel fortsätter att bomba Gaza trots att de enligt Trump har gått med på eldupphör vittnar också om att Trumps makt över sin skyddsling inte är så stor som han kanske tror. Skillnaden mellan vad Netanyahu säger utåt och vad han lovar Ben-Gvir, Smotrich och de andra psykopaterna inåt är också sannolikt stor.
Men Trumps fåfänga vilja att bli sedd som fredsstiftare – med fredspriset som hägrande trofé – kan trots allt bli den kraft som till slut sätter de amerikansk-israeliska relationerna på spel, och tvingar den israeliska regeringen att göra de eftergifter som Joe Biden och hans föregångare aldrig ens försökte få dem till. I så fall vore det det bästa man kan hoppas på efter två års totalt mörker, även om man allra helst vill utbrista att planen inte är värd pappret den är skriven på.
Svenska aktivister kartläggs på Israels regeringssajt
Israels regering kartlägger Palestinademonstrationer över hela världen, inklusive svenska, och ”riskbedömer” dem offentligt. Flamman kan nu rapportera att enskilda svenska aktivister hängts ut på regeringens webbplats med för- och efternamn.
På Israels regeringshemsida gov.il publicerar Ministeriet för diasporafrågor och bekämpning av antisemitism, ett statligt israeliskt departement, regelbundna ”J-soc reports”: offentliga ”säkerhetsrapporter” om olika protester och demonstrationer mot Israel, världen över.
För varje protest listas tid, datum och plats – inte enbart ”Odenplan, Stockholm” eller Folkets Park i Köpenhamn, utan även exakta koordinater. Ibland skrivs också ut hur långt demonstrationen har till närmaste israeliska ambassad, konsulat eller FN-kontor.
Av varje demonstration görs också en ”riskbedömning”, med en skala som går från låg (”risk för mindre störningar och pressbevakning”) till mycket hög (”sannolikt med omfattande våld som orsakar allvarliga skador”). Få tycks ha stämplats som ”mycket hög risk”.
I rapportdokumenten specificerar man att risken är ”potentiell skada på judiska och israeliska samhällen och tillgångar” och att några av faktorerna man bedömer är ”närheten till israeliska tillgångar”, ”organisatörsgruppens historik av våld” och ”tonen i retoriken kring protesten”. Informationen hämtas från sociala medier, primärt Instagram. Man redogör för både följare och lajks, och ”nivåer av engagemang online” är något som också räknas in som ”riskfaktor”.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!