I Tove Janssons muminbok Kometen kommer finns en bild som fångar hela berättelsen. I en glänta i skogen är det fest och dans. Vintunnorna är framrullade, trädandarna tittar fram och små­knytten dansar bakom trädstammarna. Men de gungande paren på dansbanan kastar långa mörka skuggor. Hela himlen är uppfylld av ett glödande eldklot, kometen är på rak väg mot jorden. Trots det valsar de trilskande smådjuren ilsket och glatt vidare.

En stunds galenskap före undergången? Eller en kollektiv för­nekelse, som i Netflixfilmen Don’t look up, där en meteor hotar att ödelägga jorden? Allmänheten och makthavarna förtränger hotet, gräver sig djupare in i sin verklighetsflykt och kändisskvaller. Trollens och småknyttens dansande speglade Tove Janssons festande under andra världskriget, ställd inför undantagstillstånd och hotet om bombmattor över Helsingfors. Festandet var en motståndshandling, en överlevnadsstrategi och framför allt en chans att få prata politik i ett slutet rum under avslappnade former. Det var också så Tove Jansson träffade den social­demokratiska riksdagsmannen, filosofen och antifascisten Atos Wirtanen.

Mötet och relationen mellan Atos Wirtanen och Tove Jansson skildras i Zaida Bergroths spelfilm Tove (2020), som kan ses på SVT Play till söndag den 27 februari. Wirtanens litterära salonger i hans villa i Grankulla utanför Helsingfors blev ett vattenhål för en krigstrött Tove Jansson. I en minnestext över Wirtanen skildrar Tove Jansson hur viktiga hans fester var för en finlandssvensk litterär krets. Inte för att tala om konst eller komma dit och träffa andra i samma bransch, utan för att få prata politik. ”Det var skönt att träffa lite annat än konstnärssnorkar och jag tänker pillra mig in i dessa nya kretsar för framtiden för att inte gripas av andlig skörbjugg”, skriver Tove Jansson i ett brev till en väninna. Mötet mellan Wirtanen och Jansson var förlösande för bådas skrivande. Tove Jansson var redan känd som en modig satirtecknare. I tidningen Garm häcklade hon både krigets vansinne, Hitler och Stalin. Nu tog hon steget till att också bli författare. Wirtanen blev det bollplank som hon testade sina texter på. Under deras vandringar i Grankulla utvecklade han i sin tur sina teorier. De diskuterade Eyvind Johnsons antifascistiska Krilon­trilogi. De läste filosofi: han älskade Friedrich Nietzsche och motpolen Arthur Schopenhauer, undergångstänkaren Oswald Spenglers pessimism och Henri Bergsons kreativa vitalism. De fick varandra att plocka fram halvskrivna verk ur sina skrivbordslådor – Tove Janssons första muminbok och Atos Wirtanens bok om Nietzsche –och återuppta skrivandet.

Tove Jansson har i flera intervjuer beskrivit hur hon började skriva sin första muminbok som en verklighetsflykt undan kriget. Som ett sätt att drömma sig tillbaka till sin egen muminmamma Hams trygga sagoberättande framför kakelugnen. Boken Småtrollen och den stora översvämningen (1945) skildrar flykten undan en katastrof och sökandet efter en försvunnen pappa. Men framför allt är det en skildring av barnets resa genom barnbokslitteraturen och dess sago­gestalter. Det var först med nästa bok, Kometjakten, som hon hittade sin form. Det är spännande att läsa boken mot bakgrund av Atos Wirtanens politiska projekt. Hur de delar teman, referenser och motiv. Hur den vandrande filosofen Atos Wirtanen i sin slitna tyghatt till och med själv dyker upp i boken i Snusmumrikens gestalt.

I sina brev beskriver en nyförälskad Tove Jansson honom för sin väninna i USA som ”ful, glad och laddad av liv, tankar och utopier”. Atos Wirtanen kom från enkla förhållanden i en jordbrukarfamilj på Åland, med åtta syskon och en pappa som gick bort tidigt. Wirtanen tvingades lämna skolan och ta jobb som typograflärling som 13-åring. Det var på den vägen han halkade in på journalistiken och sedermera in i politiken. Han var självlärd, sträckläste Nietzsche under sina långa vandringar till och från arbetet. Att vandra och filosofera blev ett.

Wirtanens politiska bana kom att formas av motståndet mot den framväxande fascismen. Det var en sargad arbetarrörelse han steg in i på 20-talet. Finland vann sin självständighet efter ryska revolutionen 1917, men det var en självständighet som föddes i ett blodigt inbördeskrig mellan den revolterande röda arbetarrörelsen och den segrande vita borgerliga reaktionen. Wirtanen deltog som ung i uppbyggnadsarbetet och ingick i den vänsterfalang inom socialdemokratin som förespråkade en enhetsfront mellan arbetar­rörelsens två grenar, socialdemokraterna och kommunisterna.

I sina två politiska memoarer, Mot mörka makter (1963) och Politiska minnen (1973), skildrar han socialdemokratins svåra manövrerande mellan en framväxande fascist­rörelse inom landet, Finlands klämda position mellan öst och väst, och de krig landet kastades in i och med andra världskriget. När Wirtanen blev riksdagspolitiker hade socialdemokratin och liberalerna just lyckats driva tillbaka den så kallade Lapporörelsen, som i två år hade genomfört en våg av antikommunistiska attacker och pogromer som slutade i en misslyckad statskupp 1932. Lapporörelsen tappade sitt inflytande men kommunistpartiet förbjöds att ställa upp i val. När Sovjetunionen och Nazityskland 1939 delade upp Polen mellan sig var Wirtanen en av de få politiker som fördömde angreppen mot Polen. Finland stod på tur. Den 30 november inledde Sovjetunionen sitt angrepp på landet, vinterkriget utbröt och Finland drogs in i andra världskriget. Som svenskspråkig riksdagspolitiker och opinionsbildare skickades Wirtanen till Sverige för att värva Finlandsfrivilliga. När Finland sedan 1941 lierade sig med Tyskland och angrep Sovjetunionen, för att försöka återta förlorade landområden från vinterkriget, blev Wirtanen drivande i fredsoppositionen. Han var personligt engagerad i kampanjer mot utvisningen av judiska flyktingar till Tyskland. En politiker som levde farligt, alltid bara en hårsmån från att gripas av den finska säkerhetspolisen. Risken för en högerkupp var överhängande.

Men antifascismen var inte bara en politisk kamp för Wirtanen. Den var i lika hög grad en kulturell. Han bedrev den inte bara som politiker, utan även som filosof och författare. Därav hans litterära salong. Wirtanens bok Nietzsche den otidsenlige (1945) var hans närkamp med fascismens ideologiska ursprung, på dess egna planhalva. Den var ett försök att erövra Nietzsche från högern, men också hindra vänstern från att kasta ut filosofen med det bruna badvattnet. Wirtanen menade att högerns destruktiva Nietzscheläsning kom ur deras tolkning av begreppet viljan till makt. Bredvid viljan till makt ställde Wirtanen därför upp en ”drift till form”, och förde därmed in en dubbeltydighet i viljebegreppet. Maktviljan skulle inte bara förstås som en strid eller kamp, utan mer som energi och vitalitet som strävade efter att skapa nya livsformer, nya världar och upptäcka nya platser. Det kunde vara en vilja att realiseras, en kvalitet (”makten att förverkliga sin egenart”) snarare än bara en kvantitet (skaffa så mycket makt som möjligt). Det var en tolkning som förebådade Michael Foucaults och Gilles Deleuzes bejakande läsningar av Nietzsche. Wirtanen och Jansson beskrev skämtsamt hur han under sina promenader i Grankullas skogar högt resonerade sig fram till dessa slutsatser med en bisamråtta i träsket som åhörare.

På många sätt liknade det finska 20- och 30-talet det tyska. Finland var Nordens Weimarrepublik, en skör ung demokrati i ett stormigt inrikespolitiskt och geopolitiskt hav. Den finlandssvenska högern var uppdelad i två falanger: dels den liberala borgerligheten i städerna, men också en konservativ höger kopplad till storgodsen och herrgårdarna på landsbygden. Det var denna klass som hade uppburit viktiga byråkratiska funktioner i Tsarryssland, nedärvda från Rikssverige. Herrgårdsfamiljerna såg sig som den yttersta fronten mellan två civilisationer, väst och öst. De var väktarna av den svenska och germanska kulturen. Med ryska revolutionen gavs denna syn ytterligare en politisk laddning: de var grindvakterna mot de proletära irrlärorna som besmittade massorna i öst.

Hösten 1924 genomförde den tyska radikalkonservatismens främste teoretiker, Oswald Spengler, en föredragsturné genom Sverige, Finland och Baltikum. Han kom att få en hängiven skara följare i Helsingfors. 1931 bildades Aktiva Studentförbundet, med ett betydande inflytande i den akademiska miljön. Kring dem formerades en intellektuell finlandssvensk kulturfascistisk miljö, en krets kring filosofen och författaren Örnulf Tigerstedt som kallades Det svarta gardet. Det var den diametrala motsatsen till Wirtanens litterära antifascistiska hov på Grankulla.

Göran O:son Waltå gör i sin bok Poet under black banners: The case of Örnulf Tigerstedt and extreme right-wing Swedish literature in Finland, 1918–1944 (1993) en närläsning av Tigerstedts filosofi, som den centrala teoretikern i Det svarta gardet. Tigerstedt kom själv från en herrgårdssläkt och gestaltade i sina böcker en starkt polariserad världssyn med tydliga dikotomier, inspirerad av Spengler. Grundföreställningen var att kulturen måste dominera naturen. Människan ger form åt sin föränderliga omgivning och dominerar den, skapar lag och rigiditet. Kulturens maskulina principer står mot de feminina principerna, kaoset och naturen. Sinnebilden för kulturen är katedralen och stenskulpturen. Massan, demokratin och bolsjevismen är kollektivismer som står på det degenererande kaosets sida. För att kontra och bemästra det krävs en konservativ revolution från ovan, ”Den kommande Caesar”, en stark ledare som är bäraren av enhet och ordning.

Det är mot denna syn Wirtanen reser sin Nietzscheläsning. Han river gränserna mellan kultur och natur, lyfter in en strävan efter mångfald och gränsöverskridande. Här träder den nomadiska och profetiska vandraren fram. I Kometjakten leker Tove Jansson med Wirtanens projekt. Det är nu Snusmumriken gör entré i muminvärlden, vandrandes ut ur ett landskap som bär tydlig färg av krigets ödeläggelse. I början är han inte lika sympatisk och harmonisk som i senare böcker, inklusive den omarbetade versionen Kometen kommer (1968). Han är en rebellisk vagabond, en kringstrykare som berättar skrönor om hur han rymde från ett fängelse. I serie­versionen som Tove Jansson tecknar för Wirtanens tidning Ny tid ironiserar hon ännu mer över Atosdragen. Han är där en poet som bor i en sirapsburk och lyckas få Mumintrollet att somna när han reciterar sina långa dikter. Namnet snusmumrik är också taget från ett äldre svenskt ord för en underlig, kufisk gubbe.

I Kometjakten kliver filosofen Bisamråttan in hos muminfamiljen och förkunnar världens undergång, innan han lägger sig i hängmattan och läser Spengler. I stället för att förtvivla eller fly skickar muminfamiljen ut Mumintrollet och Sniff på en kometjakt. Snusmumriken slår dem följe. ”Han är oberörd av tingen, däri ligger en del av hemligheten i hans överlevnadsstrategi”, skriver Boel Westin i sin analys av Kometjakten i Familjen i dalen (1988). Westin lyfter fram hur Tove Jansson ställer äventyrarna, kometjägarna, mot forskarna i Ensliga bergens stjärnobservatorium. De intellektuella ”kan ge kunskap men tillhandahåller inga lösningar”, de står för ”det begränsade synfältet, oförmågan att se bortom den egna ämnessfären”. I stället blir äventyrarna ”de konkreta problemställarna som frågar vad som kommer hända, hur ska man klara sig”. ”Kometjakten och upptäcktsfärden formar sig till en livskraftens försvarshandling, till en kamp mot makterna för dalen, paradiset, för livet”, skriver Boel Westin.
Tove Janssons lek med Wirtanens husfilosofer Spengler, Bergson och Nietzsche behöver inte läsas som ett politiskt manifest. Men just denna lek välter omkull det kulturfascistiska projektet och fnyser åt auktoriteter, ordning och traditioner. Med sin muminvärld lyfts i stället naturen, myllret, äventyret, vandrandet, fnattandet och småknytten fram. Det svarta gardets tjut ekar likt Mårrans i fjärran. Publiceringen av Atos Wirtanens Nietzsche den otidsenlige möttes med tystnad. När den kom ut var andra världskriget slut, de fascistiska organisationerna hade i fredsavtalet med Sovjetunionen förbjudits och den finska politiken inlett ett nytt kapitel. Men Grankulladiskussionerna satte sina spår och lever vidare i den antiauktoritära livskraften i Tove Janssons muminböcker. Snusmumriken kommer fortsätta vara en antifascistisk vandringspartner för varje ny generations äventyr. Och nog finns det en fest på vägen, även när tiderna är mörka.