För ett par veckor sedan rapporterade flera medier okritiskt om ett svenskt par som betalat en ukrainsk kvinna för att bära deras barn. Med anledning av internationella kvinnodagen vänder sig Nora Wurtzel till kulturens berättelser om surrogatmödraskap och konstaterar att kvinnokroppen fortsätter att vara både slagfält och handelsvara.
Vad har Phoebe Buffay, Kim Kardashian och huvudpersonen i Linnea Axelssons senaste roman Magnificat gemensamt? Den röda tråden stavas surrogatmödraskap.
I den omåttligt populära 90-talsserien Vänner blir hippietjejen Phoebe, spelad av Lisa Kudrow, tillfrågad av sin bror och hans nyblivna fru om hon kan bära deras barn. Phoebe ställer upp, inte i utbyte mot pengar, utan för att glädja sin bror. Men hennes graviditet är ingenting annat än en fiktiv berättelse på tv, som ansluter sig till den falska idén om att surrogatmödraskap kan existera på rättvisa grunder. Inom kapitalismens ramar är den fria viljan alltid underordnad marknadens smutsiga hand.
Vanligtvis skiljs det på altruistiskt och kommersiellt surrogatmödraskap. Det förstnämnda innebär att en kvinna ställer upp gratis med eventuell ersättning för omkostnaderna, medan kommersiellt surrogatmödraskap sker mot betalning.
Kajsa Ekis Ekman beskriver i Varat och varan surrogatmödraskap, särskilt den senare varianten, som en reproduktiv prostitution, och drar många paralleller mellan de två industrierna. Ekman påtalar vid upprepade tillfällen att beställarna av barnet i majoriteten av fallen är heterosexuella par, men lyckas ändå peka ut homosexuella män som syndabockar. Därmed hamnar den centrala problematiken, om surrogatmödraskap som ytterligare en marknad där kvinnokroppen är en handelsvara, i skymundan. För den feministiska frågan är inte vem som egentligen är förälder till barnet utan vem som har rätt till kvinnokroppen. Alla svar som inte är ”kvinnan själv” kan omöjligt vara feministiska.
Även i Linnea Axelssons nyutkomna Magnificat blir det namnlösa berättarjaget bett om en tjänst: kan hon bära vännens barn? Hon har sedan tidigare en dotter på tio år och minns tillbaka på den egna graviditeten. Vännen försöker övertala genom att erbjuda pengar och boende på hotell, medan berättaren försöker resonera sig fram till ett svar. Visserligen behöver hon pengarna som skulle kunna komma hennes egen dotter till gagn, samtidigt kan hon inte göra det för pengarnas skull. Hon tänker på sin egen dotters leende, lekar och uppväxt – kan hon förvägra vännen den lyckliga tillvaron som mor? Axelsson pekar på det omöjliga i det altruistiska surrogatmödraskapet, för även mellan vänner får en sådan förfrågan karaktären av en affärstransaktion.
Kändisparen som använt sig av en surrogatmor är många, med bland annat Kim Kardashian och exmaken Kanye West som starka förespråkare. Kardashian förklarar beslutet med att hennes första förlossningar var svåra och att ytterligare graviditeter skulle kunna vara med fara för hennes liv. Därför valde paret att deras två yngsta barn skulle födas av en annan kvinna. Hälsofaran som en graviditet alltid medför lade de därmed ut på entreprenad. När handeln med kvinnor och barns kroppar i allt högre utsträckning normaliseras är det alltså möjligt för de rika, i det globala nord, att utnyttja de fattigare i det globala syd. Även när handeln sker inom en nations gränser är klassaspekten tydlig: köparen är rik medan säljaren är fattig.
Ett argument för en legalisering av surrogatmödraskap brukar vara att det ska ses som ett arbete bland andra. Här slår Kajsa Ekis Ekman huvudet på spiken och frågar: om surrogatmödraskap ska ses som ett arbete, vad är då varan som produceras? Svaret blir barnet. Barnet är varan som produceras, prissätts och säljs.
De senaste veckorna har det, i krigets Europa, rapporterats om ett svenskt par som är oroliga för att det ofödda barn de betalat för ska komma till skada. Barnet bärs av en surrogatmamma i Ukraina och i mediernas rapportering lyser den höggravida kvinnans perspektiv med sin frånvaro. Aftonbladet benämner den gravida kvinnan som parets surrogatmamma. Den slentrianmässiga formuleringen skvallrar om att kvinnan är deras, hon tillhör på grund av en ekonomisk transaktion helt enkelt det svenska paret.
I Vänner figurerar surrogatmödraskapet som en kuriositet medan det i Magnificat blir till ett moraliskt dilemma. Synen har förändrats under de nästan 25 år som passerat mellan dessa verk, men trots den nyansering som Linnea Axelssons berättelse bidrar med tycks verkligheten tala ett annat språk. Där figurerar altruistiskt surrogatmödraskap som en nyliberal dröm, medan kommersiellt surrogatmödraskap är en marknad där varan i form av både barnet och kvinnokroppen fortsatt görs osynlig för köparnas bekvämlighets skull.
När vi i veckan samlades på internationella kvinnodagen efter två år av inställda demonstrationer utgjorde kvinnokroppen återigen ett politiskt slagfält. Frågan vi måste fortsätta att ställa oss är om den också ska behöva vara en handelsvara.
