Kritiken mot vapenleveranserna till Ukraina präglas mer av svensk exceptionalism än av tydliga och konsekventa principer.
Den svenska regeringens beslut att skicka vapen till Ukraina för att stödja landets försvar mot Putins olagliga och brutala invasion har väckt debatt inom vänstern. Och precis som i klimatdebatten är det Vänsterpartiets agerande som blir projektionsyta och fokus för en större ideologisk debatt inom den breda vänstern – en debatt som är helt nödvändig, och lär fortsätta länge.
Ett av de inlägg som fått mest spridning är den debattartikel undertecknad av 30 vänsterpartister inklusive den tidigare vice partiordföranden Rossana Dinamarca som publicerades i Aftonbladet den 4 mars. Debattörerna fördömer entydigt Rysslands invasion av Ukraina och ska naturligtvis inte misstänkliggöras som Putin-sympatisörer. Däremot förtjänar deras ståndpunkt att Vänsterpartiets stöd till vapenleveranserna är ett ”oerhört misstag” att granskas närmare.
Artikelns huvudsakliga argument är att dörren stängs till att ”Sverige ska vara en röst för fred”, att de 5 000 pansarskotten ”näppeligen kommer att göra någon skillnad” och att det innebär ett steg bort från den svenska alliansfriheten som tjänat oss väl: ”Vi har inte haft krig i Sverige. Vi har inte behövt ställa upp våra söner och döttrar i strid.”
Det sista argumentet är åtminstone glasklart. Det bygger dels på ett principiellt ställningstagande – svensk säkerhet går först – dels på antagandet att vår säkerhet gynnas av att inte stödja Ukraina. Argumentet kan därmed bemötas på två sätt: antingen med hänvisning till solidaritetstanken – vi skulle själva gärna få hjälp om vi blev angripna – eller med hänvisning till att vår säkerhet i förlängningen hotas när folkrätten attackeras. Eller både och. Såvida vi inte verkligen tror att Sverige står på tur om Ukraina faller är solidaritetsargumentet förmodligen det starkaste.
De två andra argumentationslinjerna är lite grumligare. Debattörerna säger visserligen att det nu behövs en röst för att minska militär upptrappning i stället för att öka den, men de säger inte rakt ut att vänstern bör protestera mot andra länders vapenleveranser till Ukraina eller att vi bör sluta stödja den ukrainska staten. I stället konstaterar de bara att just de svenska pansarskotten inte lär vara avgörande. Betyder det att det är rätt att andra länder skickar vapen till Ukraina, men inte Sverige? Eller att det är okej att ge Ukraina pengar för att köpa vapen, så länge de inte är svenska? Hur ska vi förklara för socialister i andra länder att de borde säga ja till vapenleveranser, men att socialister i Sverige har en annan uppgift?
Den synbara inkonsekvensen får sin förklaring i det första argumentet: att Sverige ska vara en röst för fred. Sverige har en särskild plats i världshistorien och ska agera på ett sätt som gör skillnad ”givet vår storlek, roll och historia” – det vill säga att vara en röst för medling och arena för diplomati. Bara en sådan svensk exceptionalism kan förklara varför svenska socialister bör inta en annan position i en konflikt i närområdet än socialister i till exempel Polen eller Frankrike.
En viss tendens till glorifiering av Sveriges roll under kalla kriget märks när våra fördömanden av USA:s krig i Vietnam och Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien lyfts fram som exempel på hur Sverige kan ”göra skillnad”. Med det sagt finns naturligtvis mycket gott att säga om vår utrikespolitik under 1900-talet. Vi har i många sammanhang spelat en viktig roll i förhållande till vår storlek och hade länge ett gott anseende i tredje världen.
Att beskriva alliansfriheten som förutsättningen för detta är dock en ohistorisk och grund analys. Den avgörande faktorn var förmodligen att Sverige aldrig var en stor kolonialmakt. Därmed kunde vi ofta ställa oss på befrielserörelsernas sida under efterkrigstidens avkolonisering. Goda relationer med nyblivna nationer låg rentav i vårt intresse – inte minst den svenska exportindustrins. I kombination med starka folkrörelser och solidaritetsrörelser som stod i direkt förbindelse med icke-statliga rörelser som av mäktigare länder ofta stämplades som terrorister, gav det oss en sällsynt god position för att agera medlare eller på andra sätt utöva diplomatiskt inflytande i en rad olika konflikter.
Så är det tyvärr inte längre, inte minst på grund av det svenska deltagandet i det USA- och Natoledda kriget i Afghanistan. Även vårt grannland Norge som flera gånger spelat en viktig roll som medlare och arena för fredssamtal (trots Natomedlemskapet) har fått se bilden av landet förändras till följd av deltagandet i USA:s krig. Men att delta i Afghanistankriget är naturligtvis något helt annat än försvaret av Ukraina. Det är svårt att se varför militärt stöd till ett land i närområdet som attackeras av en stormakt, vars regim samtidigt gör hotfulla uttalanden mot Sverige, i sig skulle undergräva våra chanser att agera medlare i andra sammanhang.
Sveriges historiska och geografiska position är inte heller någon fördel när det gäller att mäkla fred i Ukraina. I förhållande till Ryssland är vi inte ett vänligt sinnat land utan koloniala ambitioner eller historia som mäklar fred i en avlägsen konflikt, utan ett land med egna uppenbara säkerhetsintressen i regionen. Det är otänkbart att vi skulle förhålla oss helt neutrala när stormakten tvärs över Östersjön attackerar ett annat självständigt land, oavsett om vi själva känner oss direkt hotade eller inte.
Försvaret av folkrätten och Ukrainas rätt att försvara sig förenar vänstern, liksom att vi bör agera i solidaritet med det ukrainska folket. Det är lätta ståndpunkter att inta. Att som de kritiska vänsterpartisterna gör efterlysa entydiga principer för vilka former stödet till Ukraina ska ta, som går att fastslå i ett partiprogram och dessutom är lätta att tillämpa konsekvent i alla tänkbara situationer, är betydligt svårare.
Det kommer finnas lägen där allt vi kan göra är att fördöma en olaglig invasion och i bästa fall införa sanktioner tillsammans med andra länder. I andra lägen kan det vara rätt att stödja vapenleveranser, samtidigt som vi argumenterar mot en direkt militär inblandning som skulle kunna utvecklas till en mycket större konflikt. I extrema fall – ställda inför en ny fascistregim som med våld försöker uppnå herravälde över en hel kontinent – skulle det utan tvekan vara rätt att helt kasta alliansfriheten åt sidan.
Att frågan om vapen till Ukraina faktiskt är svår beror på att både de vidare konsekvenserna och möjligheterna att faktiskt göra skillnad är svåra att överblicka. Än så länge är det till exempel möjligt att leverera vapen direkt till den ukrainska armén, utan att riskera en direkt konfrontation med ryska styrkor ”av misstag”. Att ett Ryssland som redan skickat stora delar av sin armé till Ukraina självmant skulle utvidga kriget till fler länder och riskera att dra in Nato är dessutom osannolikt.
Men vad händer om Ryssland lyckas belägra de större städerna och samtidigt ta kontroll över gränsen mot Polen? Eller om Natoländerna får för sig att förekomma en sådan situation genom att själva upprätta något slags ”säker zon” eller ”flygförbudszon” inne i Ukraina? I krig finns en stark tendens att alltid vilja trappa upp insatserna när en strategi inte ger önskat resultat. När vi ställer oss bakom ett beslut att stödja ett angripet land militärt är det därför avgörande att vi också är på det klara med vad vi hoppas uppnå, och att undvika så kallad ”mission creep”, det vill säga en automatisk höjning av insatserna.
Att stödja Ukrainas försvar och höja priset som Ryssland måste betala för en storskalig invasion, så att meningsfulla fredsförhandlingar kan komma till stånd, är ett legitimt och i bästa fall uppnåeligt mål. Långtgående idéer om regimförändring eller avmilitarisering av Ryssland är det inte.
Hur välkommet det än vore med en demokratisk revolution i Ryssland så kan en sådan inte framtvingas utifrån. I bästa fall blir den en bieffekt av Putins vansinniga och förödande krig, samtidigt som Rysslands aptit på nya militära ”specialoperationer” kommer vara rejält stukad, oavsett regim i Moskva. I vilket fall kommer det mänskliga priset för Ukraina att vara oerhört högt.
