Sedan general Franco dog 1975 har ”glömskans politik” rått i Spanien. Officiell tystnad och en amnestilag för förövarna har gjort det svårt för anhöriga till Francos offer att få upprättelse. Men nu har den politiska utvecklingen gjort det möjligt att börja gräva upp massgravarna.
Under det spanska inbördeskriget, 1936–1939, och general Francos påföljande styre som slutade först vid hans död 1975, utsattes hundratusentals människor för övergrepp, förföljelser, försvinnanden och avrättningar utan rättegång. Att göra upp med det som hände och få upprättelse för offren har sedan dess varit närmast omöjligt, trots ett demokratiskt styre. 1977 infördes till och med en amnestilag för dem som begått brott under Franco. FN har uppmanat Spanien att ta politiskt ansvar för det som hände under Franco, men än så länge finns amnestilagen kvar.
Rosa Pérez Garijo från vänsterpartiet Izquierda Unida (Enade vänstern), är minister för demokratisk kvalitet i Valencia-regionen, och den politiskt drivande personen i regionen för rättvisa åt Francos offer. Hon säger att Spaniens officiella policy har varit att glömma offren för Francos förtryck.
– De politiska ledarna har argumenterat för att man inte ska öppna gamla sår igen.
Det handlar inte bara om gamla sår utan även om nya. Många människor har inte riktigt känt till vad som hände under Francos styre, och att det hände deras egna släktingar.
– Det rådde en djup tystnad under diktaturen, och rädsla. I 40 år kontrollerade Francos regim allt, det var censur, tortyr och mord, och det ledde till att familjer inte vågade prata om politik, om sin kamp, om vad som hänt, om sorger. Informationen överfördes helt enkelt inte till följande generationer.
De senaste åren har det dock börjat röra på sig. Framför allt har allt fler massgravar från kriget och diktaturen börjat grävas upp. De processerna pågick till början i blygsam omfattning och avstannade sedan helt när högern kom till makten i samband med eurokrisen.
– När det blev regeringsskifte 2011 uteblev all ekonomisk hjälp och offrens familjer hade inte råd att hantera kostnaderna för processerna, som utöver själva utgrävningarna handlade om DNA-matchning, identifiering och annat.
När utgrävningarna upphörde på grund av strypta medel hade endast 6 000 av en uppskattad siffra på 120 000 kroppar grävts upp. Under den nya vänsterregeringen har det dock åter blivit möjligt att ta tag i frågan.
– I Valencia-regionen grävdes inga offer upp förrän 2015, som ett resultat av regeringsskiftet och att jag som Valencias vicepresident drev frågan hårt, tillsammans med föreningar för släktingar till offer. Och nu får vi möjlighet att för första gången öppna gravar i Alicante, säger Rosa Pérez Garijo.
Hon säger att de kan fastställa att skeletten tillhör människor som har mördats genom att se hur kropparna ligger. Det finns till exempel inga kistor och kropparna har kastats ned, oftast flera stycken i samma grav.
– Dessutom har våra arkeologer hittat kulhål i flera av skallarna, säger hon.
Rosa Pérez Garijo säger att många släktingar inte visste att deras förfäder fanns i massgravar förrän DNA-tester av uppgrävda kroppar hade påbörjats.
– Många familjer ljög för sina barn och barnbarn och sade att en mördad person hade dött i kriget på den nationella sidan, alltså för Franco, för att skydda dem. Vi har gjort en dokumentär om det som vi gav titeln Tystnadens barn. Något vi också behöver uppmärksamma mer är alla de barn som stals och såldes till familjer som stödde Franco.
Francos död innebar inte att diktaturens mekanismer försvann. Många av Francos män blev ministrar och fick andra ansedda positioner under den nya demokratin.
– Det var även så att rättsväsendet behöll samma domare och därför fortsatte lagar att tolkas som under Franco. Tystnadskulturen fortsatte helt enkelt.
Och i dag finns det högerextrema partiet Vox som är stolta över sitt frankistiska förflutna.
– Men vi får sätta tilltro till att det ändå råder en större medvetenhet i dag. Allt fler familjer har organiserat sig för att få understöd och kunna gräva upp fler gravar, säger Rosa Pérez Garijo.
Ángel González som är ordförande för CAMDEPV, en federation av föreningar för offers ättlingar i Valencia-regionen, nämner också Spaniens tystnadskultur när vi träffas. Han kallar fenomenet ”sociologisk frankism”, ett uttryck som används för att beskriva de sociala särdragen i Spanien efter Francos död och som lever kvar än i dag, och vars orsaker förklaras vara ett långvarigt förtryck och rädsla för ett nytt inbördeskrig.
– Men det främsta motståndet kommer ändå från den politiska makten, socialdemokratiska PSOE och konservativa PP, som är emot att amnestilagen upphävs.
CAMDEPV arbetar på flera nivåer. De ordnar konferenser, seminarier, manifestationer och deltar i rättegången i Argentina som initierades 2010 av en anhörig till en argentinsk medborgare som mördades av Francos styrkor. Åtalet har nu utvidgats till att omfatta 120 målsäganden och 62 organisationer, och rättegången pågår fortfarande.
– Upphävandet av amnestilagen är det viktigaste för att en gång för alla få ett slut på straffriheten, men det är svårt på grund av vissa juridiska hinder, säger Ángel González.
År 2007 inrättades ”Lagen om historiskt minne” som erkänner rättigheter och fastställer åtgärder till förmån för dem som utsattes för förföljelser eller våld under inbördeskriget och diktaturen. Men Rosa Pérez Garijo säger att lagen har varit vek. Just därför är de ny utgrävningarna så viktiga, menar hon. Inte minst som hennes parti Izquierda Unida alltid har krävt rättvisa för Francos offer.
– För mig är det ett privilegium att nu få jobba med de här gravarna.
