Nyheter/Utrikes 16 april, 2022

Vänstern gör comeback i Latinamerika

Den konservativa kontra­revolutionen såg länge ut att vara ostoppbar i Latin­amerika. Men de senaste åren har vänsterregeringar åter kommit till makten i land efter land. Kan kontinenten nu få uppleva en ny rosa våg med Chile som banérförare?

Under 00-talet, epoken då internationell vänster och progressiva kallade sig ”globaliseringsrörelsen”, var det en del av världen som tilldrog sig särskild uppmärksamhet och ofta uppfattades som något av en vägvisare – Latinamerika. Jättedemonstrationer fällde nyliberala presidenter i länder som Argentina och Bolivia, medan vänster- och mitten-vänsterregeringar genom valsedeln tog över makten i det ena landet efter det andra. Fenomenet kallades det ”rosa tidvattnet”, eftersom de flesta regeringar lade sig i något slags mellanläge mellan Europas urvattnade socialdemokrati och 1900-talets ortodoxa socialism, från Hugo Chávez radikala vänsternationalism i Venezuela till Ignazio ”Lula” da Silvas betydligt försiktigare välfärdsbygge i Brasilien.

Men ett par år in på nästa årtionde hade det mesta rosa suddats ut från kartan. Regeringarna i Paraguay och Brasilien störtades genom dubiösa parlamentarisk-juridiska manövrer och i Honduras genom en regelrätt statskupp. I Ecuador gjorde vänsterregeringen en 180 graders sväng åt höger, medan Nicaragua och Venezuela gradvis utvecklades till besvikelser för många tidigare anhängare. Till slut förlorade också några tidigare mitten-vänsterkoalitioner makten i legitima val, i Argentina, Uruguay och El Salvador. Med högerextrema nationalister som Brasiliens Jair Bolsonaro och nyliberala politruker som Argentinas Mauricio Macri vid makten började det i stället talas om en latinamerikansk högervåg.

Men de senaste åren har vinden vänt igen. Bara under förra året vann den unga vänsterkandidaten Gabriel Boric presidentvalet i Chile, Peru fick sin första vänsterpresident i och med marxisten Pedro Castillos otippade valseger, och i Honduras återtog vänstern makten när Xiomara Castro, gift med den störtade tidigare presidenten Manuel Zelaya, vann valet. Dessförinnan hade vänsterregeringar valts i både Mexiko och Argentina. Och i år kan vågen fortsätta. Colombia håller presidentval i slutet av maj och i Brasilien i oktober. I båda länderna ligger mitten-vänsterkandidater – Gustavo Petro respektive Lula – bra till i opinionsundersökningarna, även om mycket kan hända tills dess.

En ekonomisk analys från banken ING, som knappast kan misstänkas för att sprida vänsterpropaganda, konstaterar att ”Latinamerika har redan sett ett avgörande skifte åt vänster under 2021”.

Nu kan en ny politisk karta ritas där Mexiko, Colombia, Peru, Brasilien, Chile och Argentina, plus ett par mindre länder, alla styrs av någon variant av vänster-, mitten-vänster- eller progressiva regeringar. Ändå har denna andra våg passerat nästan under radarn och fått betydligt mindre uppmärskamhet än det ”rosa tidvattnet”.

– Jag tror egentligen inte på ”vågor”. Kontinenten har varit och är konstant i en dragkamp. Under den förra höjdpunkten för vänstern fanns fortfarande konservativa länder dit den aldrig nådde, säger Pablo Ospina Peralta, historiker vid Bolivar-universitetet i Quito i Ecuador, till Flamman.
– Varje land har sina unika drag. Men man kan säga att en nyliberal hegemoni brutits i länder – Colombia, Peru, Chile – där den alltid varit stabil tidigare, länder som uppfattats som modeller, föregångsexempel, säger han.

Den första generationen vänster­regeringar svek en del av förväntningarna folken hade på dem, även om de genomförde många och uppskattade reformer – ofta så uppskattade att efterträdare valt att behålla dem. De mer radikala, vänsternationalistiska ländernas flaggskepp Venezuela sjönk efter Hugo Chávez död ned i djup ekonomisk och politisk kris under Nicolás Maduros styre. Nicaragua har upplevt en medelmåttig ekonomisk utveckling under den tidigare sandinistiske gerillakämpen Manuel Ortega, men i och med den ökande repressionen och hans långa maktinnehav ser många inte längre landet som demokratiskt. De regeringar som höll mer på demokratiska principer som maktdelning och ledarrotation, har å andra sidan ofta misslyckats att få till stånd djupgående förändringar. Till exempel bevarade Uruguay i stort sett landets position som något av ett finansparadis i Sydamerika under socialdemokratiska Frente Amplios över ett årtionde långa maktinnehav – även när de leddes av den djupt respekterade ”Pepe” Mujica.

Kan den nya vågen finna en väg runt den förras begränsningar? Vad karaktäriserar den? Analytikern John Kavanaugh kallar den, i en intervju med Al Jazeera, för en ”millenievänster”.

– Jag skulle inte kalla den rosa, som står för en traditionell socialism; det som kommer här är annorlunda. Det är mer nyanserat, mindre macho och mer inriktat på unga väljare som bryr sig om miljön. Det finns mer gröna och feministiska strömningar i rörelsen.

Han exemplifierar med Honduras Manuel Zelaya som störtades i en statskupp, känd för sina cowboyhattar och sin skamlösa kärlek till rampljuset. När vänstern nu gör comeback är det i stället under ledning av en kvinna och en politiker med en mindre extravagant och mer inkännande stil, Xiomara Castro – trots att hon också är Zelayas hustru.

Det är ofta svårt att peka ut exakt när en tendens eller ett fenomen börjar, men om man ska peka ut ett datum och en plats för den andra vänstervågens början måste det nog bli den 18 oktober 2019 i Chile. Det var då som de massiva demonstrationerna mot biljettprishöjningar i tunnelbanan i huvudstaden Santiago bröt ut. Frågan är om ens de mest optimistiska demonstranterna då kunde förutse hur mycket rörelsen skulle växa: den spreds som en löpeld från huvudstaden till städer över hela landet, från gymnasieelever till människor ur alla samhällssektorer – även om den fortfarande dominerades av unga – och från frågan om biljettpriser till ett ifrågasättande av hela landets ekonomiska och politiska modell. Det var en brokig och kaotisk rörelse som ändå lyckades finna ett konkret krav att samlas kring – en ny grundlag som skulle ersätta den nyliberala konstitution som landet fortfarande dras med sedan diktaturens dagar.

Efter att demonstrationerna gjorde avbrott för pandemin följdes de av seger i folkomröstningen om huruvida en ny grundlag ska skrivas, en progressiv seger i valet till den församling som ska skriva grundlagen, och till sist presidentvalseger – efter ett oroande uppsving för ultrahögermannen José Kast – för vänsterns Gabriel Boric, tidigare studentledare och världens yngste president med sina 35 år.

– Chile präglades i årtionden av ett tvåpartisystem, mellan den traditionella högern och mittenkoalitionen Concertación, som turades om vid makten utan att ändra mycket i samhällsmodellen, vilket ledde till en utbredd apati och besvikelse över det politiska systemet. I det senaste valet tog sig ingen av partiernas kandidater till utslagsomgången. I stället stod en ny vänster mot ultrahögern, säger Pablo Ospina Peralta.

Med Boric installerad på presidentposten och grundlagsförsamlingen satt i arbete tycks Chile definitivt ha slagit in på en progressiv väg. Kan det bli något av en vägvisare för andra länder i regionen, på samma sätt som till exempel Venezuela var det under den första vågen?

– Jag tror Gabriel Boric kan bli något av en kontinental ledare, som Lula och Chávez var under den första vågen. Han har ett slags republikansk anda i stället för de tidigare ledarnas paternalistiska och populistiska modell, som med tiden kom att bli en svaghet. Han har en dynamisk rörelse bakom sig med nya former för folklig medverkan, särskilt i och med den nya grundlagsförsamlingen, säger Pablo Ospina Peralta.

Denna församling har hittills mest antagit allmänna principer, förutom att i februari fastslå rätten till abort – ett i sig nog så stort steg i det tills nyligen ganska konservativa landet. Men de stora sociala och ekonomiska frågorna – bland annat ett förslag om nationalisering av naturresurser – återstår fortfarande att ta tag i. Nyligen gav sig församlingen dessutom ytterligare tre månader, fram till slutet av juli, för att slutföra det omfattande arbetet.

– Församlingen präglas av en stark feministisk tendens, av representation för urbefolkningen, av många partioberoende ledamöter som kommer direkt från spontana folkrörelser. Det är en ny sammansättning, men det återstår fortfarande att se vad de kan uppnå. För att nå de nödvändiga två tredjedelars majoritet för att få grundlagen antagen måste de också förr eller senare kompromissa med den politiska mitten, säger Marcelo Lhermitte, uruguayansk kommunikationsvetare som arbetat med valkampanjer för vänsterpartier i flera länder.

Utvecklingen i Colombia liknar på många sätt den i Chile: en våg av demonstrationer med sociala krav, följd av ett uppsving för en ny mitten-vänster och en god chans för en kandidat ur en ny generation – Bogotás tidigare borgmästare Gustavo Petro – att vinna presidentvalet.

– En förutsättning för genombrottet var fredsavtalet med Farc-gerillan. De väpnade rörelserna i Latinamerika har för länge sedan blivit kontraproduktiva och legitimerade bara auktoritära regimer, säger Pablo Ospina Peralta.

Så länge gerillan existerade kunde också alla former av proteströrelser demoniseras och kriminaliseras genom att kopplas till den. Även om Colombia fortfarande är ett farligt land för exempelvis miljöaktivister, visade demonstrationsvågen att något avgörande hänt: den hade ”brutit rädslans förbannelse”, som Lalis Smile, en populär politisk youtuber, uttryckte det.

Även om Petro skulle vinna nästa månads val har han stora utmaningar framför sig: Colombia har drabbats hårt ekonomiskt under pandemin och väpnade grupper och mäktiga brottssyndikat finns fortfarande kvar.

– Han måste hantera ett land med enorma problem, och det är inget enkelt utgångsläge för att sjösätta radikala reformer, säger Marcelo Lhermitte.
Han påpekar att Petro ändå har en historia av kreativa reformer, framför allt hans mjuka kriminalpolitiska linje som kraftigt lyckades minska våldet i Bogotá med satsningar på sociala insatser i slumområden snarare än fler poliser.

Det kan vara lättare att vinna val än att sedan regera. Xiomara Castro hade knappt hunnit tillträda posten innan hon drabbades av sin första motgång: 20 parlamentsledamöter från hennes eget parti hoppade av och röstade fram en talman från oppositionen i stället för den hon föreslagit. Mexikos president Andrés Manuel Lopez Obrador är fortfarande hyfsat populär i opinionen, men han har varken genomfört några verkligt genomgripande reformer eller lyckats lösa problemet med våldet och narkotikakartellernas makt: förra månaden mejade till exempel kartellsoldater ned 20 personer på en tuppfäktningsarena i norra Mexiko.

Pedro Castillo, den peruanske läraren som bedrev valkampanj från hästryggen, har också mött konstant motstånd. Oppositionspartier i parlamentet har kontinuerligt sökt en laglig väg att avsätta honom: en ny sådan motion, med tveksamt konstitutionellt stöd eftersom den baseras på en paragraf som snarast är tänkt att användas om presidenten drabbas av mentalsjukdom eller liknande, behandlas just nu. Tidigare försök har fallit på att det inte gått att samla en parlamentarisk supermajoritet. Castillo har bytt ut en rad ministrar och rådgivare och brutit med Vladimir Cerron, ordföranden i partiet Peru Libre som stod bakom hans kandidatur, vilket har lett till en splittring i partiet. Men verkligheten har också hunnit ifatt honom: även om hans seger var en historisk milstolpe för vänstern, var den också möjlig tack vare att han hade turen att ställas mot Keiko Fujimori – dottern till en tidigare diktator och som är misstänkt för allvarliga korruptionsaffärer – som stora delar av befolkningen avskydde hjärtligt.

– Castillo kom till makten med ett radikalt program, men har än så länge inte haft stödet i parlamentet eller i samhället för att driva igenom särskilt stora delar av det. Han har fått koncentrera sig på att överleva, säger Marcelo Lhermitte.

De nya vänsterregeringarna har också kommit till makten i en komplicerad global situation, menar Lhermitte. Kriget i Ukraina har gjort uppdelningen i maktblock i världen skarpare, med krav på att stater väljer sida.

– De som i dag utgör det gamla gardet, Ortega och Maduro, har backat Ryssland, men Maduro har långtifrån samma auktoritet som Chávez hade. Boric har tydligt fördömt kriget och skickat stöd till Ukraina, medan andra presidenter i stort sett undvikit att ta ställning så långt som möjligt.
Inget land i Latinamerika har hittills anslutit sig till de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland.

Världsekonomin har också vänt nedåt, vilket kan göra radikala reformer svårare att genomföra. Om den första rosa vågen på 00-talet möjliggjordes ekonomiskt av historiskt höga råvarupriser, som ett resultat av den explosionsartade efterfrågan från Kina och Indien, befinner sig världen nu snarare i permanent lågkonjunktur. Å andra sidan kan det också användas som argument för att kräva att de rika bidrar mer. I Argentina, som befann sig i en svår ekonomisk situation redan innan pandemin började, ser man exempel på båda tendenserna – landet blev till slut tvunget att sluta en överenskommelse med Internationella valutafonden IMF. Men en fraktion inom den regerande koalitionen driver samtidigt på för hårda åtgärder för att upptäcka och beskatta gömda utlandsförmögenheter. Samtidigt exporterar många länder i regionen just de råvaror som gått upp i pris tack vare sanktionerna mot Ryssland, vilket skulle kunna mildra krisens verkningar.

Vilken väg den nya vänstervågen tar kanske blir klarare efter en eventuell återkomst för Lula i Brasilien i höst, ett land som befolkningsmässigt representerar halva Sydamerika och därför har ett dominerande inflytande. Hans utsikter ser goda ut efter Jair Bolsonaros katastrofala pandemihantering och allmänt konflikt- och skandaldrabbade mandatperiod. Lula verkar dock välja att spela säkert genom att redan nu gå i allians med mittenpolitikern Gerardo Alckmin, vilket en del av de radikalare krafterna i hans parti PT protesterat mot. På ett sätt är det typiskt: vänstern och mitten-vänstern kommer tillbaka efter högerns misslyckanden, men är än så länge försiktig med att gå framåt med egna radikala projekt.

Utrikes 12 februari, 2026

Kan Norges två socialistpartier enas mot miljardärerna?

Norska stortinget byggt i Lego. Foto: Petter Evertsen.

Norge har två vänsterpartier i parlamentet, samtidigt som unga väljare driver högerut och miljardärerna kraftsamlar. Är landets socialister splittrade i onödan – eller kan mångfalden leda dem till seger? Flamman reser till Oslo för att förstå varför två inte kan bli en.

– Han stod vid vår valstuga och rageade.

Marian Hussein, vice partiledare för Sosialistisk venstreparti, pekar ut mot Eidsvolls plass där snön yr i vinden. Stora salen är byggd med fönster mot torget så att protester där utifrån kan höras in. Över slottet en bit bort vajar den norska kungaflaggan mot en gråmulen himmel. Kungen är i stan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 11 februari, 2026

Ungersk oppositionsledare hotas med sexfilm: ”Ger inte efter”

Péter Magyar är tidigare medlem i Ungerns regeringsparti Fidesz, men är i dag Orbáns främsta utmanare om makten.

Partiledaren för Ungerns största oppositionsparti, Tisza, skriver på X att Orbán-anhängare hotar att läcka en sexfilm på honom under tisdagen. De har utpressat och hotat med videoinspelningar och förtal under lång tid, skriver han.

– Ja, jag är en 45-årig man, och jag är van vid att ha sex, skriver den ungerska oppositionsledaren Péter Magyar på X.

I inlägget hävdar Magyar, som leder det ungerska oppositionspartiet Tisza, att anhängare av Viktor Orbán under tisdagen kommer offentliggöra en sexfilm på honom och hans tidigare flickvän. Videon är enligt Magyar inspelad med hemlig utrustning, möjligen förfalskad, och har under dagen skickats som länk till flera reportrar, skriver han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 februari, 2026

Paulina Sokolow: Att skratta med nazister gör inte judar tryggare

Anna Nachmans kontakter med högerextrema är inget att skratta åt. Foto: Wikimedia (montage).

Som begravningsansvarig i Judiska församlingen har Fokusskribenten Anna Nachman ett ansvar att vara inkännande mot alla sorters judar. I stället reserverar hon sin förståelse för nazister och antisemiter.

– Varför låter sig judiska män omskäras?

– Judiska tjejer tar inte i något som inte har minst 20 procent avdrag. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

18-åring döms för att ha kallat trafikinspektör rasist

18-årige ”Adam” ilsknade till när han kuggade uppkörningen – och hamnade i rätten. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

När Adam, 18, missade sin uppkörning kallade han förarprövaren rasist. ”Grovt nedsättande”, menar domstolen, som dömer honom för förolämpning mot tjänsteman.

Att kalla en tjänsteman rasist kan numera vara olagligt, enligt en ny dom från Kristianstads tingsrätt. Där dömdes 18-årige ”Adam” nyligen för hot och förolämpning mot tjänsteman. Enligt domen kallade han en förarprövare för rasist och hotade honom dessutom med våld.

Det var i augusti förra året som ”Adam” körde upp tillsammans med den 34-årige trafikinspektören. Försöket att ta körkort var hans tredje i ordningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

LO vill avskaffa 40-timmarsveckan: ”Ska tillhöra historien”

LO:s ordförande Johan Lindholm och avtalssekreterare Veli Pekka Säikkälä på pressträffen i LO-borgen. Foto: Lars Schröder/TT.

Arbetstiden ska sänkas, meddelade LO förra veckan. Dit ska man nå genom förhandlingar med näringslivet, som dock säger tvärt nej. Nu vill Vänsterpartiet öppna för lagstiftning om förhandlingarna kraschar.

– 40-timmarsveckan ska tillhöra historien, säger LO:s ordförande Johan Lindholm vid pressträffen i fackorganisationens ”borg” vid Norra Bantorget i Stockholm.

Där lägger han tillsammans med fem andra fackliga företrädare fram den strategi som ska leda fram till en kortare arbetsvecka. I presentationen pekar man på bland annat grannländerna Danmark och Norge som lagstadgat om 37 respektive 37,5 timmars arbetsvecka.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 februari, 2026

Osäker framtid när Rojavas självstyre kollapsar

En syrisk soldat är på väg ned i en tunnel som använts av de Syriska demokratiska styrkorna (SDF) i staden Ain Issa i nordöstra Syrien, lördagen den 24 januari 2026. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT.

Det självstyrande Rojava ledde kampen mot IS och har länge framhållits som ett demokratiskt och jämlikt ideal av den internationella vänstern. När regionen nu är på väg att tas över av den syriska regeringen – bestående av tidigare jihadister – höjs både lojala och kritiska röster.

Den 10 januari spreds en video på sociala medier där en man i uniform slänger ned en kvinnlig kurdisk soldats kropp från ett utbombat hus i Aleppo. Det var strax efter att den syriska regeringen meddelat att de erövrat staden, och enligt Syrian network for human rights var mannen en syrisk soldat.

Händelsen ledde till en internationell kritikstorm. Plötsligt tycktes de farhågor som många haft sedan Bashar al-Assads regim störtades av rebellgruppen HTS i december förra året vara på väg att besannas. Skulle det bli en militär konfrontation mellan Syriens nya regim – ledd av Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som krigsherren al-Jolani – och det kurdiska självstyret i Rojava i norra Syrien?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (2 svar)
Ledare 10 februari, 2026

Socialdemokraterna triangulerar sig mot avgrunden

Personal vid Södersjukhuset demonstrerar mot utvisningen av undersköterskorna Zahra Kazemipour och hennes man Afshad Joubeh till Iran. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Genom att kopiera Sverigedemokraternas migrationspolitik trodde Socialdemokraterna att konflikten skulle försvinna. I stället har man hjälpt SD att bana väg för ännu extremare förslag.

Det har skrivits mycket om hur cynisk och kallhjärtad Socialdemokraternas migrationspolitik är. Det förtjänar att sägas. Men minst lika allvarligt är att den är ogenomtänkt.

Förra veckans turer kring tonårsutvisningarna, där partiet först stödde och sedan tog avstånd från sin egen politik, visar att Socialdemokraterna överhuvudtaget inte har tänkt igenom konsekvenserna av den linje man slagit in på. De saknar strategi.

Socialdemokraterna har bestämt sig för att det bästa sättet att hejda väljarflykten till SD är att ”neutralisera” migrationsfrågan. Oavsett vad SD och Tidöregeringen föreslår ska man hålla med. Då kan man komma bort från den hemska gal-tan-skalan, där Socialdemokraterna aldrig har trivts, och i stället driva konflikt på den traditionella vänster-högerskalan, där Socialdemokraterna har en fördel.

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Problemet är att denna strategi bygger på en statisk syn på opinionen. Att många väljare i dag vill ha en hårdare migrationspolitik tolkas som att de alltid kommer att vilja ha det – oavsett hur långt politiken förskjuts.

Den bygger också på en naiv syn på Sverigedemokraterna. Partiet behandlas inte som en strategisk aktör, utan som ett stillastående hinder. Deras position antas vara fastfrusen.

I själva verket har SD alltid anpassat sin retorik efter vad som för tillfället är socialt acceptabelt. De placerar sig i ytterkanten av det möjliga, men inte utanför. Under 2010-talet sade de att det är bättre att hjälpa till på plats med bistånd än att släppa in dem i Sverige. Stängda gränser paketerades som ett sätt att förbättra integrationen.

Inget av detta var uppriktigt. De vill inte ha bistånd eller integration. De vill ha ett rasrent Sverige. Precis som de alltid har velat. Skillnaden är att de har blivit bättre på att dölja det.

Det är så de har gått från skinheads till Sveriges näst största parti.

När den politiska mitten flyttar sig högerut intar SD positioner ännu längre till höger. När det blir acceptabelt att tala om stängda gränser börjar de propagera för återvandring. När integration inte längre anses vara önskvärt kan de skriva om lagarna för att skicka ut människor som är fullt integrerade.

Det är exakt vad som har hänt under Tidöregeringen.

De lagändringar som Socialdemokraterna reflexmässigt har röstat för har nu fått konsekvensen att människor som vuxit upp i Sverige riskerar att skickas ut.

När de tre andra oppositionspartierna tog initiativ till att stoppa tonårsutvisningarna, och när Socialdemokraterna sade blankt nej nåddes en gräns. Det man hade försökt undvika mest av allt – konflikt om migrationspolitiken – uppstod nu i de egna leden.

Att sätta migrationspolitiken på autopilot fungerar bara om man är beredd att följa med hela vägen ut på extremhögerkanten. Där vinner man inga val.

Socialdemokraterna hade kunnat staka ut en egen position. De hade kunnat förespråka en stram migrationspolitik som ett medel för att uppnå integration. Stängda gränser, utan att sparka ut invandrare som har integrerats. Det hade inte varit svårt. Det hade inte krävt någon uppgörelse med sin egen åtstramande finanspolitik, och bristen på jobb och bostäder. Och det hade nog varit i linje med folkviljan.

I stället skrev man under på Sverigedemokraternas politik utan att tänka igenom vad den faktiskt innebar.

När konsekvenserna blev tydliga tvingades man vika sig för sina gräsrötter och samarbetspartier.

Läs mer

I stället för att stå fast vid en egen position framstår man nu som svag och velig. Det underminerar den omsvängning man hoppades skulle locka tillbaka LO-medlemmar som har bytt till SD.

Det blir övertydligt att Socialdemokraterna inte själv tror på sin egen migrationspolitik. Sverigedemokraternas Martin Kinnunen skriver på Twitter att ”man inte kan lita på S när det kommer till migrationspolitiken. De låter sig i dag enbart styras av taktik och trianguleringsstrategi. Vad de egentligen tycker har de glömt bort för länge sen.”

Han har inte fel.

Migrationspolitiken kommer att bli en huvudfråga i valet 2026. Tror Socialdemokraterna på allvar att Sverigedemokraterna skulle stå och se på när deras enda politiska fråga ”neutraliseras”?

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Det är inte bara cyniskt att tro det. Det är ansvarslöst.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 februari, 2026

Kan Epstein äntligen få monarkin att falla?

Foto: Thomas Clot/AFP.

Epsteinaffären har avslöjat hur nära Europas kungahus rörde sig maktens mörka kretsar. I Norge skakar skandalen nu hela monarkin i grunden.

I höstas tog det fyra rånare mindre än sju minuter att i en spektakulär juvelkupp dra ned byxorna på en institution som länge ansetts vara oantastlig. Under flykten från Louvren gled kejsarinnan Eugénies prinsesskrona ur händerna på rånarna och landade på trottoaren. Nu har museet släppt bilder på den gravt tilltufsade regalien. Kejsarinnan var en modeikon och hade säkert hävt ur sig ett skrik om hon sett kronans tillstånd.

Men den som vill beskåda en kunglighet som vanärats i Paris behöver inte åka ända till Frankrike. Det räcker att besöka vårt grannland. ”Paris är bra för otrohet”, skrev den norska kronprinsessan Mette-Marit i ett av de många mejl till pedofilmiljardären Jeffrey Epstein som nu offentliggjorts av USA:s justitiedepartement.

Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara.

Sveriges prinsessa Sofia nämns också i dokumenten. Och Storbritanniens prins Andrew utreds av brittisk polis för att ha lämnat hemliga uppgifter till Epstein. Men just Mette-Marits relation med Epstein verkar ha varit särskilt intim. Totalt nämns hon runt 1 000 gånger i Epsteindokumenten.

”Är det olämpligt av en mamma att föreslå två nakna kvinnor som bär en surfbräda som bakgrundsbild till min 15-årige son?”, skrev kronprinsessan i ett annat mejl. Och samtidigt som hennes vänskap med vår tids mest ökända sexförbrytare blottläggs sitter samma son, Marius Borg Höiby, i rättegång. Han är anklagad för 38 brott. Bland annat fyra våldtäkter och en misshandel av en tidigare flickvän.

Nu tycker färre än var femte norrman att Mette-Marit är lämplig som drottning, enligt en opinionsmätning från Aftenposten. Och bara drygt hälften av befolkningen vill ha kvar monarkin.

Louvren skriver i ett pressmeddelande att de räknar med att kunna restaurera kejsarinnan Eugénies deformerade krona. Norges monarki tycks ungefär lika kvaddad. Kommer förtroendet gå att rädda?

Som dansk är jag uppväxt med drottning Margrethes tal varje nyårsafton. Hon var en folkkär och ödmjuk monark. Med värme, humor, och ibland en cigg i mungipan, enade hon landet. Det är lätt att förstå danskarnas kärlek för henne.

Margrethe abdikerade för två år sedan och efterträddes av sonen Frederik, men danskarna har fortsatt högt förtroende för kungahuset. I Danmarks Radios mätning från december förra året ville hela 72 procent bevara monarkin. I Sverige är stödet för kungahuset nästan lika stort. Personligen har jag svårt att förstå varför. Sveriges kung framstår varken som särskilt folklig, ödmjuk eller enande. Kungen skrattar man åt, inte med.

Egentligen spelar det ingen roll om monarken är en Margrethe eller en Mette-Marit. Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara. Men nu är de norska byxorna neddragna. Kan inte någon ta vara på det?

De skandinaviska länderna är några av världens mest moderna. Vi har väloljade val, låg korruption, hög levnadsstandard och stor frihet. Samtidigt har vi monarker som föds in i ämbetet, som inte får tro eller tycka vad de vill, inte kan dömas för brott och kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor per år.

En av kostnaderna för kungahuset är apanaget, deras fickpengar, som förra året låg på 190 miljoner kronor i Sverige. Men de totala kostnaderna för monarkin är långt högre än så. Enligt en rapport framtagen av Republikanska föreningen kostade kungahuset år 2020 totalt 1,5 miljarder kronor. De pengarna skulle komma till bättre användning i välfärden.

Läs mer

Ungefär samtidigt med juvelkuppen mot Louvren marscherade miljontals amerikaner mot Trump. ”Inga troner, inga kronor, inga kungar”, skanderade de. Är det inte dags för en skandinavisk ”No kings”-rörelse?

Monarkin är en kvarleva från en tid då vi hade trälar, kroppsstraff och åderlåtning. Tre saker som lyckligtvis endast lever kvar i historieböcker och på museer. Frågan är hur lång tid det tar innan även kungahuset flyttar dit?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Rojin Pertow: Nostalgin för ”Girls” är ett rop på hjälp

Fönstret mellan Trump 1.0 och hoppet om en bättre värld efter finanskraschen har en särskild dragningskraft av hopp och optimism, symboliserad av tv-serien ”Girls”. Foto: HBO.

Åren före Trumps första mandatperiod beskrivs ofta som hoppfulla, oskyldiga, innan internet blev aggressivt algoritmmättat. En tid då man fortfarande använde Valenciafiltret på Instagram. Minns du?

En artikel i Newsweek menar att Z-generationen (folk födda 1997–2012) odlar en ömsint nostalgi för det tidiga 2010-talet. Och få kulturella produkter definierar 10-talet pre-Trump så väl som Lena Dunhams HBO-serie Girls. De fyra självupptagna men ack så relaterbara tjejerna Hannah, Marnie, Jessa och Shoshannahs uppskjutna förlovningar och könssjukdomar i New York förkroppsligar den millennialspecifika känslan av dumdristig hoppfullhet i en kultur som nyss hade genomlevt George W Bush och var redo för Obama-eran. Seriens sista avsnitt sändes 2017 då figurerna närmar sig 30. Mycket hann hända från den där lunchen med päronen i första avsnittet då Hannah yttrade det i dag ikoniska citatet: ”Jag vill inte skrämma ihjäl er, men jag tror att jag kan bli min generations röst.”Klipp till fem år senare och en av seriens allra sista scener. Vi befinner oss i Upstate New York. Man hör hur Hannahs son Grover äntligen suger tag och ammar efter att ha vägrat sedan födseln. Det är en hisnande sträcka mellan de två scenerna. Däremellan: fester i gamla industrilokaler i Bushwick, innerliga singer songwriter-bakgrundsspår, explicita sexscener och tonvis med det nu så saknade ”millennial optimism”-perspektivet på livet.

Sedan en tid tillbaka har Girls återupptäckts av dagens 20-taggare. På Tiktok pågår på klassiskt tjej-manér diskurs om vem i kompisgänget som motsvarar vem i Girls-universumet. Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Alice Aveshagen: Logistikkungen vill bli kulturman

Jeff Bezos anländer till Diors modevisning tillsammans med sin fru Lauren Sánchez. Foto: Frat/Backgrid UK/TT.

Bezos intåg i modevärlden är noga planerat. Frågan är om hantverket kan överleva mötet med hans pengar.

I en salong fylld av människor vars kläder kostar mer än en genomsnittlig småstadsvilla uppstår en särskild tystnad. Inför det faktum att mänskliga händer har lagt tusentals timmar på att tämja sidentyll och glaspärlor känner man andakt och ödmjukhet.

Men under Paris haute couture-modevecka bröts denna stämning av ett annat ljud: det metalliska klickandet från säkerhetsvakter som banade väg för en av världens rikaste män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)