Det som händer i Ukraina är givetvis helt fruktansvärt, men det gäller alla andra krig också.

Ni som engagerar er för Ukraina: var var ni 2015? Var var ni under Reva-åren dess­förinnan?

När så många skrek att Sverige var fullt och krävde ett flyktings­topp. När flykting­boenden brändes ned, när Reva-projektet i kollektiv­trafiken diskriminerade alla oss med svart hår och när mängder av ung­domar slets ur skolor, familje­hem och vän­kretsar för att låsas in i förvar och deporteras till Afghanistan. Då var det skrämmande få svenskar som reagerade.

Nu gäller det Ukraina och plötsligt ska alla flyktingar få resa gratis och stanna på obestämd tid. Människor donerar saker och kläder, tar emot flyktingar i sina hem och vill ha öppna gränser. Värderingarna från 2015 har plötsligt omvärderats.

Jag menar inte att vi inte ska hjälpa Ukraina, men den här tendensen att göra skillnad på människor skrämmer mig. Det har till och med sagts rakt ut att det handlar om att ukrainska flyktingar ”ser ut som oss” med ljust hår och blå ögon. I egenskap av svensk som inte har ljust hår och blå ögon, utan mer utseende­mässiga lik­heter med de flyktingar som kom 2015 och som trots mitt med­borgar­skap drabbades av Reva-projektet, undrar jag: Vad är det egentligen ni försöker säga? Att ukrainska flyktingar är mer väl­komna för att många av de har ”rätt” hårfärg? Att vi som inte ser ut som er egentligen inte ska vara här, vare sig vi är flyktingar eller vanliga invandrare eller svenska medborgare? Att vi aldrig blir lika mycket värda som er, oavsett vad vi gör, efter­som vårt hår har samma färg som de ondskefulla korparna i sagorna?