Den 11 april klockan 08.15 ändrade sig Sveriges försvarsminister i frågan om Nato. En månad senare släpptes rapporten som skulle få Socialdemokraterna att förändra sin syn på säkerhetspolitik i grunden. I den kunde vi läsa att Ryssland stärkt sin förmåga att genomföra hybridangrepp och att utföra påverkans­operationer. Det som tidigare var en otänkbar säkerhetspolitisk linje blev nu den enda vägen. Men detta var inte det enda som förändrades. På sociala medier ändrade också en rad olika personer med nära koppling till regeringskansliet sin retorik och ordet påverkansoperationer började användas som synonym till opinionsarbete och politik. Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg beskriver Turkiets agerande i den svenska ansökan om Natomedlemskap som en påverkansoperation. Ledarskribenten Lena Mellin undersöker möjligheten att tokrasisten Rasmus Paludan och upploppsmakarna skulle utgöra samma typ av operation. Samtidigt angrips den tidigare legitima åsikten att vara motståndare till svenskt Natomedlemskap. Försvarsdebattören Lars Wilderäng insinuerar att Nato-motståndare är betalda av Ryssland, Eskilstuna-kurirens Alex Voronov menar att en folkomröstning hade bjudit in Ryssland i vår politik och i Expressen skriver moderaten Gunnar Hökmark att Vänsterpartiet och Miljöpartiet låter som Kreml. Parallellt med detta lanserar Myndigheten för psykologiskt försvar sin kampanj ”Bli inte lurad”. I och med detta paketeras Turkiets president Erdogans utpressning inte längre som en diplomatisk kris och svenska Nato-hatande vänsteraktivister förstås inte längre som ett inrikespolitiskt problem. Socialdemokraterna försöker snabbt etablera narrativet att alla som motsätter sig deras kappvändning utgör ett internt hot eller i bästa fall bara är nyttiga idioter åt Putin.

Att använda den här typen av modeord för att dölja vad som faktiskt sker är inget nytt. För ett par år sedan var hybridkrig på tapeten och användes för i princip allt Ryssland tog sig för. Det skapar en fördummande dimma och riskerar att allvarligt skada inte bara det politiska samtalet, utan också landets försvarsförmåga, eftersom det döljer vilka faktiska hot som existerar och vilka åtgärder som är rimliga.

En påverkansoperation är något definierat. Det beskriver ett försök att påverka ett lands politiska spel genom att använda en blandning av diplomati, lögner, militära verktyg och ekonomiska påtryckningar på ett sätt som – och detta är viktigt – inte är accepterat eller lagligt. Om dessa kriterier inte uppnås är det alltså helt vanlig diplomati, handel eller styrkeuppvisning. Twitterkonton som sprider åsikter om USA:s folkrättsbrott i Irak är ingen påverkansoperation och det är inte heller det faktum att Erdogan vill kunna förfölja kurder.

Hybridangrepp låter obehagligt. Personer som ifrågasätter svensk politik agerar i främmande makts intresse. För den oinsatte kan det just nu lätt verka som om ryska Spetznas-­soldater smyger i buskarna eller att vi befinner oss ett steg från att stridsvagnarna rullar iland på Gotland. Det är svårt att tänka sig något mer felaktigt. Hybridkrigs­föring har använts som ett begrepp för att beskriva allt som Ryssland varit inblandad i inklusive stridsvagnar och specialförband.

Hybridkrig blev riktigt populärt i den inhemska debatten först i samband med den ryska invasionen i Ukraina 2014. Begreppet saknar tydlig definition och från allra första början beskrev det endast samverkan mellan konventionella styrkor och specialförband. Senare beskrev det en blandning av civila, militära, irreguljära och kriminella verktyg under ett och samma angrepp. Syftet är att göra angreppet otydligare och svårare att isolera. Det rör sig alltså om ett militärt angrepp. Om granater, skottsalvor och stridsvagnar.

Under åren som följde tycktes ordet få en allt bredare och allt mer meningslös definition, för att slutligen beskriva allt Ryssland företog sig: från inblandning i amerikanska val till små gröna män. Det passade perfekt in i det nedrustade insatsförsvaret med fokus på mindre insatser under kortare tid. Ryssland som James Bond-skurk hotade inte längre att invadera oss med bataljonsstridsgrupper utan att genomföra avancerade hemliga planer. Det är ur detta bilden av Putin som ett strategiskt geni föddes. Denna bild har de senaste månaderna visat sig vara allt annat än sann.

Den diffusa fienden – Putins påstådda hemliga superspioner – kan användas för att förklara samhällets tillkortakommande och motivera att välja bort det humana alternativet. Natos femte artikel har bara använts en gång. Den fjärde ett par gånger. Medlemslandet som aktiverar Natos fjärde artikel begär konsultation och stöd när landets gränser eller politiska självständighet är hotade. Då förväntas deras allierade skicka stöd. Detta övervägde Polen, Lettland och Litauen under senhösten 2021 som svar på de irakiska flyktingarna som samlats vid den belarusiska gränsen, något som beskrevs som en del i Putins hybridkrig. England hörsammade sina allierades begäran och skickade 140 ingenjörstrupper för att stoppa det pågående angreppet. De gick segrande ur slaget mot flyktingarna. En av de påstådda fienderna, en 14 år gammal kurdisk pojke, frös ihjäl. En kvinna fick missfall och dog i sviterna av det. Andra fiender tog sig nog igenom alliansens gränsskydd och hotar enligt den rådande logiken nu Europas territoriella integritet. Nu när vi troligtvis kommer bli en del av Nato så kan det alltså bli våra tappra karoliner som får vakta Ungerns, Polens eller Turkiets gräns vid nästa hybridangrepp bestående av hungrande flyktingar.

Det förändrade språkbruket handlar inte bara om att Social­demokrater och Twitter­debattörer inte vet någonting om militär terminologi. Att utmåla vitt skilda händelser som en del av samma hybridkrig möjlig­gör användandet av militära verktyg mot civila utmaningar. Anklagelser om påverkansoperationer används för att tysta kritiker. Det kommer med ett högt pris. Sammanhållning och gemenskap är de kanske enskilt viktigaste faktorerna för att hantera allvarliga kriser, något vi kan se inte minst i det pågående försvaret av Ukraina. En av grunderna för ett samhälles sammanhållning är en fri och öppen debatt. Grunden för gemenskap är solidaritet. Socialdemokraterna offrar båda dessa för att tvinga igenom sin politik.