– Till en början var stämningen glädjefull, vi var överlyckliga. Folk tog fredligt över gatorna och allting var bra – men glädjen varade inte länge, minns Gulzada Serzjan, när hon tänker tillbaka till den 4 januari.

Det var dagen då protesterna mot bränsleprisökningar, som hade börjat vid årsskiftet i de oljeproducerande västra delarna av Kazakstan, nådde huvudstaden Almaty. Tystlåtna Gulzada Serzjan har varit politiskt aktiv i många år och är medgrundare till det queerfeministiska initiativet Feminita. Hennes kamrat och medgrundare heter Zjanar Sekerbajeva – en amatörstyrkelyftare med pigga ögon och munter röst.

För de två var protestvågens initiala yttringar en framgångsupplevelse, även på ett personligt plan: protestparollen ”Sjall, ket!”, som ekade genom gatorna denna kväll, var nämligen deras verk. Orden betyder ungefär ”Avgå, gubben!”, och det var de två feministerna som hade myntat frasen under en manifestation 2014. Landet regerades då av den åldrande presidenten Nursultan Nazarbajev och direkt kritik mot hans patriarkala styre tolererades ej.

– Man fick inte yttra hans namn, så vi använde i stället ordet gubbe, och alla som kan kazakiska förstod direkt vem det syftade på. Folk fastnade för det, det gjordes memes och diktades sånger, säger Gulzada Serzjan.

2019 bestämde sig Nazarbajev slutligen för att avgå, och lämnade över makten till landets nuvarande president, Kasym-Zjomart Tokajev. Men att ”gubben” och hans familj fortsatte att hålla i tyglarna bakom kulisserna var en öppen hemlighet. I januari 2022 blev ett av huvudkraven i protesterna att han skulle lämna ifrån sig makten på riktigt. De enorma intäkterna som landets olje-, gas-, och gruvnäring hade levererat under Nazerbajevs nästan 30-åriga styre hade gjort en liten klick runt honom ofantligt rik, men knappt gynnat den breda befolkningen. En avreglering som trädde i kraft vid årsskiftet och ledde till en dramatisk prisökning på fordonsbränsle fick bägaren att rinna över. Bland demonstranterna som började ta över gator och torg under årets första dagar, kände många att Nazarbajevs slutgiltiga avsättning var nödvändig för en mer rättvis utveckling.

– Hela Kazakstan ropade att gubben skulle avgå. Jag såg till och med en och annan äldre man som skrek vårt feministiska slagord.

Men på de till en början fredliga demonstrationerna följde en vecka av våldsamheter. President Tokajev utropade undantagstillstånd, internet blockerades och ryska trupper kallades in för att hjälpa till att återställa ordningen.

Samtliga som Flamman talat med, liksom många oberoende kommentatorer menar att de spontana protesterna inom kort tid hade kapats av krafter inuti själva makteliten. Enligt den mest etablerade teorin ska det ha varit medlemmar ur expresidentens familj som orkestrerade den våldsamma eskaleringen i hopp om att försvaga efterträdaren Tokajev och återställa sin egen klans position i makttoppen.

Efter initiala enstaka sammandrabbningar den 4 januari mellan polisen och vad ögonvittnen beskriver som vanliga människor ska säkerhetsstyrkorna enligt flera som Flamman talat med nästan helt ha försvunnit från Almaty under en tid, varpå andra, till synes organiserade grupper plundrade och ödelade ett flertal kommersiella och strategiska mål, såsom flygplatsen, statliga byggnader och vissa butiker. Enligt flera som Flamman talat med skulle faktumet att säkerhetsstyrkorna övergav staden, och att plundringarna inte var slumpartade, utan riktade sig mot företag tillhörande vissa men inte andra falanger inom eliten, vara ett indicium på att eskaleringen hade provocerats fram från högre ort. Då det saknas en oberoende utredning är det dock svårt att bedöma vad som verkligen skedde exakt.

När säkerhetsstyrkorna väl kom tillbaka gjorde de i alla fall det med full, dödlig kraft, utan att skilja på plundrare, demonstranter eller förbipasserande. Officiellt talas det om runt 200 dödsoffer, men det har ännu inte lagts fram någon detaljerad redogörelse, och regimkritiker menar att den verkliga siffran kan vara mycket högre.

– Det var första gången i mitt liv jag hörde ljudet av kulor, flygandes genom luften, berättar Zjanar Sekerbajev, och ger ifrån sig ett visslande ljud: Svisch, svisch! Hon bor i centrala Almaty, och under oroligheterna samlade hon in tomhylsor efter projektilerna som ordningsmakten använde mot befolkningen.

– Jag kände att det var viktigt att bevara spåren, så att de senare inte skulle kunna påstå att det inte hade hänt, förklarar hon.

Det var inte första gången sedan landets självständighet som regimen använde dödligt våld mot medborgarna. Tio år tidigare, i december 2011, hade säkerhetsstyrkor massakrerat strejkande oljearbetare i västkazakiska Zjanaozen. Det var i samma stad som även det senaste upproret tog sin början.

– Zjanaozen har varit ett öppet sår sedan dess, förklarar Gulzada Serzjan.

– Förövarna blev aldrig straffade, utan befordrade. När demonstrationerna i januari spred sig från Zjanaozen till resten av landet var det som att folk också ville visa solidaritet med staden. Det är ett stort trauma som hade behövt redas ut. Men i stället fick vi en upprepning, över hela landet.

Det är ett trauma som numera delas av många Almatybor, även sådana som inte själva for illa under oroligheterna. En av dem är designern Olesija, som vill helst inte uttala sig med hela sitt namn, och som varit engagerad i olika feministiska och vänstergrupper genom åren.

– När man reflekterar över vad som hänt, att människor blev ihjälskjutna på gatorna – det är en skräck som är svår att hantera, man känner sig inte trygg längre, berättar hon.

Dagarna före nyår hade hon sett fram emot öppnandet av ett vegancafé som hon skulle medverka i. I stället satt hon mestadels hemma och hörde smällarna i centrum. Bostaden hon hyrde för tillfället ligger i ett välbärgat område där många av grannarna själva tillhör de lägre skikten av landets elit. Många av dem var skräckslagna av tanken att någon skulle hemsöka dem och vågade inte tända ljus på kvällarna.

– Staden var täckt i en blandning av dimma och rök, det var en obehaglig atmosfär, som någonting ur skräckserien Silent Hill, berättar hon.

Innan upproret helt hade spårat ur och utegångsförbudet införts åkte hon med några kamrater in till centrum för att prata med de mestadels unga män ur förorterna som ockuperade torget där.

– Det var vanligt folk. En kille sade att han saknade jobb, att hans familj var skuldsatt och att han inte visste hur han skulle klara sig. Det var ett spontant arbetaruppror utan ledning.

För Olesija och hennes kamrater medförde januaridagarna även smärtsamma insikter om vänsterns maktlöshet.

– Vi förstod att vi trots alla samtal vi haft inom våra vänsterkretsar genom åren och alla försök till organisering, inte visste hur vi skulle agera när denna revolutionära situation plötsligt uppstod. Det fanns ingen vänsterkraft som kunde träda fram.

Det är en besvikelse som delas av Olzjas Kozjamet. Innan han började jobba heltid i ett ”tråkigt copywriter-jobb” för några år sedan, var han aktiv i en liten socialistisk aktivistgrupp. Han tänker snabbt, pratar ännu snabbare och säger att en positiv sidoeffekt av utegångsförbudet och internetblockaden i januari var att han för första gången på länge fann tid att läsa böcker. Enligt honom beror vänstersvängens verkningslöshet bland annat på språkbarriären. De flesta vänsteraktivister, oavsett om de är etniska kazaker som han själv, eller ryssar som Olesija, har storstadsbakgrund och talar därför mest ryska, medan arbetarklassen i västra Kazakstans oljeområden och storstädernas förorter talar främst kazakiska.

– Så länge vi inte kan prata med folk i ställen som Zjanaozen på kazakiska, så existerar vi inte för dem, menar han.

Lite hopp finner han dock i det faktum att inte bara landets marginaliserade vänster, utan även den härskande klassen är dysfunktionell.

– Min främsta slutsats efter januari är att den i Kazakstan rådande postsovjetiska kapitalismen inte fungerar, ens utifrån systemets egna premisser. Inom den härskande klassens anatomi är konflikter och kuppförsök förprogrammerade, menar han.

Faktumet att Nazarbajevklanen trodde sig kunna rida protestvågen och återta makten från hans efterträdare, medan folket i själva verket ville bli kvitt expresidentens kvarvarande inflytande, visar enligt Olzjas Kozjamet att eliten förstår stämningarna i det egna landet.

– Diktaturen är ineffektiv och klarar inte ens att ordna en maktöverlämning utan en våldsam kris.

Enligt honom gäller samma problematik även nu, när Tokajev befäst sin position som landets härskare, alla hans löften om förändring till trots. Bland annat lät Tokajev i början av juni genomföra en folkomröstning om förändringar i konstitutionen, som formellt begränsar presidentens makt och stärker demokratin. Men kritiker som Olzjas Kozjamet är inte övertygade.

– Det är bara retorik. Han gör i princip som Nazarbajev, men är smartare och tillåter viss symbolisk förändring, menar han.

Det är en slutsats som även delas av Dmitrij Mazorenko, journalist vid den oberoende kazakiska nyhetsportalen Vlast. Under undantagstillståndets internetblockad blev han en spindel i nätet, och jobbade oavbrutet via telefonsamtal och sms, som fortfarande delvis fungerade, med att samla in och verifiera nyheter. Även han är skeptisk vad gäller presidentens prat om reformer.

– Retoriken har förändrats, men inte så mycket annat, säger han.

Han medger att han i sin yrkesvardag har känt av vissa positiva tendenser till förändring.

– Vi har börjat få officiella svar oftare, när vi vänder oss till myndigheter med frågor. Parallellt har statliga medier börjat bevaka vissa protestaktioner, något som tidigare inte varit tillåtet, säger han.

Samtidigt präglas landets styre även av kontinuitet, särskilt vad gäller den ekonomiska och sociala orättvisa som låg till grund för januariprotesterna.

– När eliten väl tar sig an sociala frågor präglas det i regel av nyliberala undertoner. Folkets välstånd sägs då säkras bäst genom meritokrati, företagande, mindre statlig inblandning och sänkta skatter.

Ett område där regimens och folket intressen numera delvis sammanfaller, menar han, är intressant nog relationen till Ryssland. De ryska truppernas insats i Kazakstan i januari var enligt Dmitrij Mazorenko främst en inrikespolitisk, snarare än en geopolitisk händelse.

– Ryssland agerade bara som mediatör i en postsovjetisk, elitintern konflikt, nästan som en privat säkerhetsfirma. Men det väntades förstås få geopolitiska konsekvenser, då Tokajev nu verkade stå i skuld till Putin, säger Dmitrij Mazorenko.

Med tanke på detta har president Tokajev hållit en förvånansvärt självständig kurs i respons till Rysslands allt mer öppet imperialistiska agerande. Kort efter det ryska anfallet på Ukraina tillät myndigheterna exempelvis en stor manifestation mot kriget i Almaty, och Tokajev har betonat att Ukrainas territoriella integritet bör respekteras.

Hur mycket demokratisk substans det verkligen finns i det ”nya Kazakstan” som Tokajev utlovat, återstår att se. Bland Almatys progressiva aktivister råder en blandning av ambivalens och skepsis. Designern Olesija är till exempel glad att regimen i januarioroligheternas kölvatten åtminstone inte inledde den repressiva åtstramning som många hade fruktat, utan, till skillnad från exempelvis Ryssland, i varje fall vill ge sken av framsteg. Men förtroendet för landets styrande är hos de flesta ytterst begränsat. För queerfeministen Zjanar Sekerbajeva krävs det mer radikala steg, framför allt vad gäller säkerhetsorganen, som hon menar var delaktiga i att protesterna kapades av de våldsamma provokatörer som gick de mäktigas ärenden.

– Så länge inte polisväsendet och säkerhetspolisen blir upplösta och återuppbyggda i en transparent process med offentlig översyn, så har vi inget förtroende för reformerna, säger hon.