Örnen fortsätter sin flykt till dundrande stråkar. Den flyger upp mot himlen, breder ut vingarna under solen, och i en sekund blinkar landets flagga förbi.

Filmvisningen är bara knappt tio minuter, men på 8D-bion är det lätt att känna att Kazakstan är världens egentliga centrum.

Biografen, formad som ett gigantiskt, gyllene örnägg, ligger i utkanten av komplexet Karavansaray i staden Turkestan. ”Kazakstans Venedig” kallade min taxichaufför det för när jag kom hit, gissningsvis med hänvisning till den konstgjorda bäcken som rinner ned från hotellsektionen, genom shoppingstråket, till biografen.

Jag undrar om en venetian skulle hålla med.

Karavansaray byggdes 2021, och påminner – trots att arkitekturen är tänkt att föra tankarna till Sidenvägens storhetstid – mest om ett övergivet köpcentrum. Den spöklika känslan när man promenerar mellan de turkiska klädbutikerna på det ödsliga huvudstråket förstärks av den maffiga orkestermusik som spelas ur högtalare formade som stenar.

Några hundra meter bort ligger stadens verkliga huvudattraktion: mausoleet över Ahmed Yasawi, ett av de främsta exemplen på arkitektur från krigsherren Timur Lenks tid på 1300-talet.

Efter bioupplevelsen går jag till baren på komplexets hotell. Här samsas kazakiska viner med armenisk Ararat-brandy och turkisk raki. För den turist som varken pratar ryska eller kazakiska är det faktiskt enklare att beställa på turkiska än engelska här – i staden ligger det turkisk-kazakiska vänskapsuniversitetet, grundat strax efter landets självständighet, och många av stadens unga lär sig språket där.

Banden till Turkiet och den turkiska världen är, liksom arvet från Sidenvägen, en del av Kazakstans försök att hitta en egen identitet efter Sovjetunionens fall.

Likaså har landet hängivit sig åt Kinas ”nya sidenväg”, och strävar efter goda relationer med Europa. Det är tydligt vilket budskap man vill föra fram: att Kazakstan också har andra vänner än Ryssland.

I den nya historieskrivningen har också det gemensamma turkiska arvet varit viktigt att lyfta fram, och trots att nomadkulturen mer eller mindre utrotades under Stalin är det denna historia som premieras framför all annan. Inne på Almatys stadsmuseum är taket inspirerat av stäppkulturens karakteristiska jurtor, med den moderna twisten att det badar i blått neonljus.

I propagandatidningen The Eurasian (utseendemässigt märkligt lik The Economist) kan man läsa allt om världsmästerskapet i nomadspel – och även i konkurrerande Astana Times berättas om sportens ”långa och ädla historia”.

Centralasien koloniserades stegvis av Ryssland från 1800-talet och framåt. Efter revolutionen 1917 hamnade den nya sovjetledningen i ett dilemma: hur behålla så mycket som möjligt av det gamla imperiet, utan att göra våld på sin egen befrielseretorik?

Lösningen stavades (begränsad) autonomi, och i Moskva inleddes arbetet med att kartlägga unionens etniska grupper och rita upp landsgränser därefter. Dagens centralasiatiska republiker blev, liksom till exempel Ukraina och Belarus, till namnet självständiga delrepubliker inom Sovjetunionen. Att gränserna ritades av sovjetiska tjänstemän har lett till att många än i dag betraktar staterna i Centralasien som låtsasländer, något som inte blivit bättre av att flera styrs av lagom excentriska diktatorer.

Banden till Turkiet och den turkiska världen är, liksom arvet från Sidenvägen, en del av Kazakstans försök att hitta en egen identitet efter Sovjetunionens fall.

Men det är inte bara en fråga om stolthet. Ända sedan Rysslands annektering av Krim, och än mer efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, har Moskva visat på faran i att inte betraktas som ett ”riktigt” land. Putin har flera gånger talat om Ukraina som en artificiell stat. Det är en logik som lika gärna skulle kunna appliceras på Kazakstan, som precis som Ukraina delar en lång gräns med just Ryssland.

Kazakstans svar har varit nationsbyggande, ett projekt som har underlättats av landets stora oljetillgångar. Tydligast syns omsättningen av dessa pengar i bygget av den nya huvudstaden Astana, ett ”stäppens Dubai” i landets norra del. Beslutet att flytta huvudstaden från Almaty i söder till Astana i norr hade också en strategisk dimension: det är i de norra delarna som den etniskt ryska befolkningen är som störst, och där risken finns att en rörelse för anslutning till Ryssland börjar gro.

Detta är en av flera befolkningspolitiska utmaningar landet kämpar med efter Sovjets fall. Det märks bland annat i källaren under den gröna bazaren i Almaty, där man hittar den koreanska marknaden. I trängseln mellan fruktstånden kan man plötsligt se kimchi och andra färglada inläggningar från Korea. Men marknaden är inte en effekt av den lilla halvöns populärkulturella boom under senare år, utan ett tecken på hur Stalintidens övergrepp än i dag formar det moderna Kazakstan.

Utöver politiska utrensningar, kollektivisering och expressindustrialisering ägnade sig nämligen Stalin åt en annan politik: tvångsförflyttning av ”misstänkta” befolkningar. Koreaner, volgatyskar, krimtatarer och kurder var bland de många folkgrupper som, ofta över natt, tvingades lämna sina hem och stiga ombord på tåg som skulle föra dem bort från gränstrakterna, långt in i Sovjetunionen. Många hamnade just i Kazakstan.

Detta inflöde, i kombination med att Sovjetunionen koloniserade landets norra delar med etniskt ryska bönder, gjorde att kazakerna vid Sovjetunionens fall var en minoritet i sitt eget land. Det post-sovjetiska Kazakstan, länge under ledning av den förste presidenten Nursultan Nazarbajev, omfamnade en bild av landet som en ”regnbågsnation”, där alla folkgrupper lever i harmoni. Samtidigt har regeringen aktivt uppmuntrat etniska kazaker i andra delar av världen att flytta till landet, för att förändra demografin och öka andelen kazaker i förhållande till ryssarna. En sorts ”återvändandepolitik” i stil med Israels, för att skapa nationell ”stabilitet”.

I Familjeparken i utkanten av Almaty springer barn omkring på lekplatsen medan tonåringar turas om att ta bilder med en sovjetisk stridsvagn från andra världskriget. Längre bort, i ett undangömt hörn av parken, blickar Lenin, Kalinin och andra kommunistiska högdjur ned på de få som hittat dit.

I regeringskvarteren i Astana vet man att de diplomatiska trevarna med Turkiet, såväl som med Kina och EU, aldrig får uppfattas som ett ställningstagande mot den gigantiska grannen i norr.

Statyerna har inte alltid stått här, utan flyttades från de centrala torgen efter att Kazakstan blev självständigt. Där de tidigare stod finns nu monument över hjältar från det kazakiska khanatet, som grundades på 1400-talet. Det är en del i regeringens försök att motbevisa föreställningen om Kazakstan som ett påhittat land – på nästan samtliga museer jag besöker beskrivs khanatets grundande på torrt akademiskt språk som det tillfälle då en distinkt kazakisk nation uppstod. Enligt historieskrivningen var alltså den ryska och sovjetiska perioden enbart en tid av kolonisering, innan landet återvann sin självständighet. Som en logisk följd firade landet 2015 sitt 550-årsjubileum.

Medan några indiska turister kämpar med att hålla balansen i barnbacken susar vana skidåkare nedför pisten innan de pausar för att ta en öl i solskenet. Bland Tien Shan-bergens snöklädda toppar är det lätt att tro att man är på en schweizisk alpresort.

Liksom det lilla landet i Europa har Kazakstan värnat om sin neutralitet. Arbetet med en ny identitet, en ny historia, har skett inåt, medan relationerna till omvärlden, inklusive Ryssland, har hållits goda.

I regeringskvarteren i Astana vet man att de diplomatiska trevarna med Turkiet, såväl som med Kina och EU, aldrig får uppfattas som ett ställningstagande mot den gigantiska grannen i norr.

Samtidigt är den goda relationen till Moskva också en tillgång för regimen, eftersom Ryssland uppskattar att ha en stabil, någorlunda lojal granne i regionen. Detta märktes inte minst under protestvågen 2022, när ryska styrkor gick in i landet och hjälpte till att slå ned demonstrationerna.

Kazakstan må ha brutit sig loss från den ryska historien, men kämpar med att staka ut en självständig framtid. På Karavansarays shoppingcentrum ekar korridorerna, trots allt, ännu tomma.