Turkiet har blivit experter på att exportera krigförande styrkor till konflikter i närområdet – utan att gå över gränsen till ett formellt krig. När man nu förbereder en ny invasion av Rojava kan Sverige för första gången bli en del av den strategin, skriver Flammans försvarsexpert Martin Hansson.
I maj 2019 stod Libyens Nationella Armé (LNA) vid Tripolis portar. Under ett halvårs tid hade den ena parten i Libyens andra inbördeskrig i princip obehindrat slagit sig fram och bildat nya klanallianser i samband med sina landvinningar.
Deras huvudsakliga motståndare Goverment of National Accord (GNA) hade å andra sidan haft svårt att ena sina trupper. Trots att GNA var den av FN utnämnda legitima regeringen av Libyen så vilade deras bas på militanta islamister, veteraner från upproret mot Gaddafi. Sådana radikala grupper tenderar att ha hög stridsvilja, men med samarbetsförmågan är det värre och tripoli hade länge skakats av interna maktstrider och kriminella uppgörelser.
När LNA nu närmade sig tycktes saken vara avgjord. General Haftar, ledaren för LNA, hade dessutom stöd från en ohelig allians: Frankrike, Egypten, Ryssland, Israel, Grekland och Förenade Arabemiraten föredrog honom framför regeringen i Tripoli.
Men general Haftar fick inte tåga in i Tripoli den gången. En ny aktör blandade sig i konflikten.
För Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan var utvecklingen i Libyen högintressant. Inte minst var de kopplade till nautisk rätt i Medelhavet då Turkiet uppfattade sig fått en sin ekonomiska zon kraftigt begränsad av Grekland. GNA tycks ha lovat Turkiet stora delar av Libyskt vatten där man tror det finns stora gasfyndigheter. Turkiet spelade därefter en avgörande roll i att driva tillbaka LNA.
Det intressanta med Turkiets inblandning i Libyen är att vi fick se turkisk interventionism på export. Turkiet tog helt enkelt den modell för krigföring de etablerat i Syrien och förde över den till Libyen. Det var inte det enda de tog med sig därifrån. Förutom stridsfordon, luftvärnssystem och de beryktade drönarna Bayaktar TB2 – som just nu orsakar den ryska militären stora problem i Ukraina – skickade de legosoldater från Sultan Murad-brigaden.
Namnet kommer från Osmanska rikets sista krigarsultan. Deras rekryter består framförallt av turkmenska syrier som inte opponerar sig turkisk expansionism, men leden har också fyllts ut av internflyktingar som förlorat allt i kriget. Brigaden har också rekryterat officerare och soldater som deserterat från det kollapsade IS men fortfarande delar deras brutalitet gentemot civilbefolkning.
Sultan Murad-brigaden har spelat en avgörande roll i Turkiets invasioner av Syrien och de brutala ockupationer som följt. Där har de gjort sig kända för kidnappningar, tortyr, plundring och användandet av barnsoldater. Turkiet har stått för utbildning, beväpning och löner.
När det under 2019 började cirkulera rykten om ett erbjudande för medlemmar av brigaden att skickas till Libyen för en månadslön på 2 000 dollar var det många som tog erbjudandet.
Snart syntes turkiska flaggor i Tripoli och samverkan mellan lätt infanteri och drönare visade sig vara ett framgångskoncept. Genom att garantera stabilitet kunde Turkiet axla rollen som ryggrad i GNA:s väpnade styrkor.
Samma utveckling såg vi under kriget mellan Azerbadjan och det ryskbackade Armenien om den lilla omstridda enklaven Nagorno-Karabach. Det turkiska militärindustriella komplexet försåg Azerbadjan med drönare och legosoldater, och kriget blev en stor framgång för Azerbajdzjans president Ilham Aliyev. Det blev det också för Erdoğan. Turkisk krigsmateriel, inte minst Bayraktar TB2, testades i ett konventionellt krig och stod sig bra. Det visade att Turkiet kunde verka som regional supermakt, vara krigsavgörande och inte minst ställa sig upp mot Ryssland. I Nagorno- Karabach fick Sultan Murad-brigaden agera kanonmat när de stormade befästa höjder och ryckte fram i öppen terräng. Sedan följde deras signum: halshuggningar och plundring.
Samma procedur återupprepade sig i Afghanistan. När Talibanerna intog Kabul i augusti 2021 erbjöd sig Erdoğan stå för säkerheten vid Kabuls flygplats. Det spekulerades i att det skulle vara turkiska legosoldater som utgjorde vaktstyrkan. Ett av argumenten för varför Turkiet skulle kunna navigera i Afghanistans politiska terräng var för att, som Erdogan uttryckte det, ”Turkiet inte har något som motsäger sig [Talibanernas] trosuppfattning”. Turkiet tycks kunna exportera en slagkraftig styrka till inbördeskrig i närområdet som ett företag exporterar varor till en köpstark grupp.
Men det handlar om mer än det: det är den turkiska regimens sätt att projicera politisk makt.
Agerandet i Syrien, Libyen och Nagorno-Karabach har satt dem på kollisionskurs med flera andra regionala storspelare, såsom Egypten, Grekland och Israel. Men det har också varit ett sätt att försöka vinna fördelar eller pressa tillbaka vad man ser som fientliga regionala anspråk från stater som dessa.
För att uppnå detta har Erdoğan har förlitat sig på en typ av liminal krigföring. Begreppet är myntat av militärteoretikern David Kilcullen och beskriver militära angrepp mot ett annat land eller dess intressen som är precis så svaga eller snabba att motståndaren inte hinner eller vet hur den ska agera.
Genom att använda legosoldater och officiellt endast bistå med krigsmateriel lyckas Turkiet angripa sina motståndare utan att det kan kallas konventionellt krig, och utan att tvinga fram ett kraftigt svar. Än så länge har de lyckats. Trots upprepade angrepp och kränkningar av internationell rätt har reaktionerna uteblivit.
Att Erdogan nu hotar att återigen invadera kurdisk-kontrollerade Rojava måste förstås som att Erdogan fortsätter att testa gränserna för vad omvärlden accepterar. Redan innan Turkiet var avgörande för Sveriges och Finlands medlemskap i Nato visades förstås en förvånansvärd acceptans gentemot turkiska förehavanden i Syrien. Ingen höjde rösten om att samtliga ledare för IS bodde på platser som kontrollerades av Turkiet, att Al-Qaidas syriska filial agerade fritt eller att turkiska säkerhetspolisen skeppade in vapen till jihadister. Men problemet med den liminal krigföring är att man förr eller senare går över gränsen – eller att fienden väljer att sänka tröskeln för vad man kan stå ut med. I takt med att Turkiet expanderar sina stormaktsambitioner till allt fler delar av sitt närområde ökar också risken att någon får nog och slår tillbaka – vilket skulle ge Turkiet möjligheten att dra in Nato.
Vi vet i skrivande stund inte heller vad Sverige och Finland lovat Turkiet för att ge grönt ljust till Nato-ansökan. I bästa fall handlar det om vapen till nya, mer eller mindre liminala, krig. I värsta fall har Erdoğan köpt tystnad av i princip hela väst inför en ny offensiv i Syrien. Varje dag samlas allt fler legosoldater tillhörande Sultan Murad Brigade vid gränsen till områden kontrollerade av de kurdiska försvarsstyrkorna PYD. Oavsett vad Turkiet fick så riskerar Sverige nu att stödja ett orättfärdigt krig för att stärka en diktators begär att återta ett fallet imperiums maktposition.
