Den gröna industriella revolutionen är numera på alla politikers läppar. Den ska inte bara skapa jobb och ekonomisk utveckling utan bidra till en pånyttfödelse för Sverige som industrination. Fossilfritt stål och batterifabriker ska göra oss till ett föregångsland – ett exempel på hur en modern välfärdsnation kan byggas på hållbar grund.

Att alla partier säger sig sträva mot samma mål bör dock inte tolkas som att konsensus råder i klimatpolitiken. Tvärtom kvarstår skarpa konflikter om hur vägen dit ser ut. Där flertalet partier fortfarande ser marknadsbaserade lösningar vill Vänsterpartiet se stora offentliga investeringar, förnyat samhällsbygge och en politik för full sysselsättning.

Oavsett om man kallar det en grön ny giv, ett grönt folkhem eller något helt annat är det denna vision som ska vinna brett stöd för de stora strukturella förändringar som krävs. Och den har mycket som talar för sig. Stärkt välfärd, ekonomisk rättvisa och full sysselsättning kan och måste gå hand i hand med omställningen till ett fossilfritt samhälle, precis som den under efterkrigstiden gick hand i hand med snabb och inte sällan smärtsam strukturomvandling av den svenska ekonomin.

Ett sådant projekt kräver både reformvilja och pragmatism. Ska industrins gröna visioner bli verklighet behöver staten göra sitt. Infrastruktur och elförsörjning måste byggas ut och tydliga förutsättningar skapas. Men det gröna folkhemmet kan inte bara byggas i samförstånd med industrin. Om utsläppen ska minska i den takt som krävs måste kapitalet också tvingas till betydande uppoffringar.

Ta stålet till exempel. Med Hybrit har den svenska stålindustrin förvandlats från klimatbov till klimathjälte. När ståltillverkare i land efter land nu presenterar planer på att ställa om produktionen är det lätt att se Sverige som ledaren som visar vägen. Men det finns en hake: i väntan på att storskalig produktion av fossilfritt stål ska byggas ut fortsätter utsläppen från befintliga anläggningar runt om i världen i oförminskad takt.

Ur industrins synvinkel är det optimalt att bygga ut fossilfri produktion i takt med att äldre anläggningar närmar sig slutet på sin livslängd, för att på så sätt både ha kakan och äta den. Men för att snabbt få ner utsläppen vore det mest effektiva naturligtvis att pausa eller åtminstone kraftigt minska produktionen och användningen av stål tills den fossilfria produktionen byggts ut.

Samma grundläggande konflikt finns inom de flesta sektorer. Bilindustrins omställning bromsas fortfarande av att de dominerande biltillverkarna inte vill döda försäljningen av populära bensindrivna modeller i förtid. Vissa länder – som Japan – tvekar att satsa på elbilar för att den egna bilindustrin skaffat sig en stark ställning på marknaden för hybrider, som man vill mjölka så länge det går.

Idén om en mjuk och smärtfri omställning där ny grön teknik successivt tränger undan klimatskadliga verksamheter är tilltalande, inte minst av politiska skäl. Men ska utsläppskurvorna böjas snabbare måste omställningen göra ont, åtminstone för de storföretag som bär det största ansvaret för klimatkrisen.

Politikens svar har hittills varit alldeles för lamt. Under andra världskriget förbjöds all tillverkning av personbilar i kapitalismens högborg USA, för att industrins kapacitet skulle kunna riktas mot krigsansträngningen. I kontrast till det har EU haft svårt att enas om ett förbud mot försäljning av nya fossilbilar – så sent som år 2035.

När extrema värmeböljor, torka, stormar och skyfall avlöser varandra har vi alla rätt att förvänta oss mer. Om kapitalet inte frivilligt gör de nödvändiga uppoffringarna så måste politikerna förmå dem.