Myndigheterna uppmanar oss att inte slösa med dricksvattnet, samtidigt som ledningsnäten underfinansieras med tio miljarder per år. Svaret finns inte i informationskampanjer utan i investeringar.
Statens Geologiska Undersökningar gick häromveckan ut med utökade varningar om vattenbrist i bland annat Småland.
I Skåne är vi vana. Sydvatten skriver att vi behöver duscha snabbare, stänga av kranen när vi borstar tänderna, undvika att fylla simbassänger och använda 20 procent mindre vatten under sommaren för att systemen ska hålla.
Själv planterar jag tomaterna djupare för att de ska klara torrare somrar med mindre vatten. Alla gör vi vad vi kan.
Men vattenbristen handlar inte bara om hushållens vanor.
Enligt Svenskt Vattens investeringsrapport från 2023 behöver svensk kommunal VA-infrastruktur investeringar på omkring 31 miljarder kronor per år. Den faktiska investeringstakten ligger på runt 20–21 miljarder. Det betyder ett underskott på 10 miljarder kronor varje år.
Samtidigt är förnyelsetakten i ledningsnäten låg. År 2021 byttes mindre än en halv procent av nätet ut. I den takten skulle det ta 200 år att förnya Sveriges avlopps- och vattenledningar.
Investeringar har ofta behandlats som kostnader här och nu, snarare än satsningar som betalar sig över tid.
Det är mot den bakgrunden uppmaningarna om kortare duschar måste förstås. Självklart ska vi inte slösa med dricksvatten. Men när ett samhälle år efter år investerar mindre än vad systemen kräver, då är det inte alltför långa varmduschar som är boven. Utan att vi har byggt ett samhälle utan marginaler.
Det är därför debatten om vatten inte kan stanna vid simbassänger, tandborstning och sommarbevattning. Den måste handla om ledningar, vattenverk, avloppsreningsverk, reservkapacitet, förnyelsetakt och finansiering.
När en av Malmös avloppsledningar nyligen gick sönder uppmanades människor i centrala Malmö att spola toaletten färre gånger, undvika disk- och tvättmaskiner och helst inte duscha alls för att minska belastningen på systemet medan skitigt avloppsvatten leddes ut i kanalen och i Öresund. Till våra badplatser och in i vår stad.
Samtidigt pågår miljardinvesteringar i VA, till exempel i projektet Maxima för att bygga ut Malmös avloppskapacitet.
Kapacitetsfrågan är inte hypotetisk. Den är fysisk, dyr och långsiktig.
Robusthet är inte en informationskampanj. Det är ledningar som byts innan de går sönder. Vattenverk som klarar högre belastning. Avloppsreningsverk med kapacitet för både växande städer och extremväder. Det är reservvatten, nödvatten, lagerhållning, reservdelar, elförsörjning, styrsystem, personal, transporter och säkerhet.
Sydvattens kommunikation missar därför den större frågan: hur låg prioritet robusthet faktiskt haft i det nyliberala experimentet i svensk välfärd.
Det här gäller inte bara vatten. Stora delar av västvärlden har i decennier organiserats enligt samma principer: just-in-time, minimala lager, hög belastning, låga marginaler och maximal effektivitet. Det fungerar väldigt bra på kort sikt och så länge ingenting stör systemet.
Detta hänger ihop med att svensk ekonomisk politik länge har satt låg skuldsättning före robusta system. Investeringar har ofta behandlats som kostnader här och nu, snarare än satsningar som betalar sig över tid.
Tänk dig att du vill bygga ett hus men bara tillät dig själv att använda din årslön varje år. Då skulle viktiga delar behöva skjutas på framtiden. Huset hade riskerat gå sönder innan det stod klart, trots att du och kanske din släkt ska bo i huset i generationer. Staten har hanterat investeringar i infrastruktur på samma sätt i decennier.
Så frågan är inte bara om hushållen ska duscha snabbare.
Frågan är om ett samhälle som under decennier byggts för effektivitet, låg skuld och minimala marginaler verkligen kan bygga beredskap utan att göra upp med den ekonomiska logik som skapade sårbarheten till att börja med.
