I mitten av juli kom en lika väntad som oroande nyhet: Italiens regering riskerade att kollapsa. Den tidigare chefen för Europeiska centralbanken Mario Draghi hade lett den sedan februari förra året – den tredje sedan det senaste valet 2018. Han hade fått mandat av en stor del av Italiens politiska liv, från vänstern till extremhögern, att driva igenom de reformer som krävdes för att landet skulle få ta del av EU:s räddningspaket efter coronakrisen. Behovet av pengarna var stort. Av alla större partier var det bara det nyfascistiska Italiens bröder som hade valt att stå utanför den nationella samlingsregeringen.
Den 14 juli meddelade dock den populistiska Femstjärnerörelsen att partiet inte tänkte rösta för en del av Draghis reformpaket. Partiet som stadigt har sjunkit i opinionsmätningarna och som nyligen drabbades av en utbrytning har haft allt svårare att utmåla sig som ett populistiskt oppositionsparti.
Draghi erbjöd sig att avgå, men president Sergio Mattarella vägrade och uppmanade honom att bilda en ny regering. Men en vecka senare meddelade både Silvio Berlusconis Forza och Matteo Salvinis Lega att de också tänkte bojkotta förtroendeomröstningen om Draghi. Den 21 juli lämnade denne in en andra avskedsansökan och denna gång accepterade Mattarella. Det innebär att ett nyval kommer att hållas den 25 september.
Att italienska regeringar faller och landet går till nyval är inget konstigt. I ett land som har haft 69 regeringar sedan 1945 – i snitt nästan en ny varje år – är det mer regel än undantag. Anledningen till att oron är så stor just nu beror dock på vem som väntas vinna nästa val.
Italiens bröder bildades 2012 som en utbrytning från nyfascistiska Italienska sociala rörelsen (MSI), när resten av partiet valde att slås samman med Berlusconis Forza Italia. Som en direkt arvtagare till Benito Mussolinis parti var Italiens bröder länge ett obetydligt ytterkantsparti, som bara fick fyra procent i valet 2018. Sedan dess har framgången dock varit spektakulär. I dag är det landets största parti, med mellan 22 och 24 procent av rösterna. Tillsammans med Lega och Forza har de en bekväm majoritet och ledaren Giorgia Meloni ser nu ut att bli Italiens nästa premiärminister.
Italien har redan haft högerextrema regeringar i modern tid, från Berlusconis koalitioner till den oheliga alliansen mellan Femstjärnerörelsen och Salvinis Lega efter 2018. Men en regering ledd av Meloni skulle ändå vara något nytt. Hon har arbetat hårt för att tvätta bort fasciststämpeln från partiet, men under ytan är det ett i grunden antisocialt parti vars världssyn är svår att förena med den upplysningstanke som genomsyrar de flesta västerländska partier, från extremvänstern till mitten-högern. Här är en politiker som tror på folkutbytesteorin, är öppet homofobisk, ser varje abort som ett ”nederlag” och har samma syn på könsroller som den katolska orden Opus Dei. I en opinionsundersökning i veckan kröntes hon till Italiens populäraste politiker.
En regering ledd av henne skulle inte bara innebära problem för invandrare, kvinnor och sexuella minoriteter i Italien – det skulle också direkt få konsekvenser internationellt. Italiens bröder respekterar i sann patriotisk anda ingen annan lag än italiensk lag. Deras syn på EU:s rättsordning är i princip densamma som det polska regeringspartiet Lag och rättvisas. ”Reformer” av rättssystemet i samma riktning som i Polen är därför att vänta, det vill säga sådana som hävdas stärka den nationella suveräniteten men som i själva verket underminerar rättsstaten.
Men en regering ledd av Italiens bröder skulle också få delvis andra konsekvenser än en ledd av till exempel Lega. Till skillnad från Salvini och andra likasinnade, såsom Marine Le Pen, har Meloni aldrig varit en stor beundrare av Vladimir Putin. Hon har visserligen varit för ”normaliserade” relationer med Ryssland, men det har i princip alla italienska politiker varit länge. Sedan krigets utbrott har hon dock tagit tydligt parti för Nato och stött de italienska vapenleveranserna till Ukraina. Det är förmodligen anledningen till att det förestående nyfascistiska maktövertagandet i Italien inte diskuteras som en potentiell kris på det diplomatiska planet.
Att Meloni kommer behöva samarbeta med Salvini och Berlusconi gör visserligen att det är svårt att förutsäga exakt i vilken riktning en framtida regering kommer att peka. Men med tanke på att Salvini har tvingats svälja Draghi-regeringens stöd till Ukraina utan att knysta kan man nog utgå ifrån att en Meloni-ledd regering i alla fall inte kommer svika den västerländska uppslutningen bakom Ukraina. I allt annat är inget mindre än en katastrof att vänta.
