Inrikes/Nyheter 11 augusti, 2022

Facktidningar kan kastas ut när LO höjer hyran: ”Självsabotage”

LO vill höja hyran i sina fastigheter till marknadsnivå. Som en konsekvens kan fackens tidningar – som redan genomgått flera stora nedskärningar – tvingas bort från området vid LO-borgen. ”Ett otroligt självsabotage”, säger en person med insyn i förhandlingarna.

”Mitt emellan arbetarna och kapitalismen finns Bantorget förvaltning.”

Så beskriver LO:s fastighetsbolag sig självt på sin hemsida. Uppgiften är att få medlemmarnas pengar att växa. Samtidigt slår man fast att man står bakom ”LO:s, arbetarnas och förbundens kamp för allas rättigheter på arbetsmarknaden”.

Flamman har tidigare berättat att företaget valt att hyra ut den anrika skollokalen Norra Latin till en internationell elitskola där en termin kostar över 100 000 kronor – samtidigt som studieförbundet ABF uttryckt intresse för att driva en skola i samma lokaler.

Nu står fastighetsbolaget inför ännu ett vägskäl. Flera av varandra oberoende källor berättar för Flamman att Bantorget förvaltning har fått i uppdrag att ta bort hyresrabatten för LO:s ”vänorganisationer”, med målet att få marknadsmässiga hyror. En av dessa är LO Mediehus – arbetarfackens egen tidningskoncern, som ensamt gör en stor del av den svenska arbetsmarknadsjournalistiken.

Stephen Lindholm, reporter på Kommunalarbetaren, säger till Flamman att man nu börjat förbereda sig på att hitta en ny lokal.

– LO har bestämt att de vill ha mer marknadsmässiga hyror, och har gett fastighetsbolaget i uppdrag att se till att avkastningen ökar. Då blir det ganska kraftiga hyreshöjningar, och då har LO Mediehus sagt att de är alldeles för stora. Vi har inte råd att betala dem, då ser vi oss om efter andra lokaler, säger han och fortsätter:

– Fastighetsbolaget har sänkt sina krav, men man har inte kommit ned till den nivå som mediehuset anser är rimlig. Några fortsatta samtal har inte förts sedan före sommaren.

En annan person med insyn i förhandlingarna riktar skarp kritik mot LO:s agerande:

– Det är väl en del av arbetarrörelsens marknadisering, som man från ett perspektiv kan förstå. Jag tycker inte heller att det nödvändigtvis är LO:s uppgift att ha låghyreslokaler mitt i stan för vem som helst. Men att rikta det mot det enda mediehuset som regelbundet granskar arbetsmarknadsfrågor, med väldigt duktiga journalister, är ju ett otroligt självsabotage.

Hon ser också kopplingar till Flammans tidigare granskning av Bantorget förvaltnings beslut att hyra ut åt elitskolan Stockholm international school – en skola som kostar minst 100 000 kronor per läsår och riktar sig till föräldrar som jobbar i internationella företag, i akademin och på ambassader.

– Det sticker ju i ögonen om LO Mediehus åker ut, medan en internationell skola ska in.

Andra anställda säger att frågan är känslig och vill inte låta sig citeras. Stephen Lindholm beskriver det som ett tufft vägval – lämna området vid LO-borgen eller skära ned på journalistiken.

– Det borde finnas ett värde för LO att ha mediehuset centralt i stan, det är nära till alla förbund, till olika maktcentra, och så vidare. Men är det så att fastighetsägarna inte är beredda att gå med på mediehusets önskemål så är det bättre att vi flyttar till billigare lokaler än skär ned på verksamheten.

Hur ser du på symbolvärdet i att fackföreningsrörelsens medier – som redan varit med om nedskärningar – tvingas flytta ut från rörelsens lokaler?

– Det viktiga är att det finns resurser till själva journalistiken. Ägarna sitter ju på lite dubbla stolar, vilket jag kan förstå. Det är inte orimligt att man som fastighetsägare vill få ut värde av sitt ägande.

– Men samtidigt kanske man måste ta hänsyn till att egen verksamhet inte har lika stora ekonomiska muskler som en extern hyresgäst. Så här får de bestämma vad som är viktigast.

Robert Jonsson, vd på LO Mediehus, bekräftar för Flamman att en hyreshöjning är på väg. Enligt honom pågår inga förhandlingar, trots att kontraktet är uppsagt och går ut i april 2023. Jonsson har redan tagit hjälp av en professionell hyresförmedlare för att få en bild av marknaden inför en eventuell flytt. Om fastighetsbolagets nuvarande förhandlingsbud står fast lär det bli så.

– Om vi inte kan komma fram till en lägre kostnadsökning än vi har sett så kommer vi att börja titta efter nya lokaler, det måste vi göra. Det är inte så långt till april, säger Jonsson.

De andra alternativen – att skära ned på redaktionerna eller begära mer pengar från fackförbunden som beställer tidningarna – ser han inte som aktuella.

Han säger att processen kring hyreshöjningen inleddes när LO Mediehus behövde bygga om lokalerna. Enligt Jonsson var man beredd att själva betala för den investeringen. Men i samma veva började Bantorget förvaltning tala om en generell hyreshöjning, för att komma närmare marknadsvärdet.

– Vi tror att LO:s uppdrag till fastighetsbolaget är att minska rabatten för vänorganisationer. Och det är inte jättesvårt att förstå att det måste gå ihop om man ska äga fastigheter, säger han och fortsätter:

– Men vi har ju haft hyresökningar hela tiden, uppräkningar med ett par procent. Vad det handlar om nu är en större nivåhöjning, ett kliv uppåt. Vi ska leva med det länge, och då ser jag inte att det är bra för verksamheten helt enkelt.

Vad tycker du om hela situationen?

– Det är beklagligt, framför allt att vi inte har kunnat göra någon renovering hittills. Det har lagts på is nu.

Robert Jonsson säger att hyreshöjningen läggs ovanpå andra kostnadsökningar, som redan har pressat fackförbundstidningarna.

– Det är svårt att hålla samma nivå på verksamheten. Vi har tvingats dra ned på utgivningen på flera av tidningarna genom åren. Samtidigt har vi ökat den digitala närvaron och läsningen. Men vi når inte lika många där som med en papperstidning.

Han betonar att han förstår situationens ”komplexitet” och att LO vill få så mycket avkastning som möjligt från sina fastigheter.

– Men man får bestämma sig. Är det viktigt att ha närliggande verksamhet i lokalerna eller vill man öka intäkterna? Det är vad det handlar om.

Anders Ivarsson, fastighetschef på Bantorget förvaltning, säger till Flamman att den lokal som fackpressen sitter i aldrig har varit tänkt som lokalförsörjning utanför marknadens logik, som exempelvis LO-borgen är. Enligt honom har målet alltid varit ökad avkastning, som i alla kommersiella fastighetsinvesteringar.

Andra säger att det skett en förflyttning över tid, från lokalförsörjningsperspektivet till marknadsperspektivet, men det stämmer alltså inte?

– Den diskussionen hör hemma hos LO och dess kanslichef. Men LO har definierat ett visst antal fastigheter som tillhörande kapitalförvaltningen. Man ska också komma ihåg att det här är medlemmarnas pengar. Ytterst är det strejkkassa man bygger med dem.

Så ni har inte fått något nytt uppdrag från LO?

– Nej. Sedan kan det finnas människor som levt i den här organisationen sedan början av 80-talet, och några upplever säkert att det är ett annat fokus i dag. Det kan jag inte svara på. Uppdraget nu är att vara en del av LO:s kapitalförvaltning, inte dess lokalförsörjning.

Trots det säger Anders Ivarsson att det i dag finns skillnader i hyresnivå mellan olika hyresgäster, alltså ett slags rabatt.

– Vi har sett skillnader. Vad de beror på kan bara våra företrädare svara på, men jag kan inte se det i några avtal, så nu försöker vi rätta till det vi tycker ser tokigt ut. Sedan är det klart att vissa organisationer kan tycka att det är stora höjningar. Men jag skulle säga att man ska kanske vara glad att man haft så pass schysst hyra under så lång tid tidigare, säger han och fortsätter:

– Det är också viktigt att det blir en rättvis behandling.  Varför ska vissa hyresgäster få något slags rabatt?

Han nekar också till att hyreshöjningen skulle ha börjat diskuteras i samband med frågan om ombyggnation. Enligt Berggren beror diskussionen helt enkelt på att avtalet löper ut och ska omförhandlas.

– Vad vi egentligen har tagit ställning till är det vi tycker är en felprissättning, och nu finns det möjlighet att justera den.

Hur ser du på att LO Mediehus kan tvingas flytta och redan har börjat skanna av övriga hyresmarknaden?

– Vi tycker alltid det är tråkigt om någon flyttar, men det är ett beslut som den organisationen måste ta. Vi gör allt vi kan för att få dialog och få dem kvar. Vi har gjort väldigt mycket och varit oerhört transparenta, mer än i en vanlig hyresförhandling, och det är väl ett slags särbehandling i sig. Vi har förklarat vilka direktiv vi har utifrån vår ledning och att vi behöver behandla alla rimligt lika. Då har vi hamnat i den här hyresnivån, som de tycker är väldigt hög.

LO:s egen ledning vänder sig emot beskrivningen från mediehusets vd, alltså att de måste välja mellan att ha närliggande verksamhet i sina lokaler eller öka sina hyresintäkter. LO:s pressekreterare Jens Lundberg skriver i ett mejl till Flamman att farhågan om en flytt är ”en ganska hård vinkel”, eftersom hyresförhandlingarna inte är klara ännu.

Men vd Robert Jonsson säger att förhandlingarna står stilla, att det nuvarande budet kommer att leda till nedskärningar, flytt eller prishöjning, att flytt är troligast och att han redan tagit kontakt med en hyresförmedlare?

– Att det kommer bli en hyreshöjning är som sagt givet och det är ju naturligt att mediehuset då måste se över sin kostnadsbild. Det är naturligt för alla LO:s bolag, säger Jens Lundberg.

Enligt honom har frågan inte tagits upp av LO:s styrelse alls.

Nedskärningar i fackförbundspress

När LO:s planer på att grunda ett mediehus presenterades 2012 var reaktionerna huvudsakligen positiva. Men Liv Beckström, dåvarande chefredaktör för Kommunal-arbetaren, sade till tidningen Journalisten att det i förlängningen kan leda till att fackens kommunikationsenheter prioriteras högre än deras tidningar. ”Man kan komma för långt från ägarna och bli mindre relevant, man blir bara en kostnad en gång om året”, sade hon då.

Tio år efter sammanslagningen rapporterade Journalisten att var tredje fackförbundstidning fått färre anställda sedan 2017. Samtidigt hade kommunik-atörerna blivit fler på vart fjärde förbund.

Ledare 14 oktober, 2025

Fredspriset är en tröstpokal åt Trump

María Corina Machado deltar i en protest mot Venezuelas regering i Caracas den 9 januari. Foto: Ariana Cubillos/AP.

María Corina Machado är en typisk fredspristagare från kalla krigets dagar. Men att hon valdes just i år kan bara förstås som en eftergift till Donald Trump.

Inför utdelningen av Nobels fredspris förra fredagen var den stora frågan hur den norska kommittén skulle hantera Donald Trump. Skulle han mot förmodan själv få priset efter att ha förhandlat fram eldupphör i Gaza? Och om inte, hur skulle kommittén hantera hans ilska? I media lät det som att Norge förberedde sig på en amerikansk amfibieinvasion.

Det visade sig att man hanterade problemet på smidigast möjliga sätt: genom att ge det till en person som Trump omöjligen kan kritisera. María Corina Machado är en ledare för den venezolanska högeroppositionen. På ett sätt är hon en klassisk pristagare: en person som kämpar för demokrati mot en auktoritär regering, ett slags karibisk Solsjenitsyn – det är en Nobelvinnare som hämtad ur kalla krigets dagar. Men tittar man närmare finns det inte mycket mer än så att hänga i granen.

Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten.

Till vänster påstås ibland att Machado tillhör den venezolanska extremhögern, men det stämmer inte – hon är från en välbärgad stålmagnatsfamilj och företräder den traditionella eliten. Men epitetet ”järnladyn” säger ändå något om hennes åsikter – liksom det faktum att hon har hyllat högerextrema amerikanska ledare som Brasiliens nyligen fängelsedömde ex-president Jair Bolsonaro, El Salvadors auktoritära fängelseföreståndare Nayib Bukele, och, framför allt, Donald Trump.

Hon har välkomnat USA:s utomrättsliga bombningar av venezolanska fartyg som man utan konkreta bevis anklagar för drogsmuggling. Hittills har man dödat minst 21 personer. Eftersom attackerna har setts som en förberedelse för en militär invasion av Venezuela, har många antagit att även Machado är för en sådan. Det finns fog för det.

Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten. Hon har till och med försökt få Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att bistå med det, vars regering hon stödjer till den grad att hon lovat att flytta Venezuelas ambassad till Jerusalem om hon kommer till makten. Referenser till FN:s Responsibility to protect-princip indikerar att hon vill se en lösning liknande den i Libyen 2011 för sitt hemland. Endast det trovärdiga hotet om militär intervention kan åstadkomma förändring, enligt henne.

Sedan förra årets presidentval, som Maduro vann med hjälp av utbrett valfusk, har dessa krav intensifierats. Strax efter att Trump återvaldes sade Machado att ett regimskifte i Venezuela skulle vara en ”enorm utrikespolitisk seger” för honom. Hon har nyligen upprepat den bisarra talepunkten att han ska ha ”avslutat åtta krig”. Kanske en anledning att starta ett nytt?

Läs mer

Inget av detta diskvalificerar henne från fredspriset – i jämförelse med tidigare mottagare som Henry Kissinger och Menachem Begin är Machado en fredsduva personifierad, då hon än så länge inte har blod på händerna. Men hon är inte en okontroversiell figur av typen Malala Yousafzai, som alla kan ställa sig bakom. Det är uppenbart att valet av Machado har mer med Trump att göra än vad Nobelkommittén erkänner. För varför valde man henne just detta år? Priset delas vanligen ut till någon som varit i ropet eller uträttat något under det gångna året. Presidentvalet i Venezuela var 2024 – ett pris till oppositionen det året hade varit logiskt. I år har landet enbart figurerat i internationella medier när USA deporterat påstådda gängmedlemmar eller bombat privata båtar i Karibien. Det vill säga när Trump tvingat upp frågan på agendan.

Det yttersta beviset för att det hela har mer med Trump att göra än något annat kom från Machado själv. I sitt tacktal tillägnade hon priset Venezuelas folk och – Donald Trump.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 oktober, 2025

Ann Heberlein: Nu är det högern som är lättkränkt

Biskopen i Lund tyckte att Ann Heberlein passade bättre som opinionsbildare än präst. Foto: Lisa Mattisson.

Hon har varit islamkritiker och SD-moderat. Nu vill hon lära sig arabiska och se krafttag mot växande klyftor. Har livet fått henne att mjukna? Flamman träffade Ann Heberlein.

Ann Heberlein är född en dag före mig samma år, men har redan hunnit göra en klassresa, ge ut åtta böcker, behandlat och levt med psykisk ohälsa, blivit mamma tidigt och avverkat många fler karlar än jag. Dessutom har hon gjort en vända hos Moderaterna, fått uppleva hur det är att vara kulturens älskling för att sedan kastas på soptippen inför allas åsyn.

Ann Heberlein möter mig i dörren i Timbro förlags lokaler med stadig blick och ett öppet leende. ”Ett stiligt fruntimmer”, tänker jag direkt. Brun kashmirkofta, matchande högskaftade stövlar och ett bärnstenshjärta i halsgropen. En första spänning släpper. Jag har just läst ut hennes nya bok Moraliskt kapital och känner mig mörbultad. Inför intervjun har jag undrat om all stryk hon fått från oss i vänstern och media för sina utspel om våldtäktskulturer och om offermentalitet hos minoriteter, kan ha gjort henne tillknäppt och hårdhudad. Men hon är på gott humör.

Vi visas in i ett rum som däremot exakt motsvarar min bild av Timbro. Fluffig heltäckningsmatta och generiskt ljusa designfåtöljer.

I Moraliskt kapital, en titel med tydlig referens till sociologen Pierre Bourdieus kulturella kapital, hånas vänstern förväntat för prussilusskig nobelgröt och slagordstygpåsar. Samtidigt är jag inte alls så säker på att boken kommer utlösa extas på Kvartals och Bulletins redaktioner heller. Porträttet av dagens höger är inte milt. Under min läsning har känslorna åkt bergochdalbana mellan kränkthet och nöjd häpnad.

Vad var det du behövde få ur dig med den här boken?

– Nu är jag för första gången på ganska många år helt fri från lojaliteter. Jag jobbade för Moderaterna några år och det var fasansfullt på många sätt. En av de värsta sakerna var att jag var tvungen att binda upp mig till ett partis logik. Det fanns mycket där som skavde.

Det hon noterade under den perioden var hur moral hade blivit allt viktigare i debatten. En identitetsmarkör, enligt Ann Heberlein. För att förstå det sökte hon sig till Pierre Bourdieu, med hans idéer om hur en individ kan uppnå status genom bildning och kulturella nätverk. Men den här gången genom att ha rätt emojier i Bluesky-presentationen snarare än att doktorera på Balzac.

– Min pappa jobbade på APL-fabriken i Malmö och mamma var vårdbiträde och dagmamma, så jag är uppväxt i arbetarklassen. På det viset blev jag uppmärksam på olika markörer. Jag vågade inte säga något på seminarierna på flera terminer.

Skammen att andra skulle höra hennes klassbakgrund var för stor. För att passera som medelklass behövde hon först tukta den breda skånskan. Jag ber henne demonstrera skillnaden på bonnig och bildad skånska, men hör ingen.

STockholm Ann Heberlein Flamman

– Det ekonomiska och det kulturella kapitalet är lätt, det fattar alla. Men sedan har jag upplevt att de uppfattningar man ansluter till har blivit allt viktigare för ens status.

Så nämner hon ordet som ger oss inom vänstern spader. Woke. Vilket blir en nyttig påminnelse om att jag inte är ute på väninnemys, utan att jag sitter med personen som 2019–2024 arbetat nära ett av Sveriges drygaste kommunalråd, moderaten och flyktingdumparen Christian Sonesson – numera åtalad för grovt tjänstefel, efter att ha vägrat ta emot en syrisk flyktingfamilj. Jag avbryter och säger att vi kan prata om det senare och ber henne om exempel på när moral lönat sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 13 oktober, 2025

Greta-hatet har blivit regeringsstrategi

Greta Thunberg och aktivister från Global sumud-flottiljen anländer till Arlanda med flyg från Aten den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Näthatet mot alla som engagerar sig mot folkmordet i Gaza ser spontant ut, men kommer från högsta ort. Det är ett nytt politiskt språk – där medmänsklighet ses som ett hot, och där gränsen mellan ministrar och kommentarsfält suddas ut.

Det är lätt att hypnotiseras av hatet mot Greta Thunberg som exploderat på nätet efter flottiljens försök att nå Gaza. Själva styrkan i illviljan – som spänner från att Thunberg är ett kalkylerande kulturbarn och selfiedrottning som på något vis tjänar pengar på aktionen till att hon är ömkansvärd, psykiskt sjuk och borde tvångsvårdas – framstår som en gåta jag vill lösa. Så jag följer de mest hatiska kommentarerna utan att finna svar. I stället finner jag små damer i Skövde som vanligtvis postar födelsedagshjärtan och uppmaningar om att tänka på småfåglarna vintertid. 

Först när jag riktar blicken mot regeringen klarnar bilden. Den vanligaste kommentaren är att Thunberg och de andra svenskarna ”faktiskt får skylla sig själva eftersom de struntade i UD:s rekommendationer”. Och detta har inte damen i Skövde kommit på själv. Det är ett eko av Ulf Kristerssons ord: ”Vi tycker det är väldigt dumt att göra det”. Upprepat tusen gånger framstår budskapet till slut som sunt förnuft, som om det gäller sen gammalt. 

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza

Så är det inte. Det politiska minnet är förödande kort: År 2010 seglade en annan flottilj av aktivister till Gaza i syfte att bryta blockaden. Även då hade vi en borgerlig regering. Även då greps aktivisterna. Skillnaderna var att nöden i Gaza då inte var lika förtvivlad och att den svenska talespersonen den gången var en hetlevrad medelålders religionsvetare i läderbyxor. Den svenska regeringens svar? Statsminister Fredrik Reinfeldt kallade Israels agerande för ”ett oacceptabelt övervåld, dessutom på internationellt vatten”. Utrikesminister Carl Bildt flög själv till Istanbul för att ta emot svenskarna, personligen försäkra sig om deras hälsa, lyssna på deras berättelser och i barska ordalag utkräva svar från Israel.

Det finns ingenting normalt med det vi nu ser från svenska regeringen. I varje uttalande finns ett nålstick mot de svenska medborgare som deltog i flottiljen. Utrikesministern klagade på att UD fått tusentals mejl och att jourtelefonen överbelastats så att ”man riskerar hälsan hos svenskar som helt oförskyllt blivit nödställda”. Notera ”helt oförskyllt” – till skillnad, alltså, mot deltagarna i flottiljen. Ministrarna undviker raka anklagelser, eftersom de saknar argument för att påstå att flottiljen styrdes av terrorister, eller att deltagarna är antisemiter. Sådant skulle kunna bemötas. Därav försåtligheten, de hala bisatserna.

Det gäller inte enbart flottiljen. Ett systematiskt misstänkliggörande riktas nu mot den rörelse som kallas ”propalestinsk” men som i ett rimligare samhällsklimat hade beskrivits som en proteströrelse mot folkmord. Ett centralt verktyg är den påstådda rädslan från makthavarna. Carl-Oskar Bohlin kan rimligen inte ha varit rädd när han förföljdes av demonstranter – då hade han larmat polis eller smitit in på en restaurang. Ännu mer osannolikt förefaller det att den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Rashid Farivar blev rädd för mamman med palestinasjal vid förskolehämtningen. Rädslan är instrumentell, ett sätt att framställa rörelsen som farlig.

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza. De kommentarsfältherrar av båda kön som skäller och hånar är inte så fritänkande som de själva tror – de svarar på signaler ovanifrån. Kampanjen orkestreras ”från högsta ort”, som det brukar heta i spionthrillers, det vill säga delvis från självaste Rosenbad, av ministrar som läraktigt kopierat högerextremisternas metod att så tusen misstankar hellre än att komma med en rak anklagelse, att posta filmer på sociala medier hellre än att polisanmäla. 

Läs mer

Under inga omständigheter får vi låta oss förledas att tro att detta är normalt. Att inte säga pip när främmande makt griper en svensk parlamentariker på internationellt vatten är inte alls normalt, inte det minsta statsmannamässigt och ingår inte i svensk politisk tradition. Det är tvärtom extremt ur varje jämförelsepunkt. 

Om den här normaliseringen fortsätter måste snart regeringen, för tydlighetens skull, förse varje monument över Raoul Wallenberg med en prydlig asterisk och upplysningen ”Det var väldigt dumt gjort”. Eller kanske ”Man har faktiskt ett egenansvar”. Wallenberg blev nämligen tillsagd av UD att lämna Budapest gott och väl två veckor innan han försvann för alltid.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 oktober, 2025

Jenny Andersson: Att protestera mot folkmord är inte att underblåsa antisemitism

I Fokus anklagar statsvetaren Sten Widmalm 2 700 forskare för att underblåsa antisemitism och ”spä på hatet”. Men att agera mot folkmord är inte hat – det är en samvetshandling.

Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, anklagar 2 700 forskare för att spä på hatet mot judar i tidskriften Fokus. 

Widmalm menar att alla de forskare som under det sista halvåret skrivit under ”Uppsala declaration of conscientious objection”, ett upprop som protesterar mot Israels pågående folkmord i Gaza, ”syftar till att öka hatet” och underblåser antisemitismen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 oktober, 2025

Han utmanar Jallow om riksdagen – hård match i Malmövänstern

Utmanare. Morgan Svensson kandiderar till riksdagen för Malmö. Foto: Privat.

Riksdagsledamoten Malcolm Momodou Jallow (V) från Malmö gick nyligen ut med att han ställer upp i ännu ett val. Men han utmanas av Morgan Svensson – V Malmös tidigare ordförande, som föreläser ”land och rike runt” för byggarbetare, och vill ta knegarvardagen in i plenisalen.

– Jag har fått frågan förut, men nu passar det mig bättre rent familjemässigt. Det är så klart ett åtagande om man skulle bli vald, att vara borta mycket i Stockholm och så, men min 14-åring är inte heller lika sugen på att hänga med pappa längre. Det går att pussla ihop.

På Facebook meddelade Morgan Svensson, tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Malmö i sju år, nyligen att han kommer att kandidera till riksdagen. I dag sitter han i partiets valberedning, och i regionfullmäktige, men är framför allt aktiv inom Byggnadsarbetarförbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 11 oktober, 2025

Göran Rosenberg: Jag vet allt om skadliga utopier

På Bokmässan i Göteborg lanserar Göran Rosenberg sin nya bok ”I lögnernas tid”. Foto: Leonidas Aretakis.

”I lögnens tid” är en uppgörelse med samtidens språkförbistring, och hat. Mellanösternkännaren och författaren Bitte Hammargren har träffat Göran Rosenberg.

När vi ses vill jag börja med att tala om dystopierna i hans nya bok. Där skriver han om populism, Trump, Putin, den nya världsoordningen där makt är rätt och om asociala medier som kan förstöra en människas rykte på en kvart.

Göran Rosenberg svarar att han inte är säker på om dystopierna är utopins motsats. Men någon hållbar utopi kan han inte finna i dag. Han har själv haft faser i livet där han trott på dem. Under några korta år i barndomen var sionismen en sådan utopi, som han snart skulle bli djupt besviken på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 10 oktober, 2025

Regeringens uranplaner hotar Storsjön – och demokratin

Storsjön hotas av kortsiktiga gruvetableringar, menar skribenterna. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Regeringens avsikt att tillåta uranbrytning i alunskiffer runt Storsjön hotar både vattentäkter, produktiva skogs- och jordbruksmarker – och demokratin.

Prospekteringen efter kritiska metaller i området har pågått länge. Ett av bolagen, det australiensiska Aura Energy, har under åratal sökt metaller i markerna. När priserna föll och uranbrytning förbjöds i Sverige 2018 lämnade bolaget efter sig läckande borrhål och skrot. Året därpå stämde de svenska staten på 17 miljarder kronor för uteblivna intäkter.

Nu, i takt med ökad digitalisering, AI:s framväxt och energiomställningen, har intresset för uran och andra metaller åter ökat. Redan i dag är över 50 000 hektar runt Storsjön inmutade för prospektering – en yta som växer i takt med nya ansökningar.

När den nuvarande regeringen tillträdde flyttades miljöfrågorna till Näringsdepartementet. Kärnkraften har utpekats som lösningen på framtidens energibehov, och regeringen menar att nya gruvetableringar krävs för att utvinna uran i Sverige. Lagändringar som åter tillåter uranbrytning planeras träda i kraft i januari 2026.

När frågan låg ute på remiss bjöds gruvbolagen Aura Energy och Mawson Gold in för att yttra sig. I sina utlåtanden föreslog de att det kommunala vetot skulle begränsas eller tas bort helt. Regeringen har varit otydlig om sina avsikter: miljöministern har antytt att vetot kan avskaffas, medan näringsministern säger att det ska vara kvar. I juli kom dock en promemoria där regeringen föreslår att uranbrytning ska klassas som ”kärnteknisk verksamhet” i stället för ”kärnteknisk anläggning” – ett språkligt skifte som i praktiken kringgår det kommunala vetot och går gruvbolagen till mötes.

Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet.

För att ytterligare påskynda gruvetableringar har regeringen inrättat ett ”accelerationskontor” som ska korta tillståndsprocesserna. Samtidigt arbetas det för förändrade miljöregler på bekostnad av miljöhänsyn, och regeringen har lagt fram förslag om att lägga ned mark- och miljödomstolarna. Allmänhetens insyn i så kallade ”nettonollprojekt” föreslås också minska, en tydlig inskränkning av offentlighetsprincipen och därmed av demokratin.

Aura Energy har nu ansökt om bearbetningskoncession i Oviken, invid Storsjön. Området består av alunskiffer, och både Storsjön och Näkten – två viktiga vattentäkter – ligger i direkt anslutning. Över 50 000 hushåll får sitt dricksvatten från Storsjön.

Erfarenheten av brytning i alunskiffer är mycket begränsad. Där det har skett har konsekvenserna blivit förödande. Ranstadgruvan i Sverige och Talvivaara i Finland är två exempel där mark och vatten förstörts under oöverskådlig tid. Det finns i dag ingen beprövad metod som gör brytning i alunskiffer säker.

Trots detta vill regeringen jämställa alunskiffer med andra malmer. SGU:s generaldirektör Anette Madsen har i en radiointervju sagt att det vore bra med en gruva i Oviken, och att ”metallerna ligger där de ligger” – och därför måste miljöhänsynen prioriteras ned. Det är anmärkningsvärt och oroväckande.

Kommunerna runt Storsjön har gått samman och, med starkt folkligt stöd, sagt nej till gruvplanerna. De menar att brytning i alunskiffer innebär för stora risker för vatten och ekosystem. Kommunalråden har upprepade gånger bjudit in miljö- och näringsministern till dialog – utan svar. Regeringen har valt att ignorera inbjudningarna.

Samtidigt pågår ett nära samarbete mellan regeringen och internationella exploateringsbolag. Lobbyismen växer, medan lokala politiker och medborgare marginaliseras. Regeringens politik innebär inskränkningar i det kommunala vetot, minskad insyn genom ökad sekretess och beslut i slutna rum – ofta med utländska bolag som motpart. Att ingen av regeringens 24 ministrar bor i Norrland gör inte saken bättre: de kommuner som berörs direkt får allt svårare att påverka beslut som rör deras egen framtid.

Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet. Exploateringen skulle förstöra en i dag levande och fungerande bygd under oöverskådlig tid. Med dagens regelverk skulle staten inte ens äga råvarorna som bryts – de skulle säljas på världsmarknaden och i praktiken behöva köpas tillbaka.

Läs mer

Detta är inte grön omställning.

Det är inte demokrati.

Det är kortsiktig exploatering och girighet.

Vi kräver att regeringen stoppar planerna på gruvdrift i Storsjöbygden och respekterar det kommunala självstyret, den lokala demokratin och framtida generationers rätt till rent vatten och fungerande ekosystem.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 10 oktober, 2025

Global Scaffolders toppen av isberget: ”Samma jävla skit”

Stålverket Stegra under uppbyggnad i Boden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Byggnads stämde nyligen ställningsbolaget Global Scaffolders på över 100 miljoner. Men fackliga utredare och småföretagare, som försöker hålla ställningarna i en allt rangligare bransch, ser hur alltför många vinner på systematiskt fusk för att något ska ändras under fasaden.

– Jag bryr mig inte om pengarna. Det enda jag vill är att den här personen inte ska få sätta sin fot i Sverige överhuvudtaget, berättar Jari Viitakangas sammanbitet.

Han låter frustrerad, och ursäktar sin ”inte jätteformella språkliga profil”. Det är fem år sedan han tog av sig ombudsmanshjälmen, och började granska byggställningsföretag på heltid åt Byggnadsarbetarförbundet. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 09 oktober, 2025

Fler vattenmeloner, färre Meloni

Demonstrationerna passerade klassiska monument i Rom, där vi annars är vana att se turister. Foto: Ana Gilmet.

Något har hänt i Italien. Under helgens demonstration i Rom samlades över två miljoner människor för att protestera mot kriget i Gaza.

Vi möts upp vid bilen klockan fem på morgonen på Piazzale Loreto i Milano, platsen där Mussolinis kropp en gång hängdes upp. I går myllrade den enorma rondellen av människor, nu står allt stilla. Vi börjar den sex timmar långa resan till Rom för att delta i den nationella demonstrationen mot folkmordet i Palestina. Meloni har lämnat huvudstaden; hon är på väg till Assisi för att hålla ett tal.

Vid motorvägsinfarten till Rom stoppas vi av polisen och tvingas köra in på en park. Flera poliser bär civilkläder, en har en t-shirt med texten I love NYPD. Det är soligt och vi slår oss ned i gräset. Vi är hundratals, och folk sitter i grupper och spelar italiensk dub på högtalare. Efter 40 minuter av att vänta, köra runt och få våra väskor kollade deklarerar en trött polis: ”Ni har blivit kontrollerade.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 09 oktober, 2025

Kjell Rautio: Socialdemokraterna är inte värda min röst längre

Den som vill ha en ny riktning för Sverige bör inte rösta på Socialdemokraterna, skriver den fackliga utredaren Kjell Rautio. Foto: Christine Olsson/TT.

Efter 50 år som socialdemokrat sade jag i våras upp medlemskapet. Ett parti som tillåter välfärdslobbyism är inte värt mitt engagemang – eller min röst i nästa val.

Efter den senaste S-kongressen i Göteborg sade jag upp mitt partimedlemskap i det socialdemokratiska partiet. Droppen var nog när kongressombuden inte orkade dra en tydlig gräns mot att ledande partiföreträdare inte ska tillåtas exploatera det kollektiva förtroendekapitalet, som partimedlemmar sliter ihop vid dörrknackningar och torgmöten, genom att ta uppdrag år lobbyföretag med hemliga kunder. Men mitt beslut är mer sammansatt än så och har dessutom vuxit fram under en lång tid.

Under 1980- och 1990-talet fjärmade sig S-ledningen steg för steg från den jämlikhetsinriktade reformpolitik som tände mitt politiska engagemang i slutet av 1970-talet. Efter modet på Olof Palme har socialdemokratin successivt tömts på de jämlikhetsambitioner som låg bakom grundandet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)