Inrikes/Nyheter 20 augusti, 2022

När arbetarklassen och medelklassen blev ett löntagarkollektiv

Medelklassen framställs ofta som en bortskämd och löjlig motpol till arbetarklassen. Men det var alliansen dem emellan som byggde världens mest framgångsrika välfärdsstat.

Under 1900-talet byggdes den svenska välfärdsstaten, en konstruktion vars idé var att skapa grundtrygghet för alla. Detta sociala skydd har starkt bidragit till att ranka Sverige som ett av de bästa länderna att leva i, med högt Human Development Index (HDI), där målet har varit frihet och trygghet. Arbetarklassen har ofta framhävts som den viktigaste kraften bakom välfärdsbygget, men historien är mer komplex än så. Det som särskiljer Sverige från många andra länder är hur medelklassen blev involverad i välfärdsbygget. I de flesta andra länder har medelklassen ofta fungerat som en konservativ motpol till arbetarklassen. I Sverige slöts dock en allians mellan arbetarklass och medelklass, som skulle visa sig vara avgörande för välfärdens framväxt. Hur skapades detta samhällskontrakt mellan löntagarna?

Under början av 1900-talet var det småborgare, med egna affärsrörelser, som man främst benämnde som medelklass. Visst fanns det tjänstemän men de var betydligt färre än i dag, och hade rollen som arbetsgivarnas högra hand och förtroendemän. De hade en högre status än arbetarna och kände i regel en starkare lojalitet med arbetsgivarna än med arbetarna. I takt med att arbetarrörelsen mobiliserade starkt på ena kanten under 1900-talets första decennier och kapitalet expanderade på den andra, började denna medelklass också känna sig trängd. Sekelskiftets medelklass, affärsidkare som tjänstemän, var ofta konservativa och de såg hur den fria marknaden ledde till att mindre aktörer och familjeföretag konkurrerades ut. Ett klassiskt exempel på detta är hur de stora handelsaktörerna EPA och Konsum gjorde det svårt för småföretagare att få det att gå runt. Därtill kämpade fackföreningarna för höjda löner och kortare arbetstid, vilket allmänt bidrog till höjda arbetskraftskostnader.

Tiden var inte på den äldre medelklassens sida, som i stället fick det allt tuffare. Kampen mellan arbete och kapital skulle komma att accentueras under 1900-talet. Under 1930-talet var det många i denna grupp som också vände sig till reaktionära och nazistiska rörelser, som både var negativt inställda till storkapitalet och arbetarrörelsen. Flera konservativa tänkare tog också här till orda och kämpade för att bevara den svenska medelklassen. Statsvetaren Elis Håstad skriver i En aktiv medelklasspolitik från 1940-talet att samhället inte längre värdesatte medelklassens individualism, utan att det föredrog den grå kollektivismen. När masskulturen bredde ut sig försvann egenheterna och karaktärsrikedomen hos medelklassen. Den konservative författaren Waldemar Hammenhög skrev på 1940-talet boken Medelklassens trångmål. Han menade att mellan 1920 och 1940 hade medelklassens läge försämrats avsevärt och ställde sig extra kritisk till den judiska invandringen. Han menade att de inte ville bli kroppsarbetare utan i stället tog medelklassens arbeten. Judiska flyktingar var överflödiga och direkt fördärvliga, bland annat då de konkurrerade ut den svenska medelklassen. Hammenhög skrev i sin bok: ”Enligt en färsk tidningsuppgift finns nu cirka 25 000 stycken främlingar inom landets gränser. Ur medelklassen synpunkt är detta 25 000 stycken för många”.

Det tidiga folkhemmets framsteg hade i synnerhet gynnat de fattigaste och arbetarklassen. Flera förmåner var initialt behovsprövade som till exempel barnbidraget. Gratis skolmåltider och skolböcker utgick till de fattigare men inte till medelklassen. Arbetarrörelsen kämpade vidare för ytterligare förbättringar och här såg den äldre medelklassen hur arbetarklassen faktiskt började flåsa dem i nacken. Livslönerna för tjänstemän med högre utbildning, något de hade finansierat helt själva, var inte långt ifrån arbetarnas livslön. Sociologen Torgny T:son Segerstedt hävdade i sin studie Människan i industrisamhället från 1952 att ”den gamla medelklassen visar missmod och i större utsträckning har [från arbetarna] övertagit rollen att vara en missgynnad samhällsklass”.

Det blev också tuffare att driva småföretag. Sociologen Göran Therborn har konstaterat att andelen småföretagare kulminerade runt 1940 och att det skedde en kraftig och snabb minskning av småföretagare efter 1950. I stället växte storföretag som Atlas Copco, ASEA och SKF. Hjälpta av den rådande näringslivspolitiken och subventioner för större företag, kunde de anställa många, dra nytta av stordriftsfördelar samt var konkurrenskraftiga på en internationell marknad. Den offentliga sektorn växte den med och även där behövdes tjänstemän – under 1940-talet började innebörden i begreppet medelklass att sakta ändras. Från att ha varit en småborglig affärsidkare var det i stället en tjänsteman i privat eller offentlig sektor som blev medelklassens galjonsfigur.

Tjänstemannayrket hade dock förändrats, med kontorens förändring som det kanske tydligaste exemplet. Tidigare hade kontoren varit små, arbetsdelningen hade varit begränsad och de mekaniska hjälpmedlen obetydliga. Detta innebar att arbetet var friare för den enskilda tjänstemannen. Över tid skulle framgångsrika företag växa, man behövde nya avdelningar för personalfrågor, export, reklam, och så vidare. Det kom också en rad innovationer som effektiviserade tjänstemannens arbete, som telefonen, skrivmaskinen och räknemaskinen. Detta innebar specialisering och även en ökad utbytbarhet bland tjänstemännen. I många fall förändrades deras arbete på ett sådant sätt att det minskade avståndet till industriarbetaren. I boken Tjänstemannakåren i det moderna samhället som publicerades 1951, står det att samtidigt som tjänstemannaarbete blivit en massföreteelse, hade tjänstemännen gått från att ha varit ”förtroendemän” till att bli löntagare med vissa särskilda funktioner.

Tjänstemännens nya roll uppmärksammades också internationellt. Den amerikanska författaren Upton Sinclair myntade i boken Brass Check: A Study of American Journalism begreppet white collar worker (vitskjorta) i kontrast till blue collar worker (blåställ). Sinclair ville visa att vitskjortorna var lika exploaterade som den klassiska arbetarklassen och skrev:

”Det är ett faktum som varje facklig arbetare är bekant med, att hans mest bittra fiender är småaktiga underhuggare i näringslivet, de fattiga kontors-kontorister, som ofta var värst exploaterade inom proletariatet, men, eftersom de får bära en vit krage och arbetar på kontoret med chefen, anser sig vara medlemmar av kapitalistklassen.”

Det hade länge funnits en antagonism mellan medelklassen och arbetarklassen, men nu när medelklassen svällde och deras arbete med blev allt mer rutinmässigt, kom en gryende insikt om att de själva också var arbetare. Man kan säga att i takt med att storföretagen växte, växte också klassmedvetandet hos medelklassen.

löntagare håll ihop

Socialdemokratisk valaffisch.

Om medelklassen tidigare hade betraktat arbetarrörelsen som fienden, började man nu snegla ditåt för inspiration. 1932 bildades Daco (De anställdas centralorganisation) som en fackförening för tjänstemän i privat sektor och 1937 bildades TCO. 1943 bildades Syaco (Sveriges yngre akademikers centralorganisation) som en föregångare till Saco. Tillsammans med förändrade arbetsförhållanden hade också arbetslöshetskrisen, på 1930-talet skickat chockvågor genom medelklassen. Det stod klart att även tjänstemän kunde förlora arbetet. I många andra länder bestod antalet småföretagare, där statens näringslivspolitik inte var lika explicit inriktad på storföretagen. Den offentliga sektorn som anställde många tjänstemän var heller inte lika stor i andra industrialiserade länder. Sverige hade också en exceptionellt stark arbetarrörelse, vilket både hotade och inspirerade medelklassen. Tjänstemännen förstod att de kunde tjäna på att organisera sig och kämpa som arbetarfacken gjorde.

Denna förändring av arbetsmarknaden gick inte politikerna förbi. I synnerhet var det Socialdemokraterna som ändrade kurs. Från att ha inriktat sig på arbetare och småbönder, blev nu den nya väljarbasen en allians mellan arbetare och tjänstemän. Statsministern Tage Erlander behövde under sin regeringstid (1946–1969) ett brett socialt stöd för reformpolitiken. Han vann också debatten om inkomsttryggheten tack vare stöd från tjänstemännen. Erlander och Olof Palme formulerade en vision om att samhället skulle ta ansvar för alla människors grundläggande trygghet. Man menade att samhället inte hade råd att inte vara solidariskt med medelklassen. Från att ha talat om arbetare och arbetarklassen gick man sömlöst över till att prata om ”löntagarna”, som inkluderade både arbetar- och medelklassen. Nu utvecklade man också de första medelklasstillvända reformerna och här blev inkomstbortfallsprincipen central. I stället för en enhetlig ersättning som skulle vara lika för alla och oberoende av den tidigare inkomsten, skulle de flesta medborgare få 65 procent av lönen vid exempelvis sjukdom, en procentsats som även skulle komma att stiga över tid. Det nya pensionssystem som infördes 1960, och byggde på att man hade arbetat i 30 år och att de 15 bästa åren var bestämmande för ens pension, gynnade medelklassen.

Det nya samhällskontraktet om rättigheter och skyldigheter i samhällslivet blev tydligt för medelklassen på ett nytt sätt. Man såg sig inte bara som skattebetalare som subventionerade de fattiga, utan hade själva ett intresse av att välfärden fanns och fungerade. På det här sättet formulerades ett nytt svenskt samhällskontrakt där även medelklassen, till skillnad från i många andra länder, fick ta del av välfärden. Detta skapade också ett starkt stöd hos medelklassen för välfärdsstaten, vilket möjliggjorde dess vidare utbyggnad.

Den amerikanske historikern Peter Baldwin skriver i The politics of social solidarity att genom att gå från behovsprövad till allmän välfärd, det vill säga att även inkludera den breda medelklassen som betalade mycket i skatt, byggde man en ny typ av solidaritet. Den universella utformningen av den skandinaviska välfärdsstaten skiljde den också från de två andra huvudsakliga modellerna: den liberala i de anglosaxiska länderna och den konservativa på den europeiska kontinenten. Arbetarklassen i de flesta industrialiserade länder hade under 1900-talet arbetat ganska lika och eftersträvade i stort sett samma saker. Den stora skillnaden låg i hur medelklassen agerade i olika länder.

I stället för att ha en medelklass och arbetarklass som upplevde varandra som fiender, hade den ekonomiska utvecklingen tillsammans med den ekonomiska politiken och socialpolitiken samt tjänstemannafacken skapat en löntagarallians som både stöttade och drog nytta av den växande välfärdsstaten.

Denna allians är viktig än i dag. Varken medelklassen eller arbetarklassen kan köpa sig ur systemet, vilket överklassen kan. Alla löntagargrupper är beroende av en välbemannad barnomsorg, farbara vägar och ett fungerande pensionssystem. Det är dock väldigt lätt att i politisk retorik ställa dessa grupper mot varandra. Arbetarklassen eller folk som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden porträtteras emellanåt som dumma, lata eller rent av som parasiter. Medelklassen i sin tur framställs ofta som priviligierade, ignoranta livsstilstöntar. Det har nästan varit för lätt att slå split mellan dessa grupper, som i välfärdsfrågor är så beroende av varandra. Tilliten inom löntagarkollektivet har varit central för att bygga upp välfärden och är fortfarande central för dess överlevnad.

Lovisa Broström är lektor i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet och kommer i höst ut med boken Medelklassen: 200 år i klassamhällets mitt.

Kommentar/Kultur 17 juni, 2025

Paulina Sokolow: Irans kvinnor befrias inte av rosa bomber

Bilder av Israel som ett land för frigjorda kvinnor är en seglivad nationell myt. Foto: Skärmdump, Ronen Zvulun/AP.

”Kvinna, liv, frihet”, dundrade Netanyahu till det iranska folket samma morgon som bomberna regnade över Teheran i fredags. Men med tanke på fascistpacket han styr med är han knappast någon kvinnornas beskyddare.

En grupp unga, välväxta kvinnor i höga stövlar, tajts och hårsvall står i formation och struttar runt i en synkroniserad bensparkardans à la Beyoncé. Jag fattar att det mobilen visar är AI-slask, generisk mjukporr. Ändå stannar jag upp och kollar klart. Den som delat filmen är en gammal bekant som på instagram de senaste 20 månaderna varvat bilder från familjehögtider och karriärframgångar med klipp av morska IDF-soldater, hejarop till Israels eurovision-sångerska och kampanjer om att släppa gisslan.

Undertexten till dansvideon som fångar min uppmärksamhet. ”Befria Iran. Kvinna, liv, frihet. Rädda Israel.” Det kurdiska slagordet jin, jiyan, azadi blev känt för världen som ett feministiskt stridsrop från de förtryckta kvinnorna i Iran efter mordet på 22-åriga Mahsa Amini 2022. Bombningarna sker alltså inte bara av egenintresse, utan är en räddningsaktion av iranska kvinnor, som de stora starka israelerna ska befria från religiöst förtryck.

Netanyahu har visat att han är beredd att gå i princip hur långt som helst för att behålla makten.

Fråga bara premiärminister Benjamin Netanyahu. Även han upprepade slagordet i ett tal på X, riktat till det iranska folket den 13 juni, samma morgon då anfallet inleddes: ”Tiden är inne för det iranska folket att ena sig kring sin flagga och sitt historiska arv, genom att stå upp för sin frihet från det onda och förtryckande regimen. […] Detta är er chans att göra era röster hörda.”

Men hur trovärdig är Netanyahu som kvinnokämpe?

Ingen normal människa kan försvara Irans islamistiska diktatur, inte ens i relation till de folkrättsbrott som Israel gjort sig skyldiga till. Men världen är ändå i dag en betydligt farligare plats än förra veckan. Och om Iran inte hunnit konstruera kärnvapen, så har de nog god lust att rappa på nu. Klart är i alla fall att Israels bomber inte gjort livet enklare för iranska kvinnor, troligast tvärtom. Ju stökigare och mer klanstyrt landet lämnas, desto bättre för Netanyahu.

Klipp med unga kvinnor i israeliska påverkanskonton kan se oskyldiga och trovärdiga ut, och av gisslan lyfts gärna de snygga tjejerna fram. Både Eden Golan och Yuval Raphael, artisterna som framförde 2024 och 2025 års bidrag till Eurovision, passar in i berättelsen om Israel som en härligt frigjord plats full med girlpower, garanten mot islamististiskt mörker.

Men bakom den frihetspredikande premiärministern, hur inramad han än är av ärtiga tjejer, bygger hans ledarskap på en koalition av kvinnofientliga antiabortförespråkare i partier som ortodoxt judiska Yahadut HaTora och högerextrema Otzma Yehudit som båda avvisar kvinnliga kandidater.

Läs mer

Men hotet mot kvinnor kommer inte bara från extremhögern och den strikta judendomen. Israeliska kvinnor anses ha en historiskt stark ställning i samhället med lagstadgade rättigheter, men bilden av den självständiga kvinnan med gevär på armen sida vid sida med sin manliga soldatkollega är också mycket av en nationell myt.

Bara sex av 32 ministrar i regeringen är kvinnor, och internationellt ligger landet på plats 91 i jämställdhetsrankingen Global Gender Gap, på grund av bristande politisk representation och ett stort lönegap. Kriget och den eskalerande militariseringen har trängt ut kvinnofrågor i marginalen ytterligare. Enligt Israel Women’s Network har dessutom våldet mot kvinnor ökat och blivit dödligare på grund av alla vapen i omlopp, samt posttraumatisk stress bland män som kommit tillbaka från miltärtjänstgöring. Var fjortonde dag mördas en israelisk kvinna av sin partner.

Netanyahu har visat att han är beredd att gå i princip hur långt som helst för att behålla makten. Snart kan han mycket väl stå på randen till en ultraotrodox rabbinstyrd stat. Då har han ingen nytta av de dansande tjejerna längre.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 juni, 2025

Friskola bytte böcker mot USA-tema – hotas av miljonsmäll

”Fortitudo” betyder mod eller tapperhet på latin. Foto: Liz Fällman.

Amerikanska gymnasiet, ”en svensk skola med amerikanskt mindset”, är en av Sveriges snabbast växande friskolekoncerner. Men lärare vittnar om ohållbar arbetsmiljö – och nu åker bolaget på en miljonsmäll från Skolinspektionen.

Friskolekoncernen Amerikanska gymnasiet kan behöva betala två miljoner kronor i vite till Skolinspektionen, efter en granskning av koncernens skola i Uppsala.

För att undvika miljonvitet måste man innan den 14 november ”se till att samtliga elevers läsår omfattar minst 178 skoldagar” och rätt antal undervisningstimmar – samt att eleverna har ordentlig tillgång till specialpedagog och läroböcker, och att de digitala läromedel man har använt i stället för läroböcker faktiskt fungerar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 juni, 2025

Palmecentret förlorar miljonbelopp: ”Orbanisering”

Biståndsminister Benjamin Dousa (M) och Jakob Granit, generaldirektör på Sida, besöker ett svenskt biståndsprojekt i Uganda. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Efter en ändring i sista sekunden stoppas bidrag på 68 miljoner kronor till Palmecentret. ”Svårt att tänka att det inte är riktat mot oss”, säger generalsekreteraren Oscar Ernerot, som beskriver stödet som bortskuret med ”kirurgisk precision”.

– Tråkigast är beskedet såklart för alla våra partners och verksamheter ute i världen, som kommer drabbas hårdast av det här, säger Oscar Ernerot, generalsekreterare för Palmecentret.

– Inte minst i Palestina, vilket är särskilt allvarligt just nu, där vi stödjer fackföreningar, kvinno- och ungdomsorganisationer. Men även i södra Afrika och Colombia.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 juni, 2025

Folket som den israeliska litteraturen vill glömma

Tvångsförflyttningarna av palestinierna skildras på olika sätt i i den israeliska litteraturen. Foto: AP.

Om Israel ska göra upp med sin historia måste glömskan först konfronteras på allvar. Theo Vareman reflekterar över hur 1948 skildrats i palestinsk och israelisk skönlitteratur.

Nyinflyttad i London stod jag en dag vid hylla O i bokhandeln på Gower street och hade framför mig merparten av Amos Oz författarskap. Det var som att träffa en gammal vän. Oz – fram till sin död Israels mest erkända författare – är en av dem jag ständigt återvänder till. Dels tilltalas jag av melankolin hos de ofta sökande, förvirrade huvudpersonerna, dels är han en mästare på att skildra barnets perspektiv, även under dramatiska historiska skeenden. Jag lämnade bokhandeln med kortromanen Panter i källaren från 1995.

Läsaren får följa Proffy, en tolvårig pojke i Jerusalem under året som leder fram till Israels grundande. Kampen för ett eget land letar sig in i Proffys och hans vänners lekar, något som kompliceras av att Proffy samtidigt blir vän med en brittisk soldat som vill bättra på sin rostiga hebreiska. I slutet av boken blir leken allvar, när FN meddelar sin delningsplan för Palestina och drömmen om en judisk stat plötsligt tycks inom räckhåll.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 juni, 2025

Kvinnor som skrattar är inte kannibaler

Paris Hilton talade med en mörk alt som del av sin varumärkesförflyttning. Foto: Chris Pizzello/AP.

Anne Carson rannsakar synen på ljusa röster genom historien. Skojigt, tycker Hanna Johansson om den nyutgivna essän ”The gender of sound”.

Mot slutet av The gender of sound, en essä som första gången publicerades i en samling 1992 och som tidigare i år kom i en tunn, snygg nyutgåva av Silver press, håller Anne Carson ett tal till naivitetens lov. Eller, så här: hon förutspår att hon kommer att få kritik för sitt spretiga sätt att besvara den fråga som essän uppehåller sig vid: ”Hur påverkar våra föreställningar om kön hur vi uppfattar ljud?”

Carson är professorn i klassiska språk som blivit berömd för sitt säregna, poetiska sätt att förhålla sig till antikens källor. I The gender of sound vänder hon sig också dit. Aristoteles föreslog att kvinnors ljusa röster är ett bevis på deras inneboende ondska, eftersom modiga varelser – som lejon, eller tjurar – gör djupa, mörka läten. Ju tyngre testiklar, fortsätter han, desto djupare röst; de fungerar som ett slags lod för stämbanden. I litteraturen är kvinnors ljud okontrollerade och kaotiska: högljudda skrik, vilda skratt, ylanden, gäll klagosång, utrop av smärta eller njutning. De är verbalt inkontinenta, fjolliga, skvallriga. Ofta påtalas likheten mellan kvinnans mun och kvinnans kön, vars läppar bör hållas slutna. I Odyssén ber Telemachos vid ett tillfälle sin mamma Penelope att hålla käften. Under hellenismen hände det att röstövningar ordinerades för att bota fysiska och psykiska besvär hos män, medan en kvinna som använde sin röst för mycket ansågs kunna drabbas av menstruationsrubbningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 juni, 2025

V-profilen om Järvaveckan: ”Lobbyister har tagit över”

Magdalena Andersson talar först till folket i Gaza och sedan till de församlade under Socialdemokraternas dag på Järvaveckan. Foto: Liz Fällman.

Årets Järvavecka är den tionde i ordningen. Mohamed Nuur, lokal V-profil, ser skeptiskt på utvecklingen för både veckan och politiken i stort.

– Jag får lite av en tvångstanke att skriva ”Kuken” på den, säger Ung vänster-medlemmen vid klistermärkesbordet om Sverigeflaggan på den USA-Sverige-pin hon hittat på marken. Troligen har någon från Amerikanska Handelskammarens granntält tappat den.

Utöver dem är Vänsterpartiets monter på Järvaveckan omringade av Tibble Gymnasium, samt läkemedelsföretagen Astra Zeneca och Chiesi Pharma. Överallt syns loggorna för huvudsponsorerna: Axel Johnson-gruppen och Gålöstiftelsen. Väderprognosen över Spånga IP är polisdrönare och spridda regnskurar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 13 juni, 2025

Allan är homosexuell – ska utvisas till Ryssland

Allan, 41, har förts till förvar – i väntan på att utvisas till det homofoba Ryssland. Foto: Privat / Mikhail Metzel/AP

41-årige Allan flydde till Sverige för att slippa kriga för Putins hbtq-fientliga regim. Nu skickas han tillbaka, då Migrationsverket menar att han motsatt sig deras arbete. ”Medan jag sitter inspärrad är de som hanterat mitt fall lyckliga, fria, och förbereder sig antagligen för midsommar”, skriver han till Flamman.

– Jag är väldigt förvirrad, superstressad nu, säger Allan, 41.

Han kan inte prata länge, men tackar för samtalet. Uppkopplingen är sprakig, och mobilen är lånad. Hans egen blev tagen när han fördes till Migrationsverkets förvar. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 juni, 2025

Budgetsaneringen på 1990-talet räddade välfärden

När dåvarande statsministern Göran Persson fyllde 50 år, fick han en stickad mössa av Johan Lönnroth. Foto: Claudio Bresciani/Scanpix/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Leonidas Aretakis skriver i Flamman (29 maj) under rubriken ”Magdalena Andersson är fast i fel epok”: ”Kritiker menar att de svenska Socialdemokraterna på 90-talet sålde ut välfärden till nyliberalismen, medan finanshökar som Magdalena Andersson menar att budgetsaneringen snarare räddade den. Nu är partiet där igen.”

Att socialdemokratin blivit nyliberal är en myt som lanserats av vänsterns konspirationsteoretiker.

Jag tolkar Leonidas så att han instämmer med de angivna kritikerna. Men de hade fel. Nyliberalerna ville montera ned välfärdsstaten. Fredrik Reinfeldt var en kort tid påverkad av dem då han lät publicera Det sovande folket 1993.

Men att socialdemokratin blivit nyliberal är en myt som lanserats av vänsterns konspirationsteoretiker.

Om vi (jag var med) inte hade fått ordning på de offentliga finanserna – budgetunderskottet låg över tio procent av BNP och Maastrichtskulden låg på 80 procent av BNP 1993 – hade Sverige hamnat i samma situation som Grekland under eurokrisen. Budgetsaneringen fick en dålig fördelningsprofil då S dumpade oss i V – som gjorde upp med dem om en budgetsaneringsplan med bland annat värnskatten hösten 1994 – och genomförde saneringen ihop med C åren 1995 till 1998. Men saneringen var nödvändig.

Läs mer

Anderssons misstag är att hon håller fast vid orimligt strama budgetregler i ett läge då vi är nere på en skuldnivå på 30 procent och vi har behov av ett stort grönt investeringspaket liksom kraftigt ökade statsanslag till kommuner och regioner.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 13 juni, 2025

Norge får ny drogpolitik: ”Avkriminalisering light”

Bjørn Dahl, politiker för anarkistiska Samfunnspartiet, rökte en holk i valstugan på Karl Johan redan 2017. Foto: Vidar Ruud/NTB.

En majoritet i norska Stortinget, inklusive Arbeiderpartiet, har röstat igenom ett nytt lagpaket som ska bemöta droganvändare med lägre straff och mer hjälp. ”Även i Sverige är S den största nöten att knäcka”, säger Karin Rågsjö (V) – som tycker att reformen kunde ha gått längre.

I förra veckan röstade fyra norska partier – Høyre, Sosialistisk Venstreparti (SV), socialliberala Venstre och socialdemokratiska Arbeiderpartiet – för en ny ”rusreform”.

– Vi har länge varit en del partier i Stortinget som jobbat för en avkriminalisering av mindre mängder narkotika, säger Torgeir Knag Fylkesnes (bilden), SV:s rättspolitiska talesperson, till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 12 juni, 2025

Skolskytten i Österrike följde nazistkonton på X

Bilden som 21-åringen lade upp innan masskjutningen, en bild på honom från en e-sportsturnering, samt en detalj ur det fastnålade inlägget hos ett av de få konton han följde. På den sistnämnda bilden syns nazistsymbolen ”svarta solen” och den fascistiska filosofen Julius Evola.

Ett konto på X kopplas till skytten som mördade tio personer i österrikiska Graz. En bild postad minuter innan dådet refererar till två tidigare skolskjutningar – och i skyttens flöde blandas våldsamt innehåll med roterande hakkors.

I tisdags mördades tio människor på en gymnasieskola i österrikiska Graz. Den misstänkte gärningsmannen, en 21-årig tidigare elev, ska ha dykt upp på skolan runt kvart i tio på förmiddagen. Därefter gick han in på en toalett och tog fram sina vapen, ett par skyddsglasögon och ett headset.

Några minuter innan klockan slog tio hördes de första skotten. Mindre än tio minuter senare hade 21-åringen tagit sitt liv på en av skoltoaletterna, efter landets värsta massmord i modern historia. Sju av de dödade var flickor och flera av offren hade utländsk bakgrund, främst från europeiska länder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)