Efter att ha blivit rik på sina böcker och köpt ett ”knallrött vrålåk” hamnade Jens Liljestrand plötsligt i ”den verkliga överklassen”, skrev han i en omdiskuterad text i Expressen (9/8 2022).
”Det har du ju inte”, fick han som svar av Jan Guillou i SVT-programmet Mötet. ”Du är född medelklass och kommer att dö medelklass.”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Jag spelar upp klippet för ekonomihistorikern Lovisa Broström, som är aktuell med boken Medelklassen: 200 år i samhällets mitt (Verbal, 2023).
– Jan Guillou vill ju vara grindvakten för överklassen. För honom är ju klass ett sätt att kategorisera människor. Jag tycker att det är ett klassiskt fel, för jag menar att klass ska användas för att förstå makt.
Så är Liljestrand överklass då?
– Nej, alltså Guillou har ju rätt.
Men av fel skäl?
– Ja, precis. Liljestrand skriver sina böcker och den om Vilhelm Moberg var jättebra. Men han har ju inte makt över andra människor. Att han har lite större konsumtionsutrymme gör honom inte till överklass.
Lovisa Broström (bilden) skriver i boken att medelklassen är ett oerhört omdiskuterat fenomen där de kritiska kulturtexterna haglar, men att det också är ganska otydligt vad som åsyftas. Denna otydlighet gör att motsatta bilder kan slängas mot medelklassen.
– Det är som en slasktratt där vänstern slänger in allt man är irriterad på. Medelklassen anklagas för att vara ängslig, privilegierad, moraliskt högtstående, för att förminska folks åsikter och vanor. Jag menar att vänstern gör ett klassiskt misstag.
I stället för att föra in medelklassen i ett stort löntagarkollektiv, och se hur deras arbetssituation ser ut, så fokuserar man på normer och privilegier.
I boken citerar hon texter av Elina Pahnke, Johannes Anyuru och Patrik Lundberg, som alla på olika sätt avfärdar medelklassens hyckleri, nöjesresor och svarta fredagen-shoppande. Argumenten är påfallande lika dem som kommer från höger, säger hon, och beklagar att båda sidor gör gemensam sak för att driva isär den allians som har varit så viktig för den svenska välfärdsstaten.
Nu hoppas hon att vänstern återvänder till en mer marxistisk klassanalys som handlar mer om makt och arbetsvillkor än beteende.
– Det som har tagit över debatten är ett normkritiskt eller ”socialkonstruktivistiskt” perspektiv, där normaliteten är det som förtrycker. Då förskjuter man klasskampen från löntagare mot kapitalister, till att medelklassen förtrycker underklassen med sina ”normer” om vad man ska titta på för tv-program, vad man gör på fritiden, och sådana saker. Samtidigt har vi en otrolig ökning av ojämlikheten, där delar av medelklassen börjar få det väldigt tufft.
I stället borde vänstern prata mer om vad arbetarklassen och medelklassen har gemensamt. I en rapport i boken Klass i Sverige (Katalys, 2021) beskriver hon en ”proletarisering” av medelklassen kopplad till bland annat new public management, nedskärningar och bostadslån.
– Den löntagarallians som har funnits i Sverige sedan 1940 har varit otroligt framgångsrik för att bekämpa fattigdom. Vi borde fokusera mer på vad arbetarklassen och medelklassen har gemensamt och mindre på vad de ägnar sig åt på fritiden, som surdegshotell och bistromat.
