Jag borde skriva något hoppfullt, något som ger energi och pepp nu i valspurten, tänker jag. Men det går inte. Det är dagar kvar till valet och jag är långt nere i ett svart hål. Jag skrollar på twitter och det känns som en feberdröm. De dagliga opinionsmätningarna slänger en mellan ljus och mörker. Det ingår i mitt jobb att följa valrörelsen så jag tar del av debatter, utfrågningar, presskonferensen, intervjuer och kommentarer. Det börjar bli ett arbetsmiljöproblem. Den första riktigt populistiska valrörelsen i Sverige. Politikerna jagar febrilt efter verklighetens folk, samtidigt tycks politiken allt mer frikopplas från verkligheten.

Receptet att möta komplexa samhällsproblem med retoriska enradingar har tagits till en ny nivå. Som att hårdare straff skulle lösa gängkriminaliteten. Som att ny kärnkraft skulle lösa den akuta elkrisen. Som att språkkrav leder till bättre integration. M och S utfäster stora löften om enorma kompensationer för vinterns elräkningar. Lindrar hellre symptomen, än går till botten med problemen. Samtidigt pågår ett fasansfullt krig i Europa. Barbariet har sitt grepp om Ukraina. Men här vaggas svenska väljare in i tron att inga svårigheter kommer drabba oss. Inga uppoffringar kommer att behövas. Ingen vågar tala klarspråk om vad vi står inför. Samma sak gäller klimatkrisen.

Den invandringshatande högerpopulismen kommer inte längre från ett rasistiskt parti som alla andra markerar mot. I stället genomsyrar den hela valrörelsen. Strukturerar hur alla tar sig an samhällsproblemen. Sammanblandningen av frågor som rör brottslighet, segregation och invandring är fullbordad. Ingen verkar ifrågasätta den premissen längre. Förutom några tappra försök från Märta Stenevi. När ETC publicerar makalösa granskningar om Sverigedemokraternas hatarméer på nätet välter det inte valrörelsen. Vi är alla avtrubbade. Socialdemokraternas hundvisslor är patetiska. Vänsterpartiets strategiska tystnad börjar kväva mig.

Socialdemokraternas valstrategi verkar ha gå ut på att vara offensiva i högerns hårda frågor och defensiva i frågor som rör skatter och fördelningspolitik. Ett dubbelt slag i magen på en vänstersosse som mig. Strategin verkar inte ens funka. Ju mer S gapar efter högern i frågor som rör migration, segregation och kriminalitet, desto större plats får frågorna i valrörelsen. Jag trodde målet var att minska konflikten där för att på så vis ge plats åt andra mer klassiska höger-vänsterfrågor. Men välfärden, a-kassan, sjukförsäkringen, pensionerna och bostadspolitiken lyser med sin frånvaro. S kämpar med att få frågan om marknadsskolan att lyfta.

Snart är valrörelsen över. Att det är så jämt bidrar säkert till det höga tonläget. Det är så mycket som står på spel nu på valdagen. Jag tror ändå att en majoritet av svenskarna ser igenom allt detta mörker. Om inte så kommer det bli mycket värre innan det blir bättre. Men bättre kommer det en dag bli, jag lovar.