I filmen som spreds viralt i fredags i förra veckan syns två unga människor snabbt och lugnt hiva en burk med en röd, rinnande röra över en ikonisk målning av Vincent van Gogh, solrosorna från 1888 som hänger i en av salarna på National Gallery i London. Tilltaget får avsedd effekt på mig. Kroppen spänner sig och jag kisar medan sörjan droppar ned på golvet. Ungdomarna bär t-shirts med texten JUST STOP OIL och i stället för att fly fältet, klistrar de fast sig vid väggen. Hur alarmerande ignorant och brutalt cynisk världens regeringar än agerar i klimatnödläge är min första tanke ändå: Hur stor blev skadan?

Berättelsen om Vincent van Gogh och hans serie avbildningar av solrosor i olika former brukar lyfta fram det specifikt biografiska hos konstnären. Hans sviktande mentala hälsa drev honom ut i måleriets ännu outforskade gränsmarker och det gula i solros-verket kommer mest från väggfärgen i bakgrunden och själva vasen, medan blommorna är i stort sett utblommade, med sina bruna, torra frökorgar, hängande tungt på sviktande krokiga stjälkar. För honom stod de för något äkta, oförställt och tryggt, som hans barndoms lantliga tillvaro.

Solrosor är just inga sofistikerade blommor, utan egentligen mer nyttoväxter, då såväl som nu. Faktum är att världen just nu lider av den värsta krisen för solrosolja någonsin. För samtidigt som rekordtorkan minskat skörden av soja i Sydafrika och kanadensisk rapsolja samt att Indonesien stoppat exporten av palmolja på grund av stegrande priser, råder akut brist på solrosolja sedan kriget i Ukraina. Där och i Ryssland tillverkas cirka 60 procent av världens solrosolja och sedan februari har priset gått upp lika många procent.

Så även om ungdomarnas tilltag väcker obehag – flera konstexperter spår nu att fler verk kommer att glasas för att skydda mot framtida attentat – så är valet av målning träffande och flerbottnat. Den gulgenomskinliga rinnande matprodukten som tar fram smak, ger mättnad och tillfredsställelse för så många hushåll runt om i världen är för första gången på riktigt hotad. När jag bildgooglar verket fastnar min blick på parafras på det berömda verket. I Egon Schieles något senare variant, har samma blommor förtorkat till en skelettliknande gestalt med armarna som uppsträckta i fasa. Man förstår trots allt att ungdomarna träffade rätt. Snart kanske bara tavlorna finns kvar.