Oktober går mot sitt slut och vid samma tid för ungefär sextio år sedan är det mycket möjligt att JA Baker satt och smorde in kängorna, kontrollerade kikaren och lagade hål i ryggsäcken. Pilgrimsfalkarna var i antågande från Skandinavien för att övervintra i närheten av hans hem i Chelmsford, Essex. Under tio år kom han att följa pilgrimsfalkarna och deras liv. Observationerna blev anteckningar som blev boken Pilgrimsfalken, utgiven 1967 i England. Nu har förlaget Bakhåll kommit med en nyöversättning.

Baker var helt okänd i de litterära kretsarna när han dök upp med en lunta papper på ett förlag i London. Mellan oktober 1962 och april 1963 hade han tillbringat en stor del av sin vakna tid ute i pilgrimfalksmarkerna och observerat och antecknat det han kallar för dagbok där han försökt skapa treenigheten: fågeln, fågelskådaren och den heliga himlen. Baker menar att objektiva observationer inte är tillräckligt, utan fågelskådarens ”känslor och beteende är också fakta” och ska sammanfogas med observationerna.

De halvårslånga exkursionerna var ingenting nytt för Baker. Han både gick och cyklade fram i en miljö som för honom inte var något mindre än ”jordens rundning, vinterfältens råa tomhet”. Där kände han sig skyddad från omvärldens blickar eftersom ingenting annat fanns, utöver öde marker ”som får all sorg att hårdna”. Fågelskådandet framstår som rimligt eftersom han skriver att han ”alltid längtat efter att vara en del av det liv som riktar sig bortåt, att befinna mig ute i tillvarons gränsland och låta varje spår av mänsklighet sköljas bort i tomhet och tystnad”

Detaljerade landskapsbeskrivningar är tråkiga, menar Baker, men i min hand har jag en bok som är just det – en landskapsbeskrivning. Hans landskapsbeskrivning är levande, något som är statt i pågående förändring. Närvaron får stundtals läsaren själv att känna den bittra engelska vintervinden mot kinden. Jag finner mig själv följa naturens växlingar, traktorernas värv på åkrarna, måsarna som följer efter i plogfårorna, haren som undviker jakthundarna, småfåglarna som kvittrar i buskarna, den första varnande fågeln som får olika fågelarter att sätta sig i den beredskap de genom evolutionen besitter. Pilgrimsfalken är inte det som ständigt är i blickfånget, tvärtom, men den svävar eller ryttlar alltid över läsningen.

Hurdan är då pilgrimsfalken? En hane kan väga så lite som kring 450 gram medan en hona kan nå stadiga ett och ett halvt kilo. Fjäderdräkterna skiftar med årstiden, Bakers beskrivningar av färgskiftningarna är en fröjd att läsa. Den badar varje dag och lägger ned ansenlig tid för att hitta ett vatten som helst är rinnande, två decimeter djupt och har en stenig botten. Att pilgrimsfalkens ögon väger mer än en människas är en överraskning liksom att den är världens snabbaste djur, har en tand i övernäbben som lätt knäcker fågelnackar samt har en bakklo som trasar sönder innanmäten hos bytesdjuren.

Det krävs en viss begåvning för att få någon som knappt kan ett smul om fåglar att uppslukas av läsningen. Jag skulle tro att vi vid årets slut inte kommer kunna redovisa särskilt många böcker som har ett så vackert, stilsäkert och tilldragande språk som Pilgrimsfalken. Andreas Vesterlunds översättning är mjuk och behaglig och jag utgår ifrån att den följer den ursprungliga texten. Liknelserna är på gränsen till för många, men min favorit är när han liknar en ”koltrasthane med klargul näbb stirrade med sitt glosiga krokusöga” vid en ”vansinnig liten kalvinist med en banan i munnen.”