Klassisk liberalism är tron på tolerans, öppenhet och framsteg. Det är en tro som omsätts i politisk handling genom begrepp som rättvisa och individuell frihet och autonomi.
Under 1900-talet har liberalismen kidnappats av nyliberaler. En liten grupp radikala ideologer har satt äganderätten i liberalismens centrum – en uppfattning som har gjort det svårt både för liberaler och andra att tänka på liberalism utan att tänka ”kapitalism”.
Men äganderätten är förlegad. På vissa sätt har den en funktion att fylla. Det finns ett värde i att ha exklusiv förfoganderätt över personliga föremål som kläder, mobiltelefoner och snus. Min snusdosa är min. Rör den inte.
Däremot är äganderätten föråldrad som dominerande organisatorisk samhällsprincip och som filosofisk grund för liberalismen. Det finns bättre principer och, än viktigare, bättre filosofier.
Äganderätten har fungerat som en övergripande regel, med följden att privata företags verksamheter ges företräde, till och med när högre värden står på spel. Det mest uppenbara exemplet är klimathotet. Mindre uppenbart, men också av högsta vikt, är individuell frihet.
Den enskilda individens inflytande över sina arbetsvillkor minskar proportionerligt, på ett ungefär, med arbetsplatsens storlek. På ett litet företag kan samtal mellan arbetsgivare och arbetstagare ha en stor inverkan på hur arbetet sköts. Chefen kan lyssna och göra förändringar.
På en global koncern finns inga förutsättningar för sådana samtal. Den enskilda individen har ingen möjlighet till delaktighet i att bestämma de regler som styr hennes liv på arbetet. Chefen bestämmer. Individen är underställd en godtycklig maktutövning och är därmed inte fri.
Därför finns det goda skäl att inskränka den privata äganderätten i proportion, på ett ungefär, till företagets storlek. När inskränkningarna syftar till att skydda och främja friheten för de individer som är verksamma i företaget väger äganderätten lätt. Den är utdaterad som dominerande organisatorisk samhällsprincip och bör lämna företräde för högre värden.
Det är klassisk liberalism. Om man tar liberalismen på allvar, det vill säga, och tolkar den mot bakgrund av samtidens villkor och förutsättningar – som de klassiska liberalerna gjorde på sin tid.
Många liberaler sparkar bakut inför sådana resonemang. Läs till exempel vad Catarina Kärkkäinen, programansvarig för borgerlig idéutveckling på Timbro, skriver i idétidskriften Liberal Debatt:
”[Ä]ganderätten borde komma före politiken… Hur hänger då äganderätten samman med liberalismen? För många är de en och samma…”
Kärkkäinen lutar sig på en filosofi som hör hemma på 1600-talet. Bokstavligen talat.
Det är framför allt filosofen John Locke (1632–1704) som Kärkkäinen, och andra som tänker som hon, hänvisar till när de sätter likhetstecken mellan äganderätt och liberalism. Locke skrev mycket riktigt att äganderätten var fundamental. Ingen får hindra människan från att skapa, förvärva, förvalta, överlåta eller förstöra saker – så länge dessa ägandets element sköts rätt och riktigt.
Men en liberal filosofi för 2000-talet kan inte bygga på John Lockes teori om äganderätt. Den är förlegad.
Framför allt måste man ha insikt i de villkor som rådde när Locke levde. När han formulerade sin filosofi hade brittiska politiska rörelser som kan beskrivas som ”vänster” (!) börjat förespråka marknadsekonomi. Det gjorde de som en del i ett motstånd mot kyrkans, adelns och monarkens ekonomiska och politiska privilegier – den politiska kampen för marknad var en kamp för jämlikhet.
Locke ville inte formulera ett försvar för kapitalism eller ekonomiska hierarkier där ett fåtal äger mycket och det stora flertalet lite eller inget alls. Hans filosofi slog mot en koncentration av ekonomisk makt, inte för den.
Än viktigare är att Locke ville lösa problem som han såg växa fram på den nordamerikanska kontinenten. I hans koloniala sinne var naturresurserna i Amerika för det första inte ägda av någon, och för det andra närmast oändliga. Lockes filosofi var avsedd att reglera beteendet hos människor som ansåg sig bryta ny och oägd mark.
Tydligast är detta i Lockes så kallade ”proviso”. I det bokkapitel där han formulerar sin teori om egendom menar Locke att människan kan förvärva ting så att han eller hon erhåller en exklusiv förfoganderätt över dem. Andra människor utesluts från att förvärva, förvalta, överlåta eller förstöra de ting som någon äger. Men Locke skriver att detta gäller ”så länge det finns tillräckligt många och lika goda tving kvar i gemensam ägo för de andra”.
När det inte finns ”tillräckligt många och lika goda ting” kvar åt andra upphör regeln om exklusiv förfoganderätt att gälla. Lockes filosofi är för nybyggare – inte för ett civiliserat samhälle där så gott som allting redan ägs.
Någonting liknande gäller för de första liberalerna på 1800-talet. Det var då liberalismen blev en -ism, en politisk kraft och rörelse. De klassiska liberalerna försvarade äganderätten, eftersom de försvarade den enskilde individen mot auktoritära envåldshärskare. Deras strid för liberalism var en kamp mot kungar och kejsare – inte en strid för kapitalism och ekonomisk maktkoncentration.
Scenen för de klassiska liberalernas politiska kamp var en värld i förändring. De sökte rättvisa och frihet i en tid då de var rädda att monarker och diktatorer skulle roffa åt sig sådant liberalerna ansåg var folkets. Deras försvar av äganderätt och frihandel skulle öppna världen för människorna, inte sluta den.
Vi lever inte längre i samma värld som de liberaler som först talade sig varma för äganderätten. Vår värld är global. Den är digital. Och den är upplyst på ett sätt som den aldrig förut varit.
Liberalismen får inte bli slav under ägandets doktriner. Ägande bör respekteras i den utsträckning det främjar rättvisa, frihet och autonomi. Men om högre värden står på spel finns det ingenting inneboende i äganderätten, varken som institution eller som filosofi, som måste bevaras till varje pris. Liberalismen är och måste vara större än ägandet.
Jesper Ahlin Marceta är filosof och liberal skribent.
