Den sista stora snackisen under 2022 blev artificiell intelligens. Efter att företaget Open AI lanserat gratistjänsten ChatGPT svämmade internet över – först av datorgenererade noveller, kodsträngar och raptexter, och sedan en andra svallvåg av diskussioner om fenomenet. Är det verkligen konst om det skapas av en dator? Och hur ska alla konstnärer nu försörja sig?

Frågorna är intressanta, men utgår från att det faktiskt är artificiell intelligens vi har att göra med, vilket är tveksamt. AI-tjänsterna involverar betydligt mer av det som Amazons grundare Jeff Bezos refererat till som ”artificiell artificiell intelligens”; ett sätt att förpacka mänskligt arbete på så sätt att det ger sken av att vara produkten av en automatisk process.

Hur det här arbetet ser ut i praktiken visade sig i veckan i en granskning i tidskriften Time. Via en mellanhand skickade Open AI textbitar till arbetare i Kenya, där de för en lön på knappt 14 kronor i timmen sållade i AI-tjänstens källmaterial för att sortera ut saker som inte hörde hemma i tjänsten (ett psykiskt påfrestande arbete som inkluderade grafiska skildringar av sexuellt våld).

Fenomenet är långt ifrån nytt. I boken Work Without the Worker (2021) visar Phil Jones hur människor på så skilda platser som kenyanska flyktingläger, finska fängelser och indiska slumstäder alla jobbar för samma arbetsgivare: digitala plattformar inriktade på kategorisering, moderering och taggning av information. Arbetet är lågbetalt och kraftigt gigifierat, och bland de största kunderna finns techbolag som Meta, Google och Amazon.

Vad som framstår som automatiska processer på våra smartphoneskärmar är i själva verket ofta produkten av digitalt gigarbete. Arbetet matas in i algoritmens svarta låda – och ut kommer vad som framstår som en maskins verk. Open AI är alltså inte så revolutionerande som de vill få oss att tro, utan på många sätt bara det senaste i raden av företag att försöka dölja det arbete som fungerar som oljan i maskineriet.

Med detta i bakhuvudet är det tydligt att AI-tjänster sannolikt varken kommer ersätta eller utarma konsten och litteraturen. I stället förflyttar den en del av förutsättningarna för dess tillkomst, från individen till det kollektiva. I teorin är det en spännande utveckling, som tydligare än någonsin blottlägger hur kulturellt skapande handlar om något mycket mer än individuella genier.

När kameran gjorde entré under 1800-talet dröjde det inte länge innan människor började utforska de aspekter av det mänskliga seendet och de mänskliga sinnena som inte kunde fångas på ett fotografi. Snarare än bildkonstens död ledde tekniken till en pånyttfödelse, med inriktningar som impressionism och expressionism. På samma sätt skulle den samling av mänskligt vetande och arbete som ryms i AI-tjänsterna kunna accelerera den mänskliga kreativiteten, och leda till en explosion av nya idéer och riktningar i konsten.

Men så länge det kollektiva skapandet organiseras inom kapitalismens ramar – med maximal avkastning som mål och exploatering av gigarbetare som medel – kommer utvecklingen lämna en bitter eftersmak. Utan ekonomisk frigörelse finns det ingen konstnärlig frigörelse.