Fjolårets spektakulära nederlag för den parlamentariska vänstern i valet börjar ge sig till känna ordentligt nu. Inte nog med lögnerna om el- och bensinpriser den nuvarande regeringen kom dragande med under valrörelsen: rövslickeriet för Nato-diktatorn Erdogan vet inga gränser. Det verkar som att ingenting hjälper Tobias Billström att sova gott om nätterna så mycket som en godkänd svensk Nato-ansökan. Om det innebär att han tillsammans med Martin Melin måste fjäska för Erdogan bortom all sans och reson så står han redo i givakt.

Protester har förstås hörts från vänsterhåll, autonoma som parlamentariska. Två exempel är Rojavakommittérnas dockstunt och Flammans reproduktion av Carl Johan De Geers klassiker ”Skända flaggan”, med den svenska fanan utbytt mot den turkiska. Som ofta är fallet med vänsterrörelser är det inte många som talar med varandra, utan mot en gemensam antagonist. Det är bra, men när det vill sig illa talar man i stället mot varandra. Man fastnar i mer eller mindre interna stridigheter om vem som är mest inkluderande eller har den bästa förståelsen av profitkvotens fallande tendens.

Det kan på sätt och vis vara en styrka. En ”brokig, bred” rörelse har plats för en mångfald av perspektiv. En gynnsam miljö för idéer och samarbeten som inte kräver inrättande i leden. Eller så kräver alla inrättande i sina specifika led, och då blir det problem.

Detta tänkte jag på då jag plöjde den senaste avknoppningen i Star Wars-franchisen, tv-serien Andor (Disney+). Låt er inte avskräckas av att exakt allt med den låter outhärdligt. Att det är barnprogrammet Star Wars, att den sänds på Disney+, att alla säger att den är bra. Den är för all del bra och sevärd, men det som verkligen kan vara till gagn för en genomsnittlig vänsterläsare är dess framställning av motståndet mot det fascistiska Rymdimperiet. Vi ser en rik flora av små motståndsrörelser som alla vill störta imperiet men som i olika utsträckning har svårt att samarbeta med varandra. I en träffande dialog mellan Stellan Skarsgård och Forest Whitaker får vi veta att den och den inte kan samarbeta för att den ena är rymdmarxist och den andra rymdanarkist, en tredje rymdpostkolonial och rymdreformist (som vanliga marxister alltså, men i rymden). Det var inte exakt så de sade men det var innebörden. I en avlägsen galax, i en tid långt i framtiden men på något sätt samtidigt i det förflutna, är vänstern precis som den är här på jorden år 2023!

När en representant från imperiet kallar motståndsgruppen Daughters of Ferrix för ingenting mer än ”ett lokalt irritationsmoment” blir det smärtsamt tydligt vad högern antagligen, i bästa fall, tycker om anonyma vänstertwittrare eller tidningen Galagos satirutspel. Småknott man kanske måste vifta lite med handen mot, men ingenting som stör en ljum sommarkväll. Förkrossande. Vi måste samla oss, gå ihop, vi måste ha Stellan Skarsgård. Eller någon motsvarande pappa-figur som kan ena oss. Sedan behöver vi en antihjälte, ja en egen Andor. Det hinner jag tänka innan jag vaknar ur vuxensaga-psykosen och för den miljonte gången i räkningen börjar kolla upp hur man byter fackförbund och a-kassa till något mer radikalt innan jag blir distraherad av en grej som är väldigt rolig i en sekund på Twitter. Och en till rolig grej. Om jag kollar lite lite till får jag se någonting roligt igen. Tänk om det kommer någonting roligare? Bäst att fortsätta scrolla.