I veckan redogjorde oberoende socialdemokratiska Katalys för sin rapport Alla får det inte bättre vid ett seminarium på ABF Stockholm. Slutsatserna är att de rika har blivit rikare och att smulorna inte har blivit så smördrypande som nationalekonomerna förutspått. Strecken i graferna spretar allt mer åt varsitt håll, samtidigt som välfärden bantas. Hit bör även kulturens offentliga rum räknas, eftersom de är sprungna ur den ideologiska tanken på den tillgängliga folkbildningens klassutjämnande effekter. Rapportförfattarna menar att det nu återstår två vägar: Antingen fortsätter Sverige med nyliberal marknadsliberalism i kombination med en framväxande nationalkonservatism. Eller så återupprättas en reglerande välfärdsstat med en jämlikhetsskapande universell välfärdsmodell och en dynamisk omfördelande ekonomi där den solidariska välfärden och klimatomställningen står i centrum.

Skulle en tredje väg kunna utgöra en nödlösning, åtminstone tillfälligt?

Jag återkommer ofta i tankarna till den där debattartikeln som Lars Strannegård, rektorn för Handelshögskolan i Stockholm skrev i Dagens Nyheter i februari 2020, som hade rubriken ”När inkomstskillnaderna växer ökar också intresset för filantropi”. Det var ett par veckor innan världen började stängas ned på grund av covid-19. I artikeln pekade Strannegård på det faktum att ett inte oansenligt antal ultrarika i USA känner ett samhällsansvar och delar ut bitar av sin förmögenhet till förmån för demokratistärkande insatser. Konstens infrastrukturer är exempel på sådana. Med USA som förebild konstaterar han vidare att de svenska motsvarigheterna saknar både den här traditionen och impulsen. Förklaringen är att skatteregler gör det olönsamt samt att det moderna Sverige har byggts på idén att ingen ska vara beroende av privat välvilja.

Strannegård är en välkänd profil och uttalar sig gärna just i det här ämnet i offentliga sammanhang och han har dessutom infört rätt unika och populära program på skolan, såsom SSE Art Initiative samt Center for Arts Business and Culture, ett konkret sätt att fostra in nya generationer av finansfolk i sambanden mellan konsten och ekonomin, samt betydelsen av samarbeten däremellan. Han har också varnat för en utveckling där politiker ges mer makt att styra konstens inriktning med tanke på risken för att auktoritära krafter ska slå klorna i kulturen och relativisera innebörden av konstens frihet. Tre år har gått och här står vi nu. I kombination med en svårartad recession och förestående kulturell slakt där bibliotek får inköpsstopp, konsthallar står vid ruinens brant och olika evenemang nagelfars efter ”genusindoktrinering” eller partiskhet.

Det ingår förstås i Strannegårds arbetsbeskrivning att se positivt på tillväxt och att berömma folk som lyckats bli rika.

I samma artikel från 2020 beskriver han sin framtidsvision som att i takt med att ”ett stigande antal individer drastiskt sett sina tillgångar växa ser också filantropin ut att vara på stark tillväxt.” En framtidsspaning som hittills varit lika träffsäker som den om att internet bara är en fluga.

Vi får visserligen vara glada över att en rektor för en privat finanshögskola har sådan respekt för konstens och kulturens värde och har en tro på att filantropi kan ha avgörande betydelse i kristider. Men om jag var han så skulle jag, efter att ha varit rektor i snart ett decennium, börja tappa tålamodet. Har de utexaminerade studenterna lärt sig någonting? Det verkar som Strannegård fick rätt om kulturens sårbarhet, men fel om benägenheten från näringslivet att stötta.

Även om förhoppningen är att även de här fascistoida vindarna ska mojna och vi ska kunna återgå till en mer solid och jämlik kulturpolitik, så skulle näringslivet kunna hjälpa de fria, progressiva och självständiga institutionerna att överleva den här atomvintern. För visst var väl inte alltsammans tomt prat?