Smutskastningskampanjer och massavskedanden ledde till en våg av självmord bland Turkiets akademiker. Nu hoppas den före detta professorn Beliz Güçbilmez att den fria forskningen kan återuppbyggas efter valet.
Jag är i Ankara och väntar på Beliz Güçbilmez, den första personen jag kom att tänka på när Flamman bett mig att intervjua någon om dagens kulturella klimat i Turkiet inför valet den 14 maj. Senast jag träffade teaterprofessorn, dramatikern och översättaren Beliz var efter min masterexamen från teaterinstitiutionen vid universitetet i Ankara 2015. Mycket har hänt sedan dess, både i våra liv och i landet. Men i dag ses vi för att prata om effekterna av den turkiska regimens attacker mot kulturlivet och hur det påverkat henne personligen.
Beliz Güçbilmez har på nära håll upplevt den tilltagande repressionen från 2016 och framåt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Allt började med ett mejl som hon 2016 fick från Egitim-Sedan, landets största fackförbund för akademiker. Mejlet i fråga var ett upprop för fred med rubriken ”Vi vägrar att vara en del av detta brott”. Det var ett svar på att striderna i de kurdiska provinserna hade intensifierats och att civilbefolkningen blivit hårt drabbad. Uppropet uttryckte ett krav på att konflikterna snarast skulle upphöra och framhävde att staten orsakat civilbefolkningen skada och vädjade om att rättsprinciperna måste följas. Güçbilmez blev en av de hundratals undertecknarna.
När lagen som finns till för att skydda medborgare mot makthavare börjar vackla går något sönder för alltid.
Trots att det förekom liknande upprop i andra sammanhang, understryker Güçbilmez att det deras uttalande som orsakade den explosion som följde. Presidenten stämplade uppropet som propaganda för en terrororganisation, och menade de som skrivit under var tvivelaktiga personer som själva utgjorde ett hot mot andra akademiker. Strax därefter lanserades en förtalskampanj mot de undertecknande. Kampanjen opererade såväl rättsligt som via sociala medier.
– Det var en tuff tid eftersom vi hade något viktigt att säga, men plötsligt vändes pilarna mot oss och det offentliga samtalet började att handla mer om oss i stället för att titta vartåt vi pekade.
Därpå följde snabba förändringar med professorer som greps i sina hem i gryningen, och arbetsrum som utsattes för razzior. Efter ett tag började universiteten inleda internutredningar.
– Men redan innan de utredningarna var avslutade inledde åklagarmyndigheten en egen utredning. I målet mot mig och många akademiker ville åklagarna utdöma fängelsestraff på 7,5 år.
Medan det här pågick ägde ett kuppförsök rum den 15 juli 2016. Med stöd av de övergångslagar som följt på undantagstillståndet började de akademiker som undertecknat uppropet att få sparken från sina jobb och förbjöds att i fortsättningen inneha offentliga uppdrag. Dessutom hotades de med att deras pass skulle konfiskeras. Några blev så hårt pressade att de begick självmord.
– De stod inte ut med den orättvisa de lidit och den ”medborgerliga död” de dömts till.
Güçbilmez påpekar att det som hände med landets akademiker 2016 och därefter, inte skilde sig nämnvärt från vad som hände i landet i övrigt. Drevet mot akademiker var bara ett mikroexempel på hur långt oegentligheterna i landet kunde gå.
– Lagen finns till för att skydda medborgarna mot det som politiker gör när de blivit berusade av makt. När denna grundprincip börjar vackla, går något sönder för alltid. Det som hände oss är ett historiskt exempel, säger Güçbilmez (bilden).
Jag frågar henne vilka stödmekanismer och alternativa samlingsplatser som har funnits runt omkring henne när hon ser tillbaka på tiden efter 2016 och fram till i dag.
– Det som förde oss samman var att vi skrev under den här texten och blev kollektivt bestraffade. Det är därför vi som akademiker har insett att det är väldigt svårt att reagera utan att organisera oss.
Universiteten blev under undantagslagarna megafoner för regimen. Även om solidariteten mellan de drabbade varit stark, upplever många en stor ensamhet, förklarar Güçbilmez.
– I ett land där de allra flesta känner sig olyckliga och det råder fattigdom, spelar ens egen situation ingen roll. När luften väl börjar bli förgiftad blir vi alla förgiftade av luften och vattnet. Från och med nu bör vi fundera på vad vi ska göra för att inte förlora varandra.
Efter att hon blev utesluten ur akademin fortsatte Güçbilmez att göra det hon kunde bäst: att undervisa i skrivande. Hon startade en skrivarskola utanför akademien och på det sättet nådde hon ut till människor från olika åldersgrupper, yrken och bakgrund. Skrivarklasserna erbjuder inte bara tillfällen att utveckla sitt skrivande utan utgör också ett andrum och en gemenskap för likasinnade i ett hårt pressat kulturellt klimat. Träffarna ger utrymme att tillsammans reflektera över förhållandet mellan fiktion och verklighet och frågan om konst och representation.
På sista tiden har vissa akademiker fått tillbaka de positioner de tidigare förlorat. I valrörelsen hörs också från oppositionspartierna löften om att återinsätta akademikerna på deras poster och att kompensera deras ekonomiska och moraliska förluster.
– Det är väldigt lätt att förstöra något, men det tar mycket tid att bygga upp. När de uteslöt oss från universiteten trodde de att kunskapsöverföringen där skulle upphöra, men det gjorde den inte. För mig är skrivarverkstäderna ett viktigt exempel på det. På universitetet undervisade jag 20 personer om året. Numera träffas vi hundratals som skriver och pratar tillsammans.
Hur tror du att det kulturella klimatet i landet kommer att förändras beroende på hur valet den 14 maj kommer att landa?
– Att byta ut personal har stor betydelse. I Turkiet används nu för tiden begreppet ”institutionens hållning”, vilket i praktiken betyder chefens åsikt. När cheferna personifierar institutioner till den graden raderas deras historia, tendenser och perspektiv. Den här långsiktiga styrningen har orsakat mycket mer skada än vi tror. Och även om det blir en mer demokratisk regering så kan förändring inte ske på en gång. Om vi genom en kollektiv insats kan förändra klimatet kommer förhoppningsvis resultatet att märkas först om några år.
