SVT-dokumentären “Skamlös” visar hur två skrupelfria arbetsrättsbyråer skinnar utsatta arbetare. Men bakom de osympatiska huvudpersonerna gömmer sig ett helt system skräddarsytt för bedragare.
SVT har i dagarna släppt sitt 227:e avsnitt av Dokument inifrån. Under titeln Skamlös presenteras en dokumentär i tre timmeslånga delar om Richard Olsson, en skrupelfri företagsledare som genom de arbetsrättsliga byråerna Rive och Arbetsrättsexperterna under ett decennium skinnat kunder och trakasserat anställda. Kundernas räkningar har saltats till förgiftning med bland annat kostnader för ombudens resor i privatflyg. De anställda juristerna har stått under ständig övervakning och hunsats, i ett fall drivits till självmordets rand och i ett annat våldtagits under en slottskonferens. Det är en dokumentär om en ytterst osympatisk människa som gör hemska saker. Men där finns också andra och annat att se.
1. Kunderna. Tusentals människor har lockats med löften om upprättelse och ekonomisk vinning. I vilka proportioner har säkert varierat. Om det är något som utförarna av den här typen av upplägg snabbt blir duktiga på så är det att hitta och spela på människors drivkrafter. Genom den ena bluffakturan efter den andra har kunderna sedan plockats på sina besparingar. Det är förjävligt och bedrägligt och det är på sin plats att bli förbannad. Men låt inte ilskan stanna inom de ramar som dokumentären har satt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vredgas över mer än ett par ruttna arbetsrättsbyråer och personerna bakom dem. Alla som lurats har reducerats till kunder innan de har blivit offer. Var är fackföreningarna som tar strid? Det handlar ju om anställda. Anställda ska vara medlemmar – inte kunder. Var förbannad på dem som nöjer sig med att vara kunder. Var förbannad på de fackföreningar som genom sin praktik får valet mellan att vara medlem och att vara kund att framstå som egalt.
Var förbannad och omsätt vreden i handling. Värva dina arbetskamrater! Piska på din fackförening! Slå undan fötterna på arbetsmarknadens alla parasiter!
2. Juristerna. Det är många som i efterhand måste rättfärdiga sig. Arbetsmiljön har uppenbarligen varit toxisk och den som vet vilka knappar den ska trycka på hos klienterna vet också vilka knappar som fungerar på personalen. Juristerna har varit rädda, rädda för de ekonomiska konsekvenserna av att lämna sitt arbete, rädda för det en skrupelfri ledning kan hitta på. De har brottats med sina samveten och mått piss. De är naturligtvis också i någon mening offer.
Ändå är det något som skaver med det. Jag träffar varje dag arbetare som arbetar under villkor flera resor värre än de här juristernas. På något sätt finner migrantarbetarna inte sällan det i sig att resa sig och säga stopp. Chansen för att de gör det ökar med graden av kunskap om anställdas rättigheter på den svenska arbetsmarknaden.
Och det är det här jag inte förstår. De krav som ställs i arbetsrättsbyråns anställningsavtal är ju uppenbart oskäliga och därmed ogiltiga på svensk arbetsmarknad. Det är något en arbetsrättsjurist har koll på. Varför är det ingen av alla anställda jurister som utmanar det? Eller är det bara producenternas val av vad som ska tas med och vad som ska lämnas utanför som ger det intrycket? I stället för att ta med det i själva dokumentären har SVT valt att publicera ett separat klipp om två minuter med en intervju av en jurist på en av arbetsköparorganisationerna där frågan reds ut. Det är ett mycket märkligt grepp och en svaghet i en annars stark dokumentär.
3. Bedragaren själv. Jag vet inte om det är norskan, utseendet eller manéret som gör det omöjligt att se den här dokumentären utan att hela tiden tänka på en annan. I Psykopaten (som också ligger på SVT) får vi följa Harald medan han svindlar sin väg fram i tillvaron. Kanske är det för att jag också har Harald för ögonen som den där känslan av Richard Olsson som ett ont geni aldrig infinner sig. Kanske har jag bara haft med alltför många liknande typer att göra i mitt fackliga arbete. Det är en typ som smider planer i många och intrikata steg, som är långsinta och hämndgiriga, som tycks ha koll på varenda liten aspekt. Bara att de inte har det. För det är alltid bara en fråga om tid innan allt rasar samman, innan arbetarna vänder sig till facket eller journalister, kräver sin rätt eller lämnar ut alla bolagets inspelade samtal, innan myndigheterna hittar något annat att sätta dit dem för. Tyvärr är det oftast också bara en fråga om tid innan de börjar om igen. Hur länge de får hållas nästa gång är upp till oss alla att avgöra.
4. Anmälaren. Den unga, kvinnliga jurist som tog sig hela vägen genom anmälan, förundersökning och rättegång för att sätta dit Richard och Mikaela Olsson för det de gjorde mot henne under den där slottskonferensen förtjänar en egen text. Men den är inte för mig att skriva.
