Två tredjedelar av vägen till Reno ligger staden Grass Valley. Ett av pandemiåren, jag minns inte om det var -20 eller -21, tillbringade jag och min man vår värsta semester här. Vi hade bokat ett billigt motellrum med pool och luftkonditionering, och bespetsat oss på att ta oss ner till Yuba River, en vacker flod som rinner genom Sierra Nevada och Sacramento Valley. När vi kom till motellet blev vi tillsagda av vår rumsgranne, en man med ett barn i femårsåldern, att ta av oss våra munskydd. Vi avböjde.
När vi låg i poolen kom en bil med barn i baksätet insladdande, och ett bråk som av allt att döma handlade om crystal meth bröt ut mellan en man och en kvinna som eventuellt var gifta. Dagen efter var vägen till floden skev, brant och tre gånger så lång som den såg ut på kartan, och väl framme vid floden fanns det ingenstans där det gick att ta sig ned för min rörelsehindrade make. Vi tillbringade kvällen och natten i stan, där mottagandet varierade mellan kyligt och fientligt, och när vi åkte därifrån dagen efter var parkeringsplatsen på den lokala gallerian full med män och kvinnor som viftade med Trump-flaggor med halvautomatiska vapen på höften. ”Fuck Grass Valley”, konstaterade vi och återvände aldrig.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Grabbgänget blir mer och mer högljutt, på ett performativt och tuppigt sätt.
Men i dag är vi på väg till Reno, jag och mina vänner. Den här gången badar vi i Truckeefloden i stället på vägen. När vi kommer fram till Reno dallrar luften och vi klär om och beger oss till poolen. Det är dagen innan Northern Nevada pride här i Las Vegas mindre glammiga systerstad, och på kvällen är det förfest på hotellet. Jag tar på mig ett par tajta speedos och går ner till poolen.
Där sitter ett grabbgäng och dricker öl. En av killarna har en röd t-shirt med texten ”Smells like slut in here” (”Här inne luktar det slampa”) och jag blir självmedveten i mina badbyxor som riktar sig mot en annan sorts publik. De flinar mot oss.
Detta utspelar sig i juli 2023. Elon Musk som äger Twitter har under sommaren förbjudit ordet ”cis”, och i ungefär samma veva börjat betala högerextremister, såna som kallar hbtq-personer för ”groomers” (ungefär: ”pedofiler”), för att tweeta. Någon vecka senare byter han namn på sajten till ”X” och samma dag trendar taggen #TransWomenAreConMen (”Transkvinnor är bedragarmän”). Samtidigt har Musk har en dotter som är transsexuell.
Det är fortfarande varmt som satan i Reno, fast solen börjar gå ner. Triple digits, tresiffrigt, som man säger på fahrenheitska. Grabbgänget blir mer och mer högljutt, på ett performativt och tuppigt sätt. Alla ska höra dem. Men vi stannar kvar i det svala vattnet.
Hans två första män hade dött av aids. Han vårdade båda två i hemmet. Nu var han gift igen och kärare än någonsin
För ett år sedan dog min man och det tycks leta sig in i varje vrå av livet och varje text jag skriver. En stor del av året som gått har tillbringats i änkegrupper och jag har fått ta del av hundratals främlingars historier om sorg. Om heterosexuella släktingar som dyker upp från ingenstans och driver bögänklingar ur hus och hem. Om queera som dör oälskade av familjer, som sedan hyllar dem i religiösa ceremonier hämtade ur samma tro som drev dem hemifrån.
Men också om queera som släpper allt för att hjälpa varandra. Främlingar har bjudit mig med på middagar och promenader för att dela min sorg, vänner har hjälpt mig att deklarera, städa mitt hem och ringa viktiga samtal. En sjuksköterska berättade för mig att hans två första män hade dött av aids. Han vårdade båda två i hemmet. Nu var han gift igen och kärare än någonsin. Fan tro’t.
Värmen är kvar dagen efter och vi äter frukost på en diner som har servitriser som kallar en darlin’ och som man skulle kunna anförtro sitt liv till.
När vi kommer fram till paraden leds den av en sopbil med trans- och regnbågsflaggor i girlanger längs sidorna. Den fortsätter med dansande flak, dragqueens och glada aktivister. Hbtq-personer som jobbar på Teslas ”gigafactory” i Reno viftar glatt med regnbågsflaggor ombord på den märkliga Tesla Semi, en lastbil med förarsätet i mitten, till avmätta applåder. Elon Musks stank når ända hit.
Sedan: fackföreningar, kyrkor, cosplayers, juggalos. När poliser i regnbågssmink kommer förbi och delar ut godis buar en kvinna i bikini: ”Inga snutar på pride!” Jag går fram och pratar med henne. ”Jag gör det här varje år”, säger hon. ”De unga måste förstå vad pride handlar om.”
Tre poliser bryter sig ur paraden och ställer sig några meter bort och blänger på oss. Medan paraden fortsätter börjar den gassande solen ta ut sin rätt, och vi går mot hotellet.
Jag vet inte vilka som är strejta, homo, bi eller trans här
Det pågår en reaktion mot hbtq-samhället. Den drivs medvetet av högern, och siktet är inställt mot transpersoner. Likt alla effektiva hatkampanjer siktar den högt och lågt; från förståndiga liberaler som plötsligt är väldigt engagerade i exakt var könsgränserna går inom ungdomsidrotten, till nazister och högerkristna som utmålar transpersoner och dragqueens som satanistiska pedofiler. Det är ett konstant surr som oavsett innehållet är vansinnigt oproportionerligt sett till gruppens storlek och position i samhället. I vissa områden där transungdomar förbjudits att utöva idrott har det kommit fram att det inte ens finns några öppna transungdomar inom lagen.
Om man får tro betalkonton på X och hetsiga tidningskrönikor är transpersoners existens kontroversiell även inom det övriga queersamhället, men om det är sant så är det inget som märks här på Northern Nevada pride där trans- och regnbågsflaggorna vajar om varandra.
Terfs, homonationalister och transfobiska bögar lyser med sin frånvaro eller håller sig hemliga. Överhuvudtaget är det svårt att se hur man skulle kunna dela in den här folksamlingen i definitiva grupper. Jag vet inte vilka som är strejta, homo, bi eller trans här.
Hbtq-samhället är som bäst när det drivs av radikal glädje
Pandemin slog hårt mot hbtq-samhället. Barer och klubbar stängde, många satt ensamma och isolerade, sociala sammanhang försvann eller flyttade till Zoom. Men det går inte att bryta sönder våra band, varken med virus eller välfinansierade hatrörelser (been there, done that), av den enkla anledningen att vi behöver varandra.
På vägen tillbaka till hotellet går vi förbi en person med rosa hår och emo-kläder. På hens t-tröja står det ”I love sluts”, jag älskar slampor. Hbtq-samhället är som bäst när det drivs av radikal glädje, en vägran att infinna sig i trista strukturer byggda av dem som tycker att vi luktar illa. De som hatar att vi lyfter varandra, som hatar våra nätverk av omsorg och vår rika kultur. De som hatar vår glädje och skamlöshet. Varför ska vi leva i deras värld?
Dagen därpå kör vi mot San Francisco och förbi infarten mot Grass Valley igen, och jag tänker på surkukarna med Magakepsar som stod där med sina vapen och liksom riktningslöst viftade med sina Trumpflaggor. Det finns inte en chans att de vinner i slutändan.
