Protesterna mot inskränkningarna i den israeliska demokratin blir större och antalet demonstranter räknas nu i sexsiffriga tal. Men frågan är vilken demokrati man vill tillbaka till. Är krisen regeringspartiernas fel, eller bygger de vidare på antidemokratiska strömningar som redan tidigare funnits i ett samhälle som internaliserat idén att det enda sättet att leva i fred är att militärt kontrollera det palestinska folk man lever jämsides med, i stället för att göra dem till en del av demokratin.
Utgångspunkten i den israeliske, numera New York-baserade filosofen Omri Boehms Haifarepubliken, förra året utkommen på svenska, är att det saknas en reell parlamentarisk opposition mot den högernationella koalitionen. I det här läget kommer valet därför att stå mellan vänsterns ”apartheid med ett mänskligt ansikte” och den radikaliserade högerns etniskt rena enstatslösning. Den svåra frågan är inte hur en demokratisk och rättvis enstatslösning skulle kunna se ut, utan hur man skapar ett gemensamt folk som stödjer den binationella stat som Boehm själv förespråkar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Han fokuserar på vikten av minne och hänvisar till fransk historia. Minnet av Frankrikes blodiga konflikter mellan katoliker och protestanter varierar inte beroende på om man själv är katolik eller protestant, utan man minns den som något som helt enkelt hände Frankrike. Konflikterna bevaras inte i det kollektiva minnet som ett definierande trauma, utan som historia. På så sätt kan man ur flera olika minnen skapa ett gemensamt. Man minns för att kunna glömma.
Det ena av de minnen Boehm utgår ifrån är det av Nakban, den enorma folkfördrivningen och morden i samband med 1948 års arabisk-israeliska krig och staten Israels bildande. Man kan säga att minnet av Nakban på den israeliska sidan är minst sagt bristfälligt. De få israeliska historiker som talar om Nakban som en fördrivning och inte, som den statliga versionen menar, att araberna lämnade sina hem frivilligt för att bo i flyktingläger, klumpas i Israel ihop under det misstänkliggörande begreppet ”de nya historikerna”.
Det andra minnet författaren knyter an till är det som definierat en stor del av den israeliska befolkningens flykt till landet: Förintelsen. I Israel är Förintelsen levande, men inte som minne utan som trauma. Man minns det på ett sätt som gör det omöjligt att placera i historien. Det påminner oss om den ”historiens ängel” Walter Benjamin skriver om i sina historiefilosofiska teser. ”Hans ansikte [är] vänt mot det förflutna. Där vi ser ett händelseförlopp, ser han en enda katastrof som kontinuerligt samlar spillror och kastar framför hans fötter. Ängeln vill stanna, väcka de döda till liv, och göra helt det som slagits sönder”.
För att gå vidare måste vi först både institutionalisera minnena gemensamt, och konsekvenserna på allvar.
Men det är omöjligt att ”gå baklänges” likt historiens ängel. Ett trauma som Förintelsen blir därför i stället närvarande i ens egen samtid, något man ständigt försöker korrigera. Förintelsen blir det nationella trauma som andra trauman mäts mot och jämförs med, och ett sår som definierar ett vi och ett de. Vi kan minnas hur Netanyahu offentligt spridit myten om att Hitler egentligen inte ville mörda judarna, men att Jerusalems muslimska religiösa ledare övertalade honom, eller Netanyahus påstående att ”året är 1938 och Iran är Tyskland”.
Boehm påminner om den chock det var för det israeliska samhället när den arabiska ledaren för det multietniska partiet Förenade listan, Ahmed Tibi, höll ett minnestal över Förintelsen i Knesset. Det sågs av många som skandalöst, eftersom det inte var ”hans” minne. Responsen borde ha varit den motsatta. Genom att minnas med sina judiska landsmän kunde Tibi upphöja minnet till något som skapar band mellan folken.
En sak är dock säker, enligt Boehm: För att gå vidare måste vi först både institutionalisera minnena gemensamt, och konsekvenserna på allvar. Fungerande institutionalisering kräver återupprättande av offren och uppkomna skador. Att ta konsekvenserna av Nakban seriöst kräver några saker, framför allt rätten till återvändande för alla flyktingar. Här föreslår Boehm ett gemensamt råd med jämbördig representation av palestinier och israeler som förfogar över både rätten till judisk invandring enligt den israeliska återvändandelagen och den palestinska rätten till återvändande.
Det behövs också full jämlikhet i hela landet, oavsett vilken grupp man tillhör. Det gäller röstande, rättskipning, beslutsfattande och annan frånvaro av diskriminering. Även om landet delas upp i två delstater, måste en demokratisk federation säkerställa den jämlikheten. Full rörelse- och bosättningsfrihet måste också gälla i hela landet, oavsett vilken etnicitet man tillhör.
Boehms annars mycket intressanta bok verkar vara skriven utifrån det nostalgiska projektet att rädda begreppet ”liberal sionism”. Boehm menar att det finns en konflikt mellan liberalismen och etnostaten, eftersom ”den liberala sionismens liberalism alltid har behövt sammanjämkas med en osund etnisk distinktion”. Boehm verkar falla i den klassiska fällan att blanda ihop demokrati med liberalism.
De fenomen Boehm menar att den liberala sionismen i dag kämpar med – lika rösträtt, likhet inför lag och stat, rätten att inte bli diskriminerad – är inte liberala arv. Det kämpades till oss av demokrater och folkrörelser, där den socialistiska arbetarrörelsen var en extremt viktig drivkraft. Etnostatens motsats är inte liberalismen, utan demokratin. Det ser vi på hur eftersatta frågorna är i liberalismens högborg – USA.
Samtidigt är Boehms bok både en utsträckt hand till den pågående stora demokratirörelse som försöker rädda Israel från nationalistisk despoti, och en pekpinne till de ledare som tror att man kan etablera en monoetnisk demokrati. Demokrati och fred behöver byggas gemensamt.
Boehm gör också en nostalgisk läsning av sionismens grundkällor där han – vad jag kan avgöra korrekt och förtjänstfullt – menar att de ursprungliga sionisterna inte var särskilt intresserade av en suverän nationalstat. De var intresserade av ett autonomt judiskt samhälle inom en större stat (eller till och med inom det Osmanska imperiet).
Det kanske är fint att han försöker sätta sionismen i ett bättre ljus, men det är svårt för mig att förstå vilken bäring det har för dagens ”realsionism”, det vill säga stödet för den israeliska stat som existerar i dag. Det är ännu svårare för mig personligen att förstå varför man över huvud taget ska omfamna sionismens kärna: idén om att judar bör bo i Israel. Mitt liv är bättre, både materiellt och andligt, här i Sverige. Jag drömmer mycket hellre om demokratiska, mångkulturella samhällen där vi bor än om att vi ska flytta.
Vi får inte glömma att nazismen inte bara mördade miljontals judar, utan även tog ifrån oss samhällen som aldrig kommit tillbaka igen. Fläckar av Östeuropa var i princip lika judiska till befolkningen som Israel och Palestina är i dag, särskilt i städerna, men i ett mångkulturellt samhälle snarare än en judisk etnostat. Vi får inte heller glömma de drömmar om och rörelser för judisk autonomi i länderna vi bodde i som fanns då.
När vi minns politiskt behöver vi inte tråna efter just det förromerska israelitiska kungariket som centret för vår nostalgi – som sionismen gör. I stället kan vi drömma om mångkulturella samhällen som det Östeuropa där judendomens moderna inriktningar såg sitt ljus, det moriska Spanien eller Egypten där de stora medeltida rabbinerna levde och verkade, eller det Babylon där vår Talmud skrevs. Vi kan drömma om det i Israel och Palestina, såväl som där vi bor. Det kanske känns långt borta i det rasistiska samhälle vi lever i, men som sionismens fader Teodor Herzl själv sade: Om du vill det, så är det ingen dröm.
