Köpare strömmar in med blicken begravd i mobilen och inköpslistor i händerna.
De kommer från nästan hela världen – från Latinamerika till Centralasien. Det enda som egentligen saknas är affärsmän från väst: i kinesiska Yiwu följer man nämligen inte alltid de regler som västerländska marknader kräver.
Försäljare sitter bakom smala diskar. Man hör fragment av arabiska, ryska, spanska, mandarin och knackig engelska – men det gemensamma språket är siffror. Någon föreslår en mängd, en miniräknare åker fram och en totalsumma visas. Ett ögonbryn höjs. Sedan sänks det igen. Allt handlar om marginaler.
Gångarna fortsätter så långt ögat når, med raka rena linjer som krockar med de kaotiska varubergen. Produkterna står staplade ända upp till taket i färgglada formationer: parasoller och paraplyer, rullar med presentpapper, tiotusentals klädhängare, guldfärgade pokaler, FC Barcelona-märken, Eiffeltornsnyckelringar, magneter med Golden Gate-bron, fejkade Dior- och Yves Saint Laurent-smycken och till och med radiobilar.
I en annan gång står det ”religiösa leverantörer” på skyltarna. Där säljs gipsbuddhor, förgyllda madonnor och små statyer av den heliga Bernadette av Lourdes – komplett med liten behållare för vigvatten. Till och med det heliga säljs här på pall.
Gong Xianming/Xinhua/TT.
Det finns inte många matställen, mest några snackbarer där folk slafsar i sig nudlar och ljummet snabbkaffe. På mellanvåningarna ser många stånd halvtomma ut, med bara några få noggrant utplacerade prover. De tillhör ofta marknadens mest etablerade handlare, som sköter det mesta av affärerna från lagerlokaler och verkstäder ute i stadens utkanter.
Atmosfären förändras på fjärde våningen, där själva tillverkningen finns. Där monteras klockor direkt på plats, med delar utspridda över golvet. Myllret från de nedre våningarna har här ersatts av maskinell repetition. Det är här skillnaden märks mellan detaljhandel och direktförsäljning från fabrik.
Yiwu ligger i Zhejiangprovinsen på östkusten. Staden är liten med kinesiska mått mätt, med färre än 1,9 miljoner invånare. Men den är samtidigt ett globalt handelscentrum och hem åt världens största grossistmarknad för småvaror. Det sägs att över 80 procent av allt julpynt som säljs i världen kommer härifrån.
Stadens internationella handelsmarknad är gigantisk: 6,4 miljoner kvadratmeter, 75 000 stånd, över 2,1 miljoner olika produkter och runt 220 000 besökare om dagen. Varje år lastas nästan 600 000 containrar här och skickas vidare till fler än 200 länder och territorier.
Etiketter utan ursprungsland, transaktioner som inte lämnar några spår.
Yiwu handlar inte om flashiga innovationer, utan om ett pålitligt tillverkningsnätverk byggt för massproduktion av vardagsprylar. En beställning som läggs i ett marknadsstånd skickas vidare till decentraliserade kluster av fabriker utspridda över Zhejiangs landsbygd och långt därutöver.
Varje distrikt har sin specialitet: enligt siffror från Yiwus handelsmarknad producerar Datang nästan en tredjedel av världens strumpor, Qiaotou 80 procent av världens knappar och dragkedjor och Wenzhou 90 procent av alla tändare. I Yiwu är handel inte bara att sälja prylar – staden organiserar hela industrin. Marknadsstånden är egentligen inte butiker i vanlig mening, utan gränssnitt. Någon pekar på ett provexemplar, lägger en beställning – och plötsligt går hela byar av mikrofabriker igång för att förvandla löftet till en produkt.
Stadens kommersiella och industriella framgång bygger på ett tätt samarbete mellan stat och näringsliv. Byråkratin försöker inte bromsa handeln utan smörjer maskineriet. Lokala myndigheter reglerar hyror, investerar i infrastruktur, medlar i konflikter, och viktigast av allt: testar olika sätt att göra exporten smidigare.
Det tydligaste exemplet är tullsystemet för så kallad ”marknadsbaserad export”. Det låter exportörer slå ihop olika typer av varor i en enda förenklad deklaration utan moms, upp till ett värde av 1,4 miljoner kronor. Sedan 2012 har plattformen Yiwugo fungerat som den fysiska marknadens digitala tvilling och hjälpt Yiwu att behålla sin position som världens grossisthuvudstad för småvaror.
Yiwus största styrka är priserna. Vinstmarginalerna är nästan obefintliga, men det vägs upp av de enorma volymerna. Det är också stadens svaghet: systemet håller tusentals småföretag flytande längst ned i leveranskedjan, men försäljningen bygger samtidigt på tillväxtekonomier med låg köpkraft.
Sett i det ljuset är Yiwu mindre en modell att kopiera än en rätt skakig balansakt. Staden fångar många av motsättningarna i den kinesiska kapitalismen: informella villkor och kontroll, massmarknad och premiumvaror, globalisering underifrån och statlig strategi. Yiwu hålls ihop genom ständiga justeringar där det bländande överflödet döljer hur skört systemet egentligen är.
Så fort man kliver in på marknaden slår lukterna emot en: ny plast, fuktig kartong, industrilim, snabbkaffe. Under lysrören tappar man snabbt tidsuppfattningen, även om tid här inte mäts i minuter eller dagar utan i beställningar och kartonger.
Yiwu öppnar utan större dramatik på morgonen – inga jinglar, inga slogans, inga blinkande robotar som på mässor som försöker framstå som premium. Folk är inte här för att strosa runt, utan för att göra affärer.
Försäljningen slutar inte heller vid utgången. Gatorna är fyllda av överlastade lastbilar, skåpbilar, flakmopeder och skotrar som kör kartonger, buntar och svällande plastpåsar fram och tillbaka genom staden. Varor transporteras från fabriker till stånd, från stånd till lager, från lager till lastkajer. Paket staplas i hotellobbyer i väntan på flygfrakt till småbutiker tusentals kilometer bort. Varenda tejprulle har en egen reklamskylt som skryter om dess förträfflighet.
Yiwu skryter inte med hur internationell staden faktiskt är. Fraktfirmor annonserar på kyrilliska bredvid butiksskyltar på arabiska och informationsskyltar på engelska. Vid måltiderna blandas shisharök med doften av ramennudlar, kryddat ris och grillat kött. En moské påminner om att staden inte bara är en transitplats – omkring 18 000 utländska handlare bor här.
Staden har öppnat internationella skolor och byggt upp service för ickekinesiska invånare. Samtidigt saknas den chica kosmopolitism som präglar expatlivet i New York, Paris, Milano eller Shanghai. Ingen väljer Yiwu. Folk hamnar här av nödvändighet.
När man går genom kvarteren runt marknaden hör man staden innan man ser den. Hamrandet från maskiner sipprar ut genom öppna fönster. Som en butiksägare säger till mig: ”Fördelen är att allt finns precis utanför dörren.”
Leveranskedjan är nästan sömlös: råmaterial blir färdiga produkter utan att färdas mer än några kilometer. Verkstäderna må vara små, med kanske 40 eller 50 anställda vardera, men de finns överallt.
En gata kantas från början till slut av textilverkstäder. Vävmaskinerna – högljudda, robusta och lite omoderna – går utan uppehåll. Högar av trådrester väller ut över trottoaren. Bland de färgglada tygbalarna syns afrikanska mönster och andinska färger. Ljudet förändras längre fram och blir skarpare när man når verkstäder som tillverkar dragkedjor och skosnören.
Bottenvåningarna används för arbete medan övervåningarna fungerar som bostäder. Tv-apparater dånar och tvätt hänger på tork bakom fönster täckta av metallnät. Framför en dörr står en liten kokplatta med en gryta ris, några grönsaker och ett ägg. Folk äter snabbt utan att stänga av maskinerna. Till och med cigarettförsäljaren har en vävstol längst in i butiken, ”för när det inte kommer några kunder”.
Jag träffar Gao, 42 år gammal, i en av verkstäderna. Omkring 30 personer arbetar där, många av dem familjemedlemmar.
– Det är lätt att starta fabrik i Yiwu, berättar han.
– Man köper tre maskiner, ibland begagnade, hyr en lägenhet och kör igång. Reglerna är flexibla. För verksamheter som vår är skatterna väldigt låga, ibland obefintliga. Annars skulle ingen kunna överleva.
Vävmaskinerna är enkla – ”inte de snabbaste, men vi kan laga dem själva”. Det är ett familjeföretag med oförutsägbara arbetstider. Det som gör de små verkstäderna konkurrenskraftiga är deras snabbhet, låga kostnader och förmåga att hantera små beställningar.
För verksamheter som vår är skatterna väldigt låga, ibland obefintliga. Annars skulle ingen kunna överleva.
Längre fram kommer man till Datang, ett deldistrikt i Zhuji kommun ungefär sju mil från Yiwu. Området specialiserar sig på strumptillverkning och rymmer nästan 8 000 företag, från pyttesmå familjeverkstäder till mindre fabriker. Gatorna är kantade av verkstäder där varje lokal bara markeras med ett nummer.
Vår guide plockar upp ett par strumpor.
– De här är för Afrika, enkel bomull, förklarar han, och plockar upp ett annat par:
– Europa har andra standarder.
Sedan ett tredje:
– Sportstrumpor, dyrare.
Datang tillverkar inte bara en enda produkt utan alla varianter av den – från lågpris till högteknologi.
Bank of China märks mindre i Yiwu än i resten av landet. Stadens finansiella system är mer utspritt och sammanflätat med speditionsfirmor, handelsagenter och lokala mellanhänder som förlitar sig på ett lapptäcke av lösningar i juridiska gråzoner.
Att betala för varor i Kina är mer komplicerat än en vanlig banköverföring: det kräver transnationell kunskap som vuxit fram i utkanten av den formella ekonomin. Diffusa fakturor, oregistrerade depositioner och delbetalningar i kontanter är vanliga.
Användningen av betalningsmetoder utanför de traditionella banksystemen, som kryptovalutor, har vuxit parallellt med att yuanen allt oftare används i internationella transaktioner. Det handlar inte om kryptoaktivism eller ideologiskt motstånd mot dollarn, utan om ren affärslogik. Folk vill ha en valuta som är billig, lättillgänglig och mindre sårbar för sanktioner och geopolitisk osäkerhet.
Vissa utländska köpare rundar valutamäklare och officiella kontroller genom att sätta in pengar hos kinesiska mellanhänder i sina hemländer; en partner i Kina lämnar sedan över motsvarande summa i yuan. Andra använder Tether, en stablecoin vars värde är knutet till dollarn och som används flitigt av handlare från utvecklingsländer. Valutan kan köpas via mäklare på Whatsapp eller Telegram och sedan enkelt överföras till kinesiska fabriker i form av yuan.
Det här är en del av en större utveckling. Sedan kriget i Ukraina och sanktionerna mot Moskva förlorade Yiwus många ryska handlare tillgången till betalningssystem i dollar och euro och började i stället använda yuan eller krypto, vilket gradvis normaliserade metoden. Kinesiska försäljare har snabbt anpassat sig: allt för att hålla kunderna nöjda.
Etiketter utan ursprungsland, transaktioner som inte lämnar några spår. En glimt av hur den globala ekonomin ständigt förändras och anpassar sig.
Först publicerad i Le Monde diplomatique. Översättning: Leonidas Aretakis.
