Sveriges export av musikaliskt råmaterial till Sydkorea är en borgerlig kulturpolitikers dröm. Den kostar inte något för staten – musikerna är ju självförsörjande – och den ger åtminstone vissa skatteintäkter. Som en liten bonus slipper myndigheterna hantera jobbiga konflikter mellan spelningsarrangörer och arga grannar som, trots sin uppenbara överkänslighet för höga ljud, valt att bosätta sig mitt i en stad. Om gårdagens stora stjärnor kritiserades av arga proggare för att vara ytliga så utmärks vår tids mest lyckade musiker snarare av sin osynlighet.

Det sägs att marknaden är en mekanism som sållar fram det bästa ur varje givet fält. Ju hårdare konkurrens desto bättre! Men gäller det verkligen kulturen? I utkastet till den aldrig fullbordade Acid Communism beskriver den brittiska kritikern Mark Fisher hur 1960-talets stora kreativa explosion inträffade först när epokens stora artister blivit ekonomiskt oberoende. Beatles trippade inte bara på LSD, utan lika mycket på ett tillstånd av arbetsfrihet – den plötsliga möjligheten att kunna göra lite vad man vill, och ändå överleva. Idén om att kunna leva ett icke vinstmaximerande liv inspirerade hippierörelsen, och sögs upp av den antiauktoritära nya vänstern.

Men modellen kan lika gärna överföras på ett betydligt mindre färgsprakande exempel: Sveriges kulturskolor och ungdomsgårdar. ”Det svenska musikundret” handlar nämligen inte bara om enskilda genier, utan lika mycket om ett levande, kulturellt ekosystem där idéer kan testas och – i de flesta fall – misslyckas. Något som förutsätter en annan logik än marknadens, där den mest förutsägbara vägen mot att lyckas oftast är den säkraste.

Det statliga stödet till kulturen har vridit den ur den urbana medelklassens grepp. Under 00-talet kom några av Sveriges största band från städer som Fagersta, Eskilstuna och Borlänge. 0,2 promille av invånarna i tätorten Robertsfors utgjordes av medlemmar i Sahara Hotnights. Bakom dem fanns åratal av investeringar i musikskolor, ABF-cirklar och gitarrlärare iförda kulturelitens klassiska signum – hästsvans och jeansväst.

Eller varför inte tala om de avantgardemusiker i 1950- och 60-talets Västtyskland och England, som för statliga pengar, bokstavligt talat i skyddade verkstäder, byggde och skruvade fram ljud ur tidiga elektroniska instrument? Delia Derbyshire och Karlheinz Stockhausen hade aldrig kunnat försörja sig på festivalspelningar – än mindre som låtskrivare – men utan dem och deras efterföljare hade varken house eller hiphop existerat.

Inom marinbiologin talar man om bottendöd. Det är ett allvarligt tillstånd: när syre försvinner från havets botten (ofta som en följd av övergödning) dör sakta livet där ut. Och när de små fiskar som äter organismer på botten inte får någon mat leder det till att de stora fiskarna, som livnär sig på sina mindre artfränder, svälter även de.

I ett samhälle som följer kapitalets logik, där kulturverksamheten inordnas under ett ”tillväxtkontor” och inte betraktas som något mer än en exportvara, dör kulturens botten. Kvar finns Bianca Ingrosso, Peg Parnevik och en handfull anonyma låtskrivare som skickar zipfiler till andra sidan jorden. De kommer lugnt kunna simma vidare – ett tag. Sedan sjunker även de.