Trots att taket bokstavligen faller ihop på Sveriges museer kunde kulturminister Parisa Liljestrand inte utlova mer än en ny utredning. Men även vänstersidan bär skuld för situationen.
Det har varit en nattsvart vecka för kulturen i Sverige. Inte mindre än två chefer för Nationalmuseum, den förra och den tillförordnade, larmade i media om att museet kan komma att behöva stänga till följd av skenande kostnader, Göteborgs konstmuseum står inför en bisarr hyreshöjning, från 9 till 27 miljoner kronor, och häromdagen föll några kilo puts ner från valven i gravt eftersatta Naturhistoriska riksmuseet. Museet är nu stängt och man får väl vara glad att ingen skadades.
Stora delar av Sveriges teaterscener tystnar under tre minuter i en nationell manifestation för att visa hur tomt och tyst Sverige blir utan kultur.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Med sådan dramatik är det inte förvånande att kulturminister Parisa Liljestrand (M) kallade till presskonferens vid lunchtid under fredagen. Tillsammans med finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) skulle ny information aviseras om relationerna mellan museerna och deras hyresvärd Statens fastighetsverk.
Och så hände det. Äntligen presenterades det efterlängtade beslutet om att konstruktionen med ”marknadsmässiga” hittepåhyror, som tärt på svenskt kulturliv, ska avbrytas. Förnuftet segrade och den akuta situationen kommer att lösas inom kommande vecka – en gång för alla.
Skojar.
Förlåt. Så blev det naturligtvis inte. I stället utlovade ministrarna en ny utredning som ska titta på hyresmodellen som sådan. För närvarande tillämpas två modeller, dels den så kallade kostnadshyran, som täcka kostnaderna medan den andra modellen, den marknadsmässiga, grundar sig på marknadsvärdering. Hur man nu värderar en byggnad som endast finns till för opera eller konst och som har ett uttalat samhällsuppdrag. Nu ska regeringen titta på om det finns en tredje modell. Något svar på frågan från en reporter om det fanns en sådan modell som förebild på någon jämförbar plats i världen kunde ingen av ministrarna ge.
Wykman påpekade att de två hyresmodellerna, att hyran hålls isär från verksamheten, det vill säga att hyran är synlig som kostnad trots att pengarna cirkulerar runt inom statsbudgeten, motiveras av att väljare ”vill se hur deras pengar används”.
Nu ska det alltså utredas om det finns en tredje, bättre hyresmodell. Jag kan svara redan nu: Det vore bra med en som inte leder till fallande innertak, stängda dörrar eller trötta, obemannade basutställningar som står och dammar i åratal.
Med en utredning kan kulturlivet alltså vänta sig något annat – oklart vad – kanske först om något år. Kulturministern lugnade dock Naturhistoriska riksmuseet med att de skulle undersöka om det gick att få rabatt på kommande hyror (3 miljoner i månaden) med tanke på att ingen verksamhet kan hållas.
Nu är den uppkomna situationen inte den nuvarande regeringens fel. Tidigare kulturministrar, både miljöpartistiska och socialdemokratiska, har också haft chansen att ta tag i den här soppan. Självklart har den skeva hyressituationen utgjort ett systemfel. Att betala en hyra baserad på vad kvadratmetrarna, oaktat uppdraget, kostar i city, eller att behövliga renoveringar av museilokaler läggs på museerna själva utan kompensation är inte rimligt. Som en medarbetare på en av institutionerna uttryckte det ‘är det ”som att staten tar ett jätte-sms-lån av sig själv”. Något borde ha gjorts för länge sedan.
Men nu är det som sagt inte vilken vecka som helst. Tiden rinner snart ut för flera nationella kulturpelare, mitt under europeisk högsemester med gatorna fulla av turister. I fredstid. Att kulturministern inte hade mandat att dra ett ess ur rockärmen i en sådan situation tyder på handlingsparalys på Kulturdepartementet.
