Första akten introducerar institutionsvärlden och dess vardag. Här är vi egentligen inte särskilt långt från samtiden – personalen som kämpar med orimliga krav, kaosiga middagar och tafatta försök till närhet från både patienterna och personalen. Små kommentarer avslöjar synen på funktionsvarierade: som empatilösa, manipulativa och dumma. Även de känns igen från i dag, likaså upplevelsen att vara utelämnad till okända vuxna som ska ta hand om en, att tvingas till tillit.

Vi får glimtar av barnens vägar till institutionen. De liknar varandra i mötet med vården, där läkarna insisterar på att det är bäst att ”glömma barnen” så att deras ”normala, friska” syskon inte skulle störas, och de rekommenderar institutionalisering som det enda rätta. Föräldrarnas kärlek och ömhet inför barnen finns där, liksom den skam och rädsla inför att ”något inte stämmer” i samhällets ögon, som sedan får överhanden när barnen blir äldre.

Johanna Mårtenssons scenografi bygger upp Vipeholm som ett hus av galler, som för tankarna till förråd. Glansiga blåa jackor skiljer ut personalen från ”de grå”, de intagna. När överläkaren Hugo Fröderberg, spelad av Lennart Jähkel, fantiserar om dissekeringar av hjärnorna, sitter han högt upp, som i vetenskapens elfenbenstorn, på behagligt avstånd till patienterna.

I andra akten kommer förtrycket upp tydligare, det som legat som ett lågmält muller i första. Då kommer de ökända sockerexperimenten, där patienterna tvingades äta kolor för att läkarna skulle kartlägga sambanden mellan socker och karies. Men också svälten, döden, de påtvingade aborterna och steriliseringen. Det känns som käftsmällar.

Bland allt mörker söker föreställningen lite väl ofta efter komisk lättnad. Skratt kan landa fel, eller skymma sikten. Mot slutet får en av de intagna, Sven, en tidning i handen, och han börjar läsa. Han får frågan: ”Sven, kan du läsa?” Han svarar förvånat ”Jag vet inte” – och då skrattar delar av publiken. Det finns en bråddjup sorg här som försvinner, över att inte få chansen att upptäcka sina förmågor.

Ensemblen spelar alla lyhört och skickligt. De skiftar mellan roller som vårdare och patienter, och agerar alla stundtals som kommenterande berättare. När det funkar som bäst ger de röst åt varandra. Några hittar ett större djup i sina karaktärer. Karin Li Körsbärsdal gör störst intryck, både som den äventyrslystna och känsliga Elvira och som mamman till Sigrid, en flicka på ”intelligensnivå noll” som undernärs till döds, liksom många andra på Vipeholm. Trots mammans starka övertygelse om att Sigrids liv är något värt tvingas hon av omständigheterna att lämna ifrån sig henne. Hennes lågmälda vrede när sjuksköterskan ringer för att berätta att Sigrid är död stannar kvar.

Vipeholm är en uppsättning som inte skyggar undan inför den snåriga verkligheten på institutionen. Maktrelationerna mellan sjukvårdsledningen, personalen, barnen och föräldrarna är ibland glasklara men ibland svåra. Frågor om gränserna mellan statsvåldet, den fascistiska tidsandan, och det individuella ansvaret tillåts vara komplexa. Jämte våldet får stunder av omsorg, sexualitet, lust och humor också utrymme.

Bäst är Vipeholm i de små ögonblicken av motstånd. När Elvira säger att hon blir ledsen, i Ethels och Eriks vredesutbrott, eller när någon bara inte orkar med. De känner igen och reagerar på maktövertramp, stora som små, men blir inte hörda. I den avslutande scenen vajar sverigeflaggorna på borden i Vipeholms matsal, som en varning för nationalismens strävan efter den ”rena samhällskroppen”. I programbladet knyts berättelsen om anstalten ihop med nuet. Där skriver Conny Bergqvist från funktionsrättsorganisationen FUB att han är rädd att institutionerna är på väg tillbaka.