När Vladimir Putin inledde kriget mot Ukraina svarade omvärlden med sanktioner och avbrutna handelsrelationer. Det tog för lång tid för EU att agera kraftfullt, men nu är vi inne på det elfte sanktionspaketet och beroendet av rysk olja, gas och kol minskar snabbt. De prisökningar som delvis berott på omställningen är ett pris värt att betala när sanktionerna är ett viktigt instrument i att motarbeta Rysslands krig.
Putins krig blev en påminnelse om det osunda i att vara beroende av totalitära regimer och vikten av att snabbt kunna ställa om energiproduktionen till lokalt producerad förnybar energi. Men där uppstår också nästa problem. För var produceras solpanelerna, halvledarna, vindkraftsturbinerna, batterierna och många andra viktiga komponenter till den förnybara energin? Just det: i Kina.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vi vet det alla, men vill inte bli påminda om det.
Kina är världens största diktatur. Regimen förtrycker sitt folk på alla upptänkliga sätt. Vi har det brutala kväsandet av oppositionen i Hong Kong i färskt minne. Men än värre är förtrycket mot den uiguriska folkgruppen och andra muslimska befolkningar i den västra provinsen Xinjiang
I Xinjiang bor drygt elva miljoner invånare tillhörande den etniska folkgruppen uigurer. Ända sedan Maos dagar har Kina bedrivit en politik där uigurerna ska assimileras till majoritetsgruppen hankineser. Sedan Xi Jinping blev president för ett decennium sedan har förtrycket förstärkts. Det handlar om en minutiös övervakning, förbud att tala sitt eget språk, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden och en systematiskt förstörelse av den uiguriska kulturen. Som exempel har två tredjedelar av moskéerna och begravningsplatserna i Xinjiang demolerats eller utsatts för stor förstörelse av den kinesiska staten.
På senare år har assimileringspolitiken dessutom fått en ekonomisk dimension. Xinjiang, fyra gånger så stort som Sverige och Kinas största provins, sitter på Kinas största tillgångar av kol, olja och gas samt andra viktiga råvaror för industrin. Dessutom är arbetskraften billig eller gratis när lokalbefolkningen tvingas arbeta i industrierna, bomullsfälten och gruvorna som en del av Kinas ”omskolningsprogram” för muslimska minoriteter. Över tre miljoner uigurer arbetar i dag i Xinjiangprovinsen som tvångsrekryterad arbetskraft. Xinjiang har pekats ut av Peking som det senaste centrumet för nya storskaliga industrietableringar. Och det sker med subventionerad fossil energi och slavarbete. Det här är industrier som förser oss med billiga kläder, skor, bilar, men också material till den gröna omställningen.
Ända sedan Maos dagar har Kina bedrivit en politik där uigurerna ska assimileras
till hankineser.
Vårt beroende av världens största diktatur är omoraliskt och ohållbart på alla sätt och vis. Dessutom utgör det ett gigantiskt säkerhetshot. För 130 länder i världen lär Kina vara den största handelspartnern. Så är det visserligen inte för Sverige, men delar av Kinahandeln är avgörande för våra industrier.
Tydligen räcker inte det brutala förtrycket mot den egna befolkningen och i synnerhet mot uigurerna för att omvärlden ska agera kraftfullt. Men vad gör vi den dagen Kina invaderar Taiwan? Omvärlden måste rimligen svara på samma sätt som mot Ryssland, med bojkott. Men då blir det inga bilar, mobiltelefoner och ingen grön omställning.
Vem har i dag en lösning på problemet? Det är hög tid att skaffa sig en.
